Har börjat läsa romanen Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren. Njuter i fulla drag, så här långt. Kan inte låta bli att citera ett stycke som fick mig att skocka högt. Huvudkaraktären Joakim Kunzelmann läser en intervju med skådespelaren Thorsten Flinck i Aftonbladet:
För att freda sina sinnen gjorde han ett försök att fördjupa sig i intervjun som i korthet gick ut på Thorsten Flinck var en rebell och outsider, i ständig konflikt med den rådande kultur- och mediaordningen – ett påstående som naturligtvis omedelbart neutraliserades av det faktum att han lät sig intervjuas i Aftonbladet, som han dessutom (vilket framgick mellan raderna) själv hade ringt upp för att ”tala ut” om sitt liv som kritiker av den rådande kultur- och mediaordningen. Thorsten Flinck var en skådespelare som Erland Roos beundrade av ideologiska själ: för att han var vänster, för att han hade levt ett hårt liv, och för att han därmed var ”äkta”. Men hade man frågat Joakim så hörde han hemma i kategorin ”mediahycklande kulturpsykopat med självkänsla av en fingerborgs storlek, som aldrig försätter ett tillfälle att spy ur sig sitt privatliv på kvällstidningarnas mittuppslag för att inte fullständigt gå under i självförakt”. Thorsten Flinckarna, Regina Lundarna och allt vad de hettingarna! mumlade han likt ett mantra medan han försökte smälta det förfärliga faktum som utspelade sig fyra sätesrader bort. Människor som med glädje sålde ut sitt missbruk, sina skandaler, sina graviditeter eller sin outhärdliga tro på Gud, och sekunden därpå påstod sig vara missförstådda, förföljda, stackars korsfästa konstnärer, i clinch med skvallerpressen och de hemska kapitalistiska medierna vars flammor de i åratal hade fött med högoktanigt bränsle! Men så var de ju också levande symboler för den hycklande nation de bebodde!
Tidigare samma år hade Joakim med skräckblandad förtjusning i en och samma kvällstidning kunnat ta de av följande nyheter: att den kitschiga schlagerprinsessan Lena Philipsson hade fått Povel Ramels prestigefyllda musikstipendium, att en viss mordmisstänkt pingstpastor i uppländska Knutby hade vänstrat med två olika kvinnor, samma kväll, i samma hus, fast på olika våningsplan (och en del av dem hade slutligen mördat en tredje); samt att hans mediavänners favoritfotbollslag – anrika Hammarby IF – hade förlorat borta mot IFK Göteborg på självmål. Vilket hade fått honom att dra följande slutsats om landet han bodde i: ”Sverige är ett geografiskt område på den skandinaviska halvön där schlagerstjärnorna kammar hem de tyngsta kulturpriserna, där frikyrkan står för dekadensen, och de viktigaste ligamatcherna i fotboll avgörs på självmål.” En skrämmande analys, tyckte han, men i stora drag korrekt.
“mediahycklande kulturpsykopat…”, jo jag tackar jag…
Liked this post? Follow this blog to get more.