Jag förstår så väl, att de flesta av er inte på något sätt är intresserade av någon utredning av hur ett distikon fungerar metriskt, alltså taktmässigt. Men, ledsen att säga det, det skiter jag i. Den här bloggen är ju trots allt mest till för att roa mig själv, eller hur?
Dessutom har det funnits ett flertal tidigare inlägg på denna blogg, med smärre rytmiskt pedagogiska syften, t.ex. det här, eller det här, eller det här, eller, inte minst, det här. Klicka er gärna tillbaka igen, öva, lek och lär!
Så så här funkar det alltså, enkelt uttryckt, om du vill skandera ett distikon, dvs. läsa det på ett överdrivet taktfast sätt. Tryck alltså till rejält på de fetmarkerade stavelserna:
Elegiskt morgondistikon
Sömndrucken trött och stum och uppfylld av nattens demoner
vakar jag matt i min säng, orkar inte gå upp.
DAM-da-da-DAM-da-DAM-da-DAM-da-da-DAM-da-da-DAM-da
DAM-da-da-DAM-da-da-DAM cesur/paus DAM-da-DAM-da-da-DAM
Likgiltigt fingrar mobiltelefonens lysande knappar.
Slumpmässigt finner Kvartal, Olas bokklubb jag hör.
Wong med Sixtensson och Victor Malm Vergilius dryftar;
Cerebral eufoni, ren litterär magi!
Mästerverk Aeneiden, därom äro de ense.
Men i vår onda tid, vem gitter läsa slikt?
En hexameterrad består av trokéer (ex: orkar/DAM-da) eller daktyler (ex: uppfylld av/DAM-da-da). Sammanlagt ska det bli sex/hexa tryck (stavelser där man trycker till, betonar) på raden. Men slutet av varje hexameterrad skall alltid bestå av en daktyl plus en troké (ex: nattens demoner/DAM-da-da-DAM-da).
Första raden i ett distikonpar är alltid en hexameterrad, men andra raden är en s.k. pentameterrad. Detta är förvillande, för också denna s.k. penta/fem-meter har sex tryckstavelser. (Benämningen kommer från antiken, som kvantifierade vers på annat sätt än genom tryckstarka stavelser.) Det utmärkande för pentameterraden i ett distikon är cesuren, eller pausen, mitt i raden. Första radhalvan slutar betonat, sen kort paus, varefter andra radhalvan också börjar betonat; exempel: Vakar jag matt i min säng PAUS orkar inte gå upp.
Slutet på raden är också annorlunda jämfört med hexameterraden; det är betonat (kallas spondé), liksom slutet av första halvan av raden, före cesuren/pausen.
Testa nu att skandera. Gick det bra? Jaja, hur det än gick så får ni här en belöning. Ni får läsa mitt storverk Drapa – småländskt hjälteepos, mestadels på hexameter och elegiskt distikon – eller Livet är en fest. Som ni kommer att märka är hela dikten (som behandlar hur det gick till anno 1967 i anslutning till lördagsdanserna på danshaket Riverside) avfattad på klassisk hexameter, förutom sista strofen, som är skriven på elegiskt distikon, exakt som Elegiskt morgondistikon ovan. Här är sista strofen:
Sorgligt, oändligen sorgligt, grymt det är att förtälja
Alla förhoppningar sveks, ingen följde dem hem
Fyllda av hopp drog de ut, men vände i ruelse åter
Bitterhets beska drank, bakfyllans surliga stank –
”Men, stor sak! Om en vecka!” de utbrista rörande ense
”Då bullrar var musketör, då brinner hoppet igen!”
P.S. Alla likheter med Nationalteaterns Livet är en fest är en ren tillfällighet. D.S.
Liked this post? Follow this blog to get more.