Ja, det är ju Internationella Kvinnodagen, 8:e mars, idag, om nu någon har missat det.
Nedanstående citat av Susan Sontag (The Double Standard of Aging, 1972) dök upp på Facebook. Tyckte jag var bra, så jag översatte t.o.m.
Women have another option. They can aspire to be wise, not merely nice; to be competent, not merely helpful; to be strong, not merely graceful; to be ambitious for themselves, not merely for themselves in relation to men and children. They can let themselves age naturally and without embarrassment, actively protesting and disobeying the conventions that stem from this society’s double standard about aging. Instead of being girls, girls as long as possible, who then age humiliatingly into middle-aged women, they can become women much earlier — and remain active adults, enjoying the long, erotic career of which women are capable, far longer. Women should allow their faces to show the lives they have lived. Women should tell the truth.
[…]
An instrument of oppression, says the author, is the social covention that aging enhances a man but progressively destroys a woman.
[…]
This society allows men to have a much more affirmative relation to their bodies than women have.
I min översättning:
Kvinnor har en annan valmöjlighet. De kan sträva efter att vara kloka, inte bara trevliga; vara kompetenta, inte bara hjälpsamma; vara starka, inte bara älskvärda; att vara ambitiösa för egen del, inte bara för egen del i relation till män och barn. De kan tillåta sig att åldras naturligt och utan genans, och aktivt protestera och vara ohörsamma mot konventioner som kommer från samhällets dubbla budskap om åldrande. I stället för att vara tjejer så länge som möjligt, som sen åldras på ett förödmjukande sätt och blir medelålders kvinnor, i stället kan de bli kvinnor mycket tidigare – och förbli aktiva vuxna, och njuta av den långa erotiska utveckling som är möjlig för kvinnor, mycket längre. Kvinnor borde tillåta sina ansikten visa de liv de levat. Kvinnor borde säga sanningen.
[…]
En förtryckande faktor, säger författaren, är den sociala konvention som säger att åldrande förbättrar och stärker en man men undan för undan förstör en kvinna.
[…]
Det här samhället tillåter män att ha en mycket mer bejakande relation till sina kroppar än vad kvinnor har.
Jag kan säga, att jag försökt övertyga en och annan av mina kvinnliga vänner (inte lätt), om att rynkor kan vara vackert. Ett ansikte som visar att man levat… Det är fint, i mina ögon. Något att betrakta, försjunka i, fundera över kanske. Eller bara ta som så helt naturligt som det faktiskt är.
Och så en annan sak; gäller båda könen i och för sig, men ändå. Kvinnor och män börjar som bäbisar. Ganska snart blir de tjejer (flickor) respektive killar (pojkar, grabbar). Någon gång mellan 20 och 25 blir de kvinnor och män. Det förblir de sedan, under tilltagande mognad och klokhet (förhoppningsvis), större delen av livet. Vid något stadium på äldre dar (varierar mycket; i åldrarna 50-80 kanske) övergår de så successivt till att bli tanter (gummor är inte så gångbart nu för tiden) eller gubbar.
Möjligheterna damer eller herrar finns också förstås. Men dem gillar jag inte nåt vidare. Mycket tveksam till damer, och någon herre har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Och ännu sämre tycker jag om idén att kvinnor ska vara tjejer hela livet, från sisådär 5 till 78… Eller att män ska vara killar på liknande sätt. Sådana beteckningar innebär ett osunt och onaturligt bejakande av ungdom på bekostnad av vuxendom och ålderdom, enligt min mening.
Kvinna 
Man
Liked this post? Follow this blog to get more.