Sagres, längst ut i sydväst i Portugal – och Europa. Här har jag inte varit sen 1990. Då var jag här med min 11-åriga son Martin, på tågluff. Vi blev båda rejält magsjuka här, efter att ha glufsat i oss grillade sardiner, en lokal specialitet.
Nu har samme Martin blivit 34 år äldre, liksom även Ers undertecknad… Ack ja. Men tiden går inte, den kommer. Så det så.
Det var lite kämpigt att ta sig ner hit: upp och iväg (up, up and away) kl 03.20 i Gessie, Skåne. Framme här vid 14-tiden (30 mil söder om Lissabon (där flickorna har det dom har (citat Arve Opsahl))). Men nu är det mesta gott och väl. Jag har t.ex. återfunnit min plånbok (som egentligen inte ens var försvunnen, men lika stormande glad blev jag ändå när jag “hittade” den). Vädret är fint; soligt, men inte för varmt. Fortsättning följer.
Här är ett av husen i Sagres som vi inte bor i:
Liked this post? Follow this blog to get more.