vid fortaleza de sagres, längst ut mot havet, där fanns det ett konstverk med titeln voz do mar, “havets röst”. längst in i konstverkets labyrint fanns det ett runt rum, i kontakt med oceanen via ett djupt hål i berget rakt ner. genom hålet kunde man höra havet när bränningarna vällde in långt där nere i djupet; dvs det kunde man höra när inte människorna i rummet tjattrade för mycket. på väggarna fanns poesi inskrivet, bl a dessa rader:
trodde det var portugisiska, men studier visar att det mer troligt rör sig om italienska. på svenska ungefär:
i solen
i vinden
till vågorna
och till molnen
som passerar…
något mer behöver knappast sägas…
Liked this post? Follow this blog to get more.