Nitzan har knäppt upp knappen!

Åh, jag blev plötsligt så glad här i kväll. Nitzan Cohen har knäppt upp knappen! Nitzan är en av SMHI:s meteorologer som presenterar väderprognoserna i Rapport och Aktuellt. Han har tidigare utmärkt sig för en synnerligen ful och spänd enknappsknäppning av sin alltför trånga kavaj. Denna vederstygglighet har förundrat och förbryllat mig under en längre tid.

Men idag hade han knäppt upp knappen! Och jag blev så lycklig… (Fick en föreställning om hur det kändes när kvinnorna skippade korsetten.)

Tilläggas kan och bör, är att Nitzan är en av de muntligt sett bästa meteorologerna på teve; han har koll, och uttrycker sig väl. Långt bättre än exempelvis Per (“Tack Per!”; alltså han med lönnbuken (likt Ers Undertecknad) och slipshållaren)), även om denne har förkovrat sig på ett beundransvärt sätt efter sin olyckliga start med andningssvårigheter och mer eller mindre talfel. Också Pererik – med sin getfrisyr och sitt sätt att avsluta med ett fullständigt absurt påklistrat leende – talar någorlunda väl (om än med lite väl många “ser det väl ut som…” och “lågtrycket som pressar sig in…”).

(Ber att få återkomma med en objektiv bedömning av de kvinnliga teve-meteorologerna.)

Alltnog och emedan: Nitzan är bäst! Nu när han har knäppt upp knappen…

Här en liten video med Nitzan in action, med knappen fortfarande knäppt. Lägg märke till hans mjukt välmodulerade gestik, när han beskriver låg- och högtryckens rörelser på kartbilden.

Låt mig även, av nostalgiska skäl, påminna om meteorologen John Pohlman, som spelade (fruntimmers-)jazz, och kämpade med att lägga sig till med tungspets-r (samtidigt som han tyvärr bibehöll sina skånska (eller blekingska?) diftonger; “östereut…”)). Han var en synnerligen kompetent och färgstark teve-meteorolog (ehuru skall fastslås, att konkurrensen icke var särdeles svår på området på Pohlmans tid).

Den som först korrekt namnger samtliga meteorologer på bilden vinner första pris: En resa till Tristan da Cunha med Ers Undertecknad som färdledare (på gemensam bekostnad).

Replik

Cornelis Vreeswijk tilltalar den franske poeten Apollinaire i dikten Apollinaire, på skivan Poem, ballader och lite blues (1970):

Jag samtalar med Cornelis’ dikt i min dikt Replik till Cornelis Apollinaire:

Visst.
Söka betvinga sig.
Vad skulle man annars göra?

Vänta.

Röka cigarretter?
Nej, det skulle vara pipa i så fall.

Men mörkret
stämmer fint.

Schysta män och schysta kvinnor liknar varandra

Har just lyssnat på en timslång intervju med Lise Tamm, sedan november 2024 generaldirektör för Jämställdhetsmyndigheten (Kvartals fredagsintervju). Kan konstatera att vi (hon och jag) är överens om i stort sett allting (åtminstone det som togs upp i intervjun).

Lise Tamm slår fast att det givetvis finns en synnerligen fördärvlig (“toxisk”) maskulinitet, men menar att också femininitet kan vara destruktiv. Men det hon betonar ännu mer, är att den schysta (korrekt stavning, enligt SAOL) maskuliniteten måste få ta plats och träda fram.

“Hur är då en schyst man?” frågar intervjuaren Jörgen Huitfeldt. Jo “respektfull, ansvarsfull, som tar hand om, som är rättvis, tar hand om sina barn, som vill leva ett jämställt liv, som respekterar andra, som är ödmjuk, intresserad, nyfiken, aktiv”, skissar Lise Tamm.

“Och vad är då skillnaden mellan en schyst man och en schyst kvinna?”, undrar Huitfeldt vidare. “I stort sett ingen alls”, svarar Tamm. “Schysta män och schysta kvinnor liknar varandra i hög grad.”

“Men på gruppnivå finns förstås tydliga skillnader mellan könen” (de två biologiska som finns, i första hand), fortsätter hon. “Vi är olika på flera sätt, och ofta intresserade av olika saker. Men vi kompletterar varandra. Och det viktiga är de mänskliga, schysta drag som vi delar.”

Kunde inte sagt det bättre själv. Ansluter mig lekande lätt via mitt hygglighetsideal till de schysta männen…

Ta det piano(t)!

När jag var liten (sisådär tio trehundrasextiofemdagars max) spelade jag piano. Det var ganska roligt till en början. Men ganska snart tvingade mig min ambitiöse och opedagogiske (men annars relativt gohällige) pianolärare, kantor Jan-Olof Jonsson, att spela musik som jag inte var mogen för. Bachs inventioner gick väl an, men den smått modernistiske, ungerske tonsättaren Béla Bartók blev droppen som fick bägaren att rinna över. Inte ens när jag hjälpligt kunde plinka det stycke som blivit mig givet tyckte jag det låt nåt å ha…

Så pianot och jag gick skilda vägar.

Ett femtiotal år senare ble ja ändå ve (skämtsam talspråklig stavning) min sons piano (som han försmådde till förmån för ekvilibristisk gitarrhantering). Ett elpiano då förstås. Få orkar nuförtiden hantera “riktiga pianon”; de är helt enkelt för tunga och tar för stor plats.

Och just precis idag har jag köpt ett piano till! Det heter Roland FP 7, just precis den modell jag förälskat mig i (supersköna tangenter!) i musiksalen på Högskolan där vi repat i 20 år och där det stod ett sådant. Jag ska placera det i vår replokal som vi alldeles nyligen hyrt in oss i. Så har jag ett hemma och ett i replokalen!

Fast jag kan fortfarande inte spela nåt vidare… Men övning ger färdighet! Trägen vinner! All vår början bliver svår, bättre går det år från år (den låten spelade jag som nybörjare), med flera floskler.

Låt mig så citera ett klassiskt pianostycke:

De fattigas piano
Svensk text: Lars Forssell, 1956
Fransk originaltext (”Le piano du pauvre” och musik: Léo Ferré, 1954

De fattigas piano
som klinkar dag och natt
på barer från Milano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten, sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta…

De fattigas piano
som klinkar i Paris
ger rytm åt hela stan. Åh…
tavaritsch, spiele, please
ej mer om sorg och nöd
men mer om kärleksglöd,
du minns väl den där sången
som diktats av Prévert
om hur man blir kär
för hundrasjätte gången.

De fattigas piano!
Mitt hjärtas metronom!
Hör Louis Mariano
på restaurang Atom
och Maurice Chevalier
på Café Devalver!
Då vet man att man lever!
Jag tror att Patachou
ger mera fred och ro
an varje duskål i Genèv–er…

(Musiken spelar. Talar:)
Sitt nära, kom nära intill mig!
Läs något för mig. The hollow men?
Så skall världen sluta, inte med
en smäll utan med en snyftning.
Läs den och sitt nära!
Minns du den tiden med kulsprutor…
och stalinorglar… stalinorglar,
det är numera… helt enkelt

De fattigas piano
som värpte ping-plong-pling
en skur av blyguano
som döda’ – ingenting!
Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte,
värre än själva fan å
mot det är åskans knall
DEN FATTIGES PIANO
en lärka i en tall!
Sitt lugnt min kära vän
och läs The hollow men
låt ingen oro störa!
En smäll blir slutet men
kanhända snyftningen…
ändå blir svår att höra!

De fattigas piano
som klinkar dag och natt
på barer från Milano
till Stockholm, säger att
kom nu och ta en drink
till mitt förtjusta klink
och glöm bort slit och skatter…
Kom låt oss dansa runt
och prata lite strunt
nånstans bland folk och katter…
De fattigas piano –
se där en liten, sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp –
och så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta…

Han med stora blan, han som svänger sin käpp, är förstås Charlie Chaplin. Om honom skrev Lars Forssell 1953 boken ”Chaplin”. Forssell var mycket filmintresserad, skrev också om film.

Och hon som sjunger är naturligtvis Ulla Sjöblom, vem annars…

Over the Rainbow

Somliga har tillbringat delar av sitt liv över den, andra mest under den. Regnbågen alltså. Vet inte vilket som är eftersträvansvärt. Är heller inte säker på var jag har hört och hör hemma, över eller under. Är det bra att flyga över regnbågen? Är det nödvändigtvis dåligt att vara under den, inte riktigt nå upp till färgerna, till drömmen?

Ser just en riktigt bra dokumentär om Freddie Wadling på SVT Play. Det är den som fått mig att fundera i dessa spår.

Fläskkvartetten feat. Freddie Wadling

Eller på ett helt annat vis… Med Eva Cassidy… for ever…

…if happy little bluebirds fly
Beyond the rainbow
Why, oh why can’t I?

Jodå, visst, fullblodsromantiker, absolut… Men om jag jämför vilken sida av Regnbågen Freddie W och Eva C och han som går under namnet Jörgen T mestadels har befunnit sig, så vete fan…

Om någon läsare av denna blogg…

… till äventyrs har missat mitt föredrag om Jorden runt utan att flyga, så erbjuds i morgon en chans till. Det sker på Träffpunkt Simonsland i Borås, i salen Åsikten på 2:a våning, med start kl 15.00. Det är SKPF-pensionärerna som arrangerar, men jag tror nog att det går bra att vara med, även om man inte är medlem i denna förening.

På fliken Mina föredrag finns mer information om denna resa, liksom på fliken Mina resor, och i inlägget Minnesvärda resor 11.

Planet Earth – ultra high resolution with atmosphere simulation and clouds. Clipping path included._________INSPECTOR_______Earth map developed from source data on:http://visibleearth.nasa.gov/view_cat.phpcategoryID=1484

Världsligt recept för svårbotade

(när Hildegard av Bingens inte hjälper)

1 kg någonting
1/2 kg någonting annat
100 g suckar
50 g grovkornigt skratt
(eller 25 g finmalet)
1 tsk backtimjan

Formas till runda eller fyrkantiga kakor,
att ätas eller enbart begrundas.

Werner Aspenström i Israpport (1997)

Ståndhållning mot tungsinnet

Visst, det eländas hur mycket som helst i världen.
Det är bara alltför övertydligt.
Lätt att upptäcka, enkelt att se.
Och vid 74 har man ju sett en del.

I början blev man smått chockad,
som när jag fick höra
att folk rodde över fågelsjön Draven
när andjakten började
och sköt så många änder de nånsin kunde.
Va fan! Skjuta mina änder!?
Som jag just lärt mig att identifiera
som nybliven (och nyfrälst) fågelskådare!
Kunde det finnas sån ondska i världen?
Ja, tydligen.

Och nu,
efter alla dessa år,
suckar man bara uppgivet.
Inte blir man precis förvånad nå mer.

Det är väl inget att skriva om,
det vet vi ju redan.

Nä nu tänker jag att jag borde
samla ved
till en lovsångsbrasa.
Här gäller det
att hålla stånd
mot sitt eget
tungsinne!

Sjunga sånger om allt det fina
som också finns i världen.
Som kanske inte är lika lätt
att upptäcka.

Jaja, vi får se.
I morgon kanske.