jag är ingen

egentligen hade jag tänkt börja plåga er allihop med ett blogginslag under rubriken dagens dikt. jag har nämligen gett mig fan på att börja läsa lite poesi igen. inte för att jag nånsin läst så mycket av den varan (“vara” – usch, fy fan!), men nog läste jag mer förr än nu; lugn, tålamod, koncentration… men så digitalsnubblade jag över en dikt: i’m nobody, som ledde till ett fotografi, som ledde till det ena å det andra…

ok, så här: vivian maier hette en kvinna i usa. hon förde ett undanskymt liv, född i new york, mestadels verksam i chicago, under åren 1926 till 2009. efter sin död blev hon emellertid känd som en utomordentlig s.k. gatufotograf (street photographer). hon hade gått runt på chicagos förortsgator hela livet och knäppt bilder av “vanliga människor”. hon tog emellertid också ett försvarligt antal självporträtt, gärna som spegelbild i skyltfönster.

detsamma haver jag ägnat mig åt, vid sidan om. dvs. då och då har jag knäppt mig själv såsom spegelbild. varför kan man fråga sig…?

må vara hur det vill med den saken (liksom med allt annat), jag såg plötsligt kopplingen mellan dikten i’m nobody av emily dickinson (1830-1886) visavi vivian maiers och mina egna självporträttbilder. först dikten, förtjänstfullt översatt av ers undertecknad:

I’m nobody! Who are you?
Are you nobody, too?
Then there’s a pair of us – don’t tell!
They’d banish us, you know.

How dreary to be somebody!
How public, like a frog
To tell your name the livelong day
To an admiring bog!

Jag är ingen! Vem är du?
Är du ingen, också du?
Då är vi ju ett par – skvallra inte!
Dom skulle driva bort oss direkt, du vet.

Så trist att vara någon!
Så offentligt. Liknar en grodas fjäsk.
Kväker sitt namn hela långa dagen
för ett beundrande träsk!

Och så bildbevisen:

• 

• 

• 

Liked this post? Follow this blog to get more.