När jag var liten ville mina föräldrar att jag skulle spela piano. Det ville nog jag också till en början, men så drabbades jag av mycket opedagogisk pianolärare. Han tvingade mig att spela musik som jag inte var mogen för. Och allt som hade med t.ex. populärmusik eller visor att göra föraktade han. Och att tänka sig att lära mig att kompa och sjunga till, ja si det var inte att tänka på. Det var bara klassisk musik som gällde. Det slutade med att jag skulle spela Bela Bartok, en ganska svår och modern tonsättare. Då slutade jag med pianot.
Men nån gång i gymnasiet, tror 1968 eller så, fick jag plötsligt en obetvinglig lust att spela nåt instrument. Så jag köpte en nylonsträngad gitarr. En kompis lärde mig de tre ackorden han kunde, och sen fortsatte jag själv med ytterligare några (ackord). Det var mest fråga om att kompa mig själv eller andra när vi sjöng visor eller andra populära melodier.
Lärde mig rätt snabbt i början, grunderna. Försökte spela med plektrum, men slarvade hela tiden bort dessa små speleplastbitar. Så det blev att odla lite naglar på pekfingret, långfingret och ringfingret på höger hand. Än idag, 56 år senare, har jag gitarrnaglar på dessa fingrar.
Efter att som sagt ha förkovrat mig väl i några år inträdde sedan en flera decennier lång stiltje, då inte mycket hände med mitt gitarrplinkeplonkeri. Men så gick jag en kurs (den enda), tror på 80-talet nån gång. Det var s.k. fingerpicking det handlade om; basa med tummen och spela komp och melodi med de andra fingrarna. Det var mycket svårt i början. Minns att jag tragglade med en passage i låten Windy and Warm flera tusen gånger, varvid min dåvarande hustru blev milt vansinnig, förde in mig i ett avskiljt rum och stängde dörren…
Efter 37 års betänketid (mina yngste son brukade reta mig för att jag väntade så länge) köpte jag mig en riktig fin akustisk stålsträngad gitarr av Western-typ, en Martin. Inhandlade den i USA där den blott kostade motsvarande drygt 20.000 kronor (i Sverige kostade den över 30.000). Tror det var 2005. Att ta hem den med flyget var ett äventyr. Klarade det tack vare en vänlig steward på planet som “puttade gitarren in the closet”, dvs. i ett outnyttjat businessclass-utrymme; den rymdes inte i de vanliga handbagagehyllorna med sitt hard case.
Den gitarren har jag i stort sett spelat på varenda dag sen dess. Den var värd sitt pris. Spelar fortfarande inte speciellt bra, men betydligt bättre än för 56 år sen.
Och vid 70 år fyllda, 2020, i ett anfall av megalomani, fick jag för mig att jag skulle bli med elgura! Oj oj oj, sagt och gjort, så blev det. En superfin gul Suhr-gitarr, med tillhörande Fender-förstärkare. Nu måste jag försöka lära mig spela med plektrum igen. Vid det här laget existerade ju rockbandet J.T. & The Soggy Bees, och det var ju rent ut sagt sataniskt kul att få bröta på och låta som Rolling Stones i nåt riff… efter alla dessa år… Varför hade jag inte gjort detta tidigare? frågade jag mig. Man kände sig powerful och epifanisk för en kort stund. Underbart häftigt.
Men, ärligt talat, den gitarrmusik som än idag nog ligger mig allra varmast om hjärtat, den är akustisk, och kan låta så här:
Slika låtar gör mig nästan alltid lite lycklig en stund, varför vet jag inte. Här är en länk till min Spotify-spellista J.T’s Guitar Darlings:
Liked this post? Follow this blog to get more.