I morse, när jag skulle ta på mig ett par nya strumpor, hampade det sig som så, att jag fick tag på en fin ljusblå sock, med mörkblå tå- och hälförstärkning. Jag rafsade smått desperat efter en icke-disparat ljus- och mörkblå sock till. Tänkte att jag för för ovanlighetens skull skulle bära två likadana sockar idag, inte två olikdana (för vanlighetens skull).
Det fanns ett flertal ljusblå sockar i min osorterade socklåda, men hur jag än rafsade hittade jag ingen med de där speciella mörkblå inslagen.
Nähä, tänkte jag med en suck, det här är omöjligt. Jag ger upp. Det blir ännu en dag med två inkommensurabla enkelsockar.
Efter att sålunda ha gett upp rev jag bara slumpmässigt till mig en av de där ljusblå sockarna i lådan, och… Men va f-n, det var ju rätt! Den av mig tillrivna socken var en klonad kopia av min första sock! Exakt den sock jag eftersökt!
Vad kan vi, alternativt jag, alternativt du, så lära av detta? Jo, att sluta söka så desperat efter det du vill ha! (Är du för övrigt ens säker på att du saknar det du söker?)
Nej, luta dig tillbaka i stället. Var stilla, var tyst och vänta, om så skulle vara. Låt slumpen (eller kanske ödet?) ostyra skeendet. Det du åstundar kommer att komma till dig, när du minst anar det. (Eller inte. Vilket i så fall måhända är lika så gott det.)
Förbryllande fotnot: Upptäckte vid närmare granskning att den så desperat eftersökta socken ändå var något disparat. De mörkblå partierna vid tån och hälen var en aning mindre mörkblå än på originalsocken. Va i jävlars helvete!, tänkte jag. Nu ska jag bara ha tag på rätt socktvilling. Genomsökte noggrant innehållet i hela socklådan, och fann – intet. Det fanns helt enkelt inget dubbelexemplar till den första socken.
Vad är då i sin tur sensmoralen av detta? Ja, det vete tusan. Kanske att vissa ting är unika här i livet. Vad vet jag.
Rättelse: Jag vet att det heter anekdot, inte ankedot. Tyckte bara det var så roligt att medvetet skriva fel. Och i en rubrik till på köpet…
Liked this post? Follow this blog to get more.