Låt nr 101 – Jörgen T Larsson

Visst, samma nummer som vårt gamla telefonnummer i Broaryd: 101. När jag skulle ringa min kompis Sven, som bodde på Larsberg, inom Landeryds telefonområde, så fick jag veva på veven, vänta på svar: “Broaryd”, från den gamla (tror jag) telefonisten som förhoppningsvis höll sig vaken framme på telefonstationen (såg ut som ett vanligt hus). När hon hade svarat, begärde jag: “Landeryd”. Och så blev jag kopplad till Landeryd, där jag fick uppge Svens telefonnummer: 192, varpå han svarade (om han var hemma och inte hade begett sig ner till Tunnerbohultasjön för att ta sig en roddtur; såvida nu Nisse på Såget äntligen hade lagat åran).

Nu var det inte detta jag skulle tala om, utan låt nr 101. Den heter i nuläget Ragnar Rök (men skulle också kunna komma att heta Janne Hård, vet inte riktigt). Här är i alla fall texten. Melodin finns, men är än så länge instabil.

Ragnar Rök

Ragnar Rök han drog iväg
när livet honom svek
en stilig skugga av en man
för ödets grymma svek
Dom sa han lämnade en kvinna
med ett hjärta vasst som sten
o en grabb runt tio fyllda
med en kind så mjuk o len

Det sas nåt om en stöt
om bytet som grävts ner
Ragnar fick ta höjd o fly
tills ingen såg honom nåt mer
En del sa att han sköt en man
till döds med sitt gevär
Men det var int’ens hälften sant
för ingen såg nåt lik, jag svär

chorus/stick 1:
Nej Ragnar Rök var lång o tunn
ömskinnad som ett blad
Aldrig att han slogs och svor
en sorgernas nomad

Han luffa runt från stad till stad
från Åmål till Pernod
folk undra vad han var för sort
ja, det kan man väl förstå
En del sa han var svag och slut
dansar redan på sin grav
men den som titta noga såg
av vemod fullt: ett hav

chorus/stick 2:
Om någon fråga Ragnar: “Du
vad flyr du så ifrån?”
“Tja, int’ har jag väl gjort nån mänska
ont, eller ens begått nåt rån!”

Och helst i utomhuset
i skogen höll han till
med vildrosor och fågelsång
på våren i april
Men Ragnar gjorde rätt för sig
tog dom jobb han kunde få
plocka frukt och skotta snö
slet ont och jobba hårt för två

Om gurgla sig med whiskey
om nån gång han tog en tår på tand
så var det välförtjänt och bra, man sa,
från Hjo till Samarkand
Ja, det var nåt mer med Ragnar Rök
än blott en sliten slusk och narr
han lira som en gud, han var
en jävel på gitarr

chorus/stick 3:
Ragnar sadla sin Rosinante
när solen röd gick ned
“So long”, han sa, och drog iväg
hans led var svår men bred (troligtvis x 2)

Och så här såg han ut (tyvärr inte längre med oss):