Idag var det kyligt, på gränsen till kallt. (Men det var inte svalt, nej inte på något sätt. Så förbannat hett var det ju inte för ett par dar sen, att man kan tala om svalka nu. Svalka uppstår när man går från hetta till en mer angenäm temperatur.)
Men det var kyligt, som sagt. Till och med molnen flyttade söderut. De tog hjälp av vinden, som också var på väg mot sydligare breddgrader för att värma sig lite.
Solen kämpade på, värmde väl lite i sinnet, men knappast i den verkliga verkligheten. Och detta trots att den faktiskt inte är längre bort än 147.099.100 kilometer just nu, i januari. I juli är den faktiskt femmiljonertretusentrehundra kilometer längre bort, på grund av jordens elliptiska bana runt vår stora, varma favoritstjärna.
Men okej, solen lyste upp en hel del ändå, det får man ge den.
Och himlen var oskyldigt blå. Och i den, alternativt på den, himlen alltså, singlade en sextio-sjuttio glada kajor omkring, obekymrade om att så gott som alla andra fåglar antingen flyttat söderut för vintern, eller utrotats för länge sen. Och varför skulle dom bry sig? Dom tänker bara på sin egen art, på att förmera sig och ha lite kul mens dom lever här på Jorden.
På det viset liknar dom oss människor. Majoriteten av oss struntar fullkomligt i att vi breder ut oss som napalm i biosfären och tränger ut allt annat levande.
Nä, kajorna njuter av livet, det ser man. Käket är inget problem, inte när man lever nära människorna, som ju slänger allt omkring sig som dom inte orkar förbruka. När alikorna (=kajorna) inte leker i vinden umgås dom. Det är festligt och fullsatt i dom gamla ekarna häromkring.
Själv umgås jag nästan inte alls; tycker det blir jobbigt med fler än fyra fem folk att vara trevlig mot på en gång. Helst är jag inte trevlig alls, det låter falskt och smått slätstruket i mina öron. Hygglig är bättre.
Solen var förresten inte den enda himlakroppen som syntes till idag. Nej, månen hängde där också, blekfet och vit, inte riktigt full (men gott och väl salongsberusad). Inte för att jag har nåt emot månen precis, men ibland kan man ju tycka att hon kunde skina lite själv, inte bara parasitera på solen.
Mitt i allt det här stapplade jag omkring (har en inflammerad höftskinka f.n.) på min sedvanliga runda. Borta vid Kransån mötte jag en koltrasthane som var så seg och stel av kylan, att han tillät mig att plocka fram kameran ur ryggsäcken, slå på den, ta av objektivlocket och knäppa ett par bilder, innan han stack iväg.
Såg ut som han funderade på om verkligen hans förfäder och förmödrar fattat rätt beslut under intryck av det allt varmare klimatet (1,6 grader varmare globalt nu, Paris-målet passerat, på väg mot 3-4 graders upphettning). Alltså att inte längre lämna landet på vintern (som de svarta trastarna fordom plägade göra), utan övervintra.
Jag försökte muntra upp honom och sa att väderleksrapporten talade om mildare väder redan på måndag. Om han bara höll ut så långt, så var sen inte en enda minusgrad inom synhåll på fjorton dar, enligt samma väderprognos. Vet inte om han fattade nåt.
Nu lägrar sig redan mörkret och jag har krupit in i mitt lilla bo. Om jag lägger ut det här kåseriet och ett par bilder därtill på bloggen, så behöver jag inte tänka på att bloggera igen förrän i morgon. Den dagen den sorgen; var dag har nog av sin egen plåga, som nån sa (vem fan då?! kan man undra…).
Nu är det dags att koppla av med en kopp te och en god ostsmörgås (Herrgård, mellanlagrad). Kanske glana på nån teve-serie eller spela lite musik (själv eller på Spottan), eller läsa en någorlunda god bok.
Vi ses när vi råkas.
Liked this post? Follow this blog to get more.