När jag var liten (mindre än nu iaf) gladde jag mig åt att svenskarna var väldigt lite nationalister. Nationalism tyckte jag väldigt illa om. Att tycka att det egna landet och kulturen var bättre än andra kunde leda till krig, hade jag insett. Dessutom passade min antiflaggviftarattityd väl in i 70-talets antiauktoritära vänstra inställning.
Med tiden insåg jag emellertid, att många svenskar (inklusive mig själv, tror jag faktiskt…) ändå, paradoxalt nog, tyckte Sverige var jäkligt bra, kanske rentav bäst i världen. Men denna nationalism var lite annorlunda vinklad än t.ex. Norges syttende mai-excesser.
I samband med läsningen av Den mjuka staten (se förra inlägget) fick jag lite förtydliganden av vad det här handlade om. Här citeras statsvetarna Barrling & Garmes bok Saknad: På spaning efter landet inom oss (2023). De skriver om den svenska kallelsenationalismen:
Denna form av nationalism utgår från att det egna folket har en ”mission” gentemot hela mänskligheten.
Den egna nationen är en förmedlare av vissa universella värden och ska sträva efter att få andra länder att följa i spåren. […] Just den här idén om att ha en mission gentemot hela mänskligheten har präglat Sverige fram till i dag. Och den omfattar […] fred och demokrati, och i dag också mänskliga rättigheter, jämställdhet, miljö och klimat.
Enligt Barrling och Garme är det en del av den svenska självbilden att Sverige utgör ett föredöme på dessa områden, detta samtidigt som svensken, paradoxalt nog, normalt tar avstånd från nationalism:
Samtidigt som nationalismen fördöms, finns det en nationell självgodhet. Den berömda jantelagen gäller enbart på individnivå – på kollektiv nivå är det fritt fram att framhålla den egna föredömligheten i förhållande till andra länder. Det avspeglas i uttrycket att Sverige bör ta ”ledartröjan” på olika politikområden. […] Under senare år har kallelsenationalismen fått sitt kanske tydligaste uttryck genom Sveriges ambitioner som ”humanitär stormakt”, ett uttryck som både Fredrik Reinfeldt som statsminister och Margot Wallström som utrikesminister använt för att beskriva Sverige.
Det här går väl ihop med den moraliska kompasshypotesen (se förra inlägget). Samtidigt som det kastar lite ljus över vissa av min gröna ungdoms grubblerier. (Visst, jag fattar. Det här visste ni ju allihop sen länge. Det är bara jag som tagit några decennier på mig för att inse ett och annat.)
Vi är bäst, helt enkelt. Inte på det där ytliga, löjliga viset som norskarna, nej, vi är moraliskt överlägsna. Vi har skådat sanningen och ljuset. Vi har låtit vårt land präglas av de objektivt sett bästa värderingarna. Det är bara för alla de andra länderna att följa efter…
Liked this post? Follow this blog to get more.