Dagens boktips: Vi är inte här för att ha roligt, av den norska författaren Nina Lykke (på svenska 2023). Jag snubblade över den på SR:s app, där den presenteras som ljudbok, förtjänstfullt uppläst av Leif Andrée.
Den är rolig, samtidssatirisk också, på pricken. Fann mig småskrockande allt som oftast, när jag lyssnade på den medelålders surgubben Knut Petterssens tirader.
Det märkliga är att boken är skriven av en kvinna, som alltså låter gubbtjyven Knut föra ordet hela tiden. Ett huvudtema är, kan man säga, me too-ideologins avigsidor… (utan att för ett ögonblick förneka dess positiva nödvändighet)
Någon läsare tyckte att detta var Nina Lykkes tredje bästa bok, efter Nästa – en läkarroman och Nej och åter nej. Behöver jag säga att jag ska skynda mig att läsa också dessa två…
Efter att ha lyssnat på Vi är inte här för att ha roligt kollade jag lite recensioner, bl.a. Malin Ullgrens i DN. Vet att det blir lite för långt för bloggen här, men jag litar inte på att jag kan länka till DN. Så jag saxar hela recensionen här. Tycker ni det blir för långt, så läs (eller lyssna) för all del boken direkt i stället!
Levande och träffsäkert porträtt av en kulturman på dekis
Nina Lykkes roman om en bedagad författare som anklagas för sexuella trakasserier har blivit mycket omtalad. Den briljerar inte med nyanser eller djupsinne men är underhållande hela vägen, skriver Malin Ullgren.
Ett av mina irritationsmoment är när andra människor går långsamt framför mig när jag vill gå fort och de verkar helt omedvetna om att de inte är ensamma på trottoaren.
Ett annat irritationsmoment är när någon går hetsigt bakom och man känner den griniga energin, man flyttar sig, man försöker le mot den stressade och hen bara forsar förbi i ett moln av otacksamhet.
Man skulle kunna sammanfatta det som att andra människors existens ofta är ett påtagligt problem.
I Nina Lykkes roman ”Vi är inte här för att ha roligt” är den pyrande irritationen över de andra, nästan alla andra, en väsentlig del av huvudpersonens liv. Han heter Knut A Pettersen och är på sätt och vis Envar. I alla fall känner jag igen mig (en dålig dag) i hans kamp för att hantera andras sätt att prata, tänka, röra sig och se ut.
Romanen är den tredje av Nina Lykke som har översatts till svenska, tidigare finns ”Nej och åter nej” och ”Nästa!”. Liksom i de två andra är samtidsgisslet centralt; den här gången kanaliserat genom en man som närmar sig 60.
Ur hans perspektiv har mänskligheten nått ett akut tillstånd av dumhet.
Knut är författare, han har skrivit en succéroman, han kallar den halvt bittert för Den stora boken och det var över 20 år sedan den kom. Sedan dess har det gått trögt med skrivandet, kritiken är snål och han ser de flackande blickarna omkring sig när kollegerna i den norska kulturkretsen söker efter någon mer framgångsrik att vila ögonen på.
Det närmaste Knut har kommit att vara omtalad på senare år är att han förekommer med hela sitt namn i en autofiktiv roman, där en betydligt yngre kvinna anklagar honom för att ha klämt henne på rumpan på en fest, vilket, i hennes berättelse, fått henne att må dåligt.
I sista stund har Knut nu blivit inbjuden till litteraturfestivalen i Lillehammer. Där ska han sitta i ett scensamtal med kvinnan, Verklighetsförfattaren som han kallar henne. Problemet är att som Knut ser det, har Verklighetsförfattaren raggat upp honom och tafsandet är uppförstorat.
Lykkes bok träffar rätt i tiden, på så sätt att metoo-rörelsens avarter eller konsekvenser i flera år har varit ett diskussionsämne. Och det är lätt att känna med föredettingen Knut, vars skrivkramp och svajiga potens liksom följs åt – mycket till patriarkalt övertag känner han inte.
Att vara i hans tankar är väldigt roligt. Han är både klarsynt och paranoid när han tänker på konsekvenserna av sin egen förlorade stjärnstatus och när han påminns om hur åldrandet innebär att världen sliter av sig sin mask:
”Något är borta, vad det än var, det där som förr i tiden slätade ut och fick omgivningen att glöda och som gjorde att han glömde allt annat. Nu däremot, och det även om han är full, kan han alltför tydligt se att hon har korvrester mellan tänderna (…).”
Knut påminner om en mindre sexuellt sugen Houellebecq-karaktär där han vadar runt i samtidens dy av klichéer, eller varför inte Dag Solstads antihjälte Bjørn Hansen.
Här, till exempel, delger Knut hur han känner inför kvinnor klädda i tajts som nästan blir genomskinliga när de töjs ut:
”Knut har kommit upp i den åldern när en sådan sak som att få andras nakna underliv uppkörda i ögonen (…) inte längre är upphetsande, om det någonsin har varit det, utan bara fogas till det enorma berg av irritationsmoment som växer och växer för varje dag. Det är som en sammansvärjning, som om någon vill se hur länge det dröjer innan han reagerar, som om någon bara väntar på att han ska tappa det.”
Och det fortsätter, för det är så mycket som är främmande och/eller löjligt för honom: menskonst, kenyansk poesi på en skandinavisk litteraturfestival, transpersoner, amerikaniseringen av språket…
Stundtals påminner bokens uppräkning av de ”konstiga saker” Knut ser om en krönika skriven av en verserad kulturkrigare av Johan Hakelius-snitt, det vill om säga åsiktsflödet en vanlig dag i västvärlden 2023. I romanen pendlar Knut mellan att vara en egen gestalt och att vara ett språkrör för sådant författaren själv behöver få ur sig i en schvungfull samtidskommentar.
Det mer specifika i berättelsen handlar om hur kulturvärlden äter sina talanger och spottar ut dem vid ett trendskifte, men också om autofiktionens råa manipulation. Nina Lykke går snabbt på kärnan med levande scener och träffsäkra porträtt i farten av narcissistiska författare och spelad själfullhet; av små divor som skyller på introvert läggning när de bara är oartiga.
”Vi är inte här för att ha roligt” briljerar inte med nyanser eller djupsinne, men den är underhållande hela vägen till det falling down-ögonblick som måste komma när en vit, medelålders man får nog av maktförlusten.
P.S. Från att ha lästa Ullgrens recension länkades jag till Karl Ove Knausgårds rasande uppgörelse med “cyklopernas land”, dvs. Sverige, införd i DN 2015. Mycket läsvärd… D.S.
Liked this post? Follow this blog to get more.