Visst, det eländas hur mycket som helst i världen.
Det är bara alltför övertydligt.
Lätt att upptäcka, enkelt att se.
Och vid 74 har man ju sett en del.
I början blev man smått chockad,
som när jag fick höra
att folk rodde över fågelsjön Draven
när andjakten började
och sköt så många änder de nånsin kunde.
Va fan! Skjuta mina änder!?
Som jag just lärt mig att identifiera
som nybliven (och nyfrälst) fågelskådare!
Kunde det finnas sån ondska i världen?
Ja, tydligen.
Och nu,
efter alla dessa år,
suckar man bara uppgivet.
Inte blir man precis förvånad nå mer.
Det är väl inget att skriva om,
det vet vi ju redan.
Nä nu tänker jag att jag borde
samla ved
till en lovsångsbrasa.
Här gäller det
att hålla stånd
mot sitt eget
tungsinne!
Sjunga sånger om allt det fina
som också finns i världen.
Som kanske inte är lika lätt
att upptäcka.
Jaja, vi får se.
I morgon kanske.
Liked this post? Follow this blog to get more.