Jag har den egenheten att jag kan bli fullständigt förhäxad av en låt. Då spelar jag den om och om och om igen utan att tröttna. Ibland är det bara frågan om en enda ton… Finns en en mycket blå sådan ton i Mahalia Jackson’s version av Silent Night t.ex. Men just nu är det det här musikstycket jag lyssnar på varje dag, och som ständigt finns med mig:
Can’t Find My Way Home är ursprungligen skriven av Stevie Winwood, och lanserades av gruppen Blind Faith 1969. Men för mig står Ellen McIlwaine’s cover-version i absolut särklass. Magiskt bra, om ni frågar mig.
Beröringspunkterna med följande lilla poem är många (tillkom för snart fyra år sen, under min jordenruntresa, reviderades idag). Titeln är densamma, om inte annat; Can’t Find My Way Home:
it’s greensleeves – my heart of joy – that in automated robotized version stirrs and drills itself into my homeless mind time and time again the plaintive tune is heard blurted out by the ambulating customer seeking ice-cream van the only IMO identified moving object to be seen apart from that avondale motor camp auckland, new zealand where i am incidentally residing on this christmas day A.D. 2016 is still and deserted what’s more i’m wasted and i can’t find my way home...
Liked this post? Follow this blog to get more.