När jag var liten (sisådär tio trehundrasextiofemdagars max) spelade jag piano. Det var ganska roligt till en början. Men ganska snart tvingade mig min ambitiöse och opedagogiske (men annars relativt gohällige) pianolärare, kantor Jan-Olof Jonsson, att spela musik som jag inte var mogen för. Bachs inventioner gick väl an, men den smått modernistiske, ungerske tonsättaren Béla Bartók blev droppen som fick bägaren att rinna över. Inte ens när jag hjälpligt kunde plinka det stycke som blivit mig givet tyckte jag det låt nåt å ha…
Så pianot och jag gick skilda vägar.
Ett femtiotal år senare ble ja ändå ve (skämtsam talspråklig stavning) min sons piano (som han försmådde till förmån för ekvilibristisk gitarrhantering). Ett elpiano då förstås. Få orkar nuförtiden hantera “riktiga pianon”; de är helt enkelt för tunga och tar för stor plats.
Och just precis idag har jag köpt ett piano till! Det heter Roland FP 7, just precis den modell jag förälskat mig i (supersköna tangenter!) i musiksalen på Högskolan där vi repat i 20 år och där det stod ett sådant. Jag ska placera det i vår replokal som vi alldeles nyligen hyrt in oss i. Så har jag ett hemma och ett i replokalen!
Fast jag kan fortfarande inte spela nåt vidare… Men övning ger färdighet! Trägen vinner! All vår början bliver svår, bättre går det år från år (den låten spelade jag som nybörjare), med flera floskler.
Låt mig så citera ett klassiskt pianostycke:
Svensk text: Lars Forssell, 1956
Fransk originaltext (”Le piano du pauvre” och musik: Léo Ferré, 1954
De fattigas piano
som klinkar dag och natt
på barer från Milano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten, sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta…
De fattigas piano
som klinkar i Paris
ger rytm åt hela stan. Åh…
tavaritsch, spiele, please
ej mer om sorg och nöd
men mer om kärleksglöd,
du minns väl den där sången
som diktats av Prévert
om hur man blir kär
för hundrasjätte gången.
De fattigas piano!
Mitt hjärtas metronom!
Hör Louis Mariano
på restaurang Atom
och Maurice Chevalier
på Café Devalver!
Då vet man att man lever!
Jag tror att Patachou
ger mera fred och ro
an varje duskål i Genèv–er…
(Musiken spelar. Talar:)
Sitt nära, kom nära intill mig!
Läs något för mig. The hollow men?
Så skall världen sluta, inte med
en smäll utan med en snyftning.
Läs den och sitt nära!
Minns du den tiden med kulsprutor…
och stalinorglar… stalinorglar,
det är numera… helt enkelt
De fattigas piano
som värpte ping-plong-pling
en skur av blyguano
som döda’ – ingenting!
Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte,
värre än själva fan å
mot det är åskans knall
DEN FATTIGES PIANO
en lärka i en tall!
Sitt lugnt min kära vän
och läs The hollow men
låt ingen oro störa!
En smäll blir slutet men
kanhända snyftningen…
ändå blir svår att höra!
De fattigas piano
som klinkar dag och natt
på barer från Milano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten, sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta…
Han med stora blan, han som svänger sin käpp, är förstås Charlie Chaplin. Om honom skrev Lars Forssell 1953 boken ”Chaplin”. Forssell var mycket filmintresserad, skrev också om film.
Och hon som sjunger är naturligtvis Ulla Sjöblom, vem annars…
Liked this post? Follow this blog to get more.