Såg på nyheterna att Stina Oscarsson hade avlidit på långfredagen. Jag kände väl igen namnet; hade flera gånger lyssnat på henne i poddar i Kvartal; “veckopanelen”, Ola Wongs bokklubb” m.m. Hade lagt märke till och tyckt om hennes lugna, väl avvägda yttranden; hennes eftertänksamma samtalston även om de mest upprörande ämnen.
Så mycket mer visste jag inte om henne. Men i samband med hennes död fick jag veta att hon varit teaterregissör, dramatiker, teaterchef, författare och samhällsdebattör. Och att hon bara var 49 år när hon dog i följderna av en mångårig anorexia-sjukdom.
Det var djupt chockerande…
Staffan Dopping på Kvartal skriver om hur Stina Oscarsson pekade på och oroade sig för polariseringen i Sverige som försvårar samtal mellan människor, och om hur hon alltid ville vara så påläst som möjligt inför podden Veckopanelens ämnen. Hon deltog några gånger i den här podden tillsammans med publicisten Thomas Mattson och ex-riksdagsmannen Hanif Bali.
Thomas Mattson säger om Stina O: “I en tid av högt tonläge och låga tillmälen hade hon ändå förmågan att inte bara lyssna utan också motargumentera sakligt. Hon kan beskrivas som sanningssökare, frihetlig och intellektuell. Man skulle också kunna kalla henne för lite motvalls, vilket sannerligen behövs i dessa dagar.”
Hanif Bali slogs av att hon alltid fokuserade på sakfrågor. Han såg en socialliberal som hellre yttrade en nyfiken fråga än kom med ett moraliskt fördömande, vilket gjorde henne unik. “Hon lyckades med konststycket att få en att känna att hon var på ens sida, trots att hon i sak aldrig höll med om något. Hon var alltid mer intresserad av vad som sades än vem som sa det.”
Stina Oscarsson stod till vänster politiskt, men tillhörde aldrig “vänstern” eller “vänsterlägret” i inskränkt mening. Hon var alltför öppen, nyfiken och egensinnig för det. Just detta finner jag mycket väsentligt. Polariseringen i samhället har kommit att leda till att alltför många debattörer placeras i det ena eller andra “lägret”; de har ett antal åsikter som förväntas höra ihop, “åsiktspaket”. Har man en eller annan avvikande åsikt som inte “stämmer in”, då blir man mobbad och förlöjligad av “sina egna”, och inte tagen på allvar.
Det här är något som förundrar mig – liksom Stina Oscarsson, skulle jag tro: Varför måste man passa in i en eller annan åsiktskorridor och omfatta hela åsiktspaket? Det borde väl inte vara något konstigt med en blandåsiktare som exempelvis den här?:
mot abort
för kampen mot koldioxidutsläppen
mot dödsstraff
för biologisk definition av man och kvinna
mot problemen med mångkultur
för fördelarna med mångkultur
mot rasism
för hårda straff för gängkriminella
Så Stina Oscarssons sätt att debattera och skapa opinion ser (såg…) jag som ett föredöme, helt enkelt.
Men så detta med anorexin… Fruktansvärt. En fruktansvärd psykisk sjukdom, som förvärras och sprids digitalt via vår tids helvetiskt idiotiska kroppsideal. Särskilt drabbade förstås: kvinnor. Sara Nygren har skrivit en känslostark artikel om det här i dagens Borås Tidning. Karin Samuelsson, nyhetschef på samma tidning, har aktualiserat en krönika (från 31 maj, 2023) om samma ämne. (Länkarna fungerar nog bara om ni kan logga in på Borås Tidning.)
