Långfredag

Tro det eller ej, min barnatro var stark. Gick med glädje i kyrkan, sjöng med i psalmerna och antecknade vad prästen sa i predikan när jag konfirmerades vid tolv års ålder. Vill inte påstå att jag saknar den där tiden, med förundras över min tillvaro som omedvetet hanbarndjur kan jag göra ibland. Som det heter i hitlåten Det är så långt och så länge:

Ville jag vore den jag en gång var:
en liten trädgårdsdvärg som till Idyllien far

Och på långfredagen rådde sorg och veklagan. Och nog kan det ha hänt att jag grät en skvätt när den sorgligaste påskpsalmen av dem alla intonerades av orgeln och sjöngs av församlingen: Skåder skåder nu här alle:

skåder-skåder

Sen är det ju en annan sak att hela idén är absurd: att Jesus plågsamma död på korset skulle “försona allas våra synder”… Vad då synder? Visst har jag gjort mycket dumheter i livet men jag har ändå gjort så gott jag kan. Och om och när jag gjort människor illa, så är det väl min sak att be dem om förlåtelse och försöka bättra mig?! Nä, det där med att gud skulle ha skapat oss människor till sin avbild (!) för att sen bli förbannad för att vi inte gör som han vill… Nä nä nä… Och sen skulle han ha skickat sin ende son (som inte gjort nåt ont) att dö för den här sakens skull! Orättvist så det skriker om’et! Och urdåligt faderskap därtill, utan tvekan!

Liked this post? Follow this blog to get more.