Har lyssnat på en intervju med före detta finansministern Anders Borg (i Kvartal, intervjuare är Henrik Höjer). Har lyssnat två gånger faktiskt. Borg är optimist: “Jag är rätt övertygad om att vi går mot en bättre värld; vetenskapen, medicinsk forskning, AI, en allmän långsiktig ökning av tillväxten och levnadsstandarden i Asien, Afrika kommer göra, att vi kommer att ha ett väsentligt bättre liv om 50 eller 100 år,” slår han fast. Han har skrivit en bok om det här: Vart är vi på väg?: svensk ekonomi nu och framåt (2024), och han njuter säkerligen av att vända kappan mot vinden och se ljust på framtiden (kan nog också bidra till bättre försäljning av boken).
Det märkliga är att jag, jag J.T. Larsson, finner det intressant att lyssna på det här. För A. Borg är ett fullfjädrat exempel på vad jag alltid avskytt: Han är en typisk räknenisse. Han säger själv att han alltid först och främst går till siffrorna, till statistiken, när han reflekterar över världens tillstånd. Och ett sådant perspektiv har jag alltid funnit väldigt inskränkt och begränsat.
Men han är kunnig, Borg. Han läser en fackbok i veckan, 50 om året. Han kan sin ekonomi. Och en tanke jag har är att han kanske har rätt? Han kanske talar för vad de flesta människor önskar av sina liv (inte för såna intellektuella kufar som jag…).
Men men men… Jaja, jag återkommer förhoppningsvis om detta. Vill skriva en lite längre text som respons på den där intervjun.
Tills vidare nöjer jag mig med att återigen, för andra gången (första gången var 23 dec 2021) på dessa sidor citera Bruno K Öijers dikt Om självkänsla – som en absolut motbild den räknenissen A. Borg… Han läser själv:
Allt färre står för nånting, överhuvudtaget.
Vi är omgivna av en stank av pseudohändelser.
En stank av förljugenhet och billig underhållning.
Och en av orsakerna till att det inte går att bryta
rundgången av rädsla, förvirring och våld
är att människor säljer av sin integritet
och sin självkänsla
som om den vore en vara som kan värderas i pengar.
Det förflutna, nuet och framtiden
är ett blodflöde som inte går att stoppa.
Men det finns överhuvudtaget ingen framtid
där människor slutat att värna
om sin självkänsla.
Och att värna om sin självkänsla
är att vårda det rum där du inte flyr undan
och ser dig själv som ett offer eller ett byte.
Men där du står öga mot öga med dig själv
och vågar införliva i din själ vad du ser.
Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt och inte låta någon annan människa skada eller kränka det här barnets upplevelse av tillvarons hela kärlek och grymhet.
Självkänsla är att inte ha något behov av att svika
men att i stället i djupet av sitt väsen uppleva
att det finns en gräns som inte får överskridas.
Att det finns en helig kontur i tillvaron.
En sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung
som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra.
Tycker ni det oklart, vagt och luddigt? Det tycker inte jag. Poetiskt, visst, men pang på den så välbekanta rödbetan, om ni frågar mig.
Liked this post? Follow this blog to get more.