Om man är lite nere, så inte fan mår man bättre av några käcka glada truddelutter. Nä, i såna lägen lyssnar jag gärna på lagom vemodig blues. Eller kanske jag rent av gräver ner mig rejält med den över 16 minuter långa dödslängtande Highlands av Dylan (på Time Out of Mind). På så vis känner man liksom att man inte är ensam i sitt svårmod, andra har det också jävligt, vilket kan vara skönt att veta.
Men en bra variant är att faktiskt sjunga nåt riktigt klämmigt käckt (“stesigt”), men med total förvrängning, drypande av ironi. Det kan ha en kuriöst uppmuntrande verkan. Pröva till exempel den här:
Sämre och sämre dag för dag
Sämre och sämre dag för dag
Bara smärta hjärtat rymmer
Fullt med sorger
och med stora bekymmer
Om än stämningen är svag
så sjung med obehag
AAAAAAHHHH!!!!!
Det blir sämre och
sämre dag för dag
Melodi: Bättre och bättre dag för dag (Ernst Rolf)
Liked this post? Follow this blog to get more.