Bakom denna rubrik döljer sig det faktum att jag plötsligt blev så trött på rubriken “Konstrundan”. Jag har haft en serie inlägg på bloggen med denna rubrik: Konstrundan 1-6 (sök i rutan till höger på bloggen, så hittar ni tidigare inlägg). Inget fel på konsten jag visar på, men beteckningen “konstrundan” lät plötsligt alltför käck (stesigt!). Så nu har jag ändrat till Konstpaus, men numreringen låter jag fortsätta, nr 7 således.
I maj 2018 besökte jag Berlin. En av de stora upplevelserna var Käthe Kollwitz-museet. Käthe Kollwitz (1867-1945) var en tysk tecknare, grafiker och skulptör. En helt fantastisk sådan, enligt min mening. Hennes verk berör verkligen. Vanliga teman är människor i nöd och fattigdom, offer för krig och våld. Det senare gör ju hennes verk – som f.ö. förbjöds av nazisterna – alldeles extra aktuella, med tanke på det pågående grymma kriget i Ukraina.
Kvinna med dött barn
“Neue Wache” i Berlin är en sån där pampig, bombastisk, storvulen byggnad, med associationer till stora riken och mäktiga män (som man kan bli hjärtligt trött på). Och mycket riktigt, här samlade de tyska kaisrarna sina skrytsamma minnesmärken över vunna slag och segrar under 1800-talet. Men under 2:a världskriget bombades det till grus. Det byggdes upp igen på 1950-talet. Och från 1993 gjordes det om till ett central-monument till minne av offren för krig och tyranni. Det vill säga, utanpå ser byggnaden lika pompös och tråkig ut som tidigare, men inuti finns en stor, rund sal med högt till tak. Och mitt i salen står en enda skulptur av Käthe Kollwitz, med inskriptionen: Mor med död son (Mutter mit totem Sohn). Enormt in – och uttrycksfullt; djupt berörande:
Alltihop kan nog också ses som ett tecken på den den tyska statens och dess innevånares strävan att minnas och ta ställning mot sitt krigiska förflutna.
Liked this post? Follow this blog to get more.