mars 2025 – Sida 2 – Jörgen T Larsson

Le Lôpmarknád Francais

Ou Les Puces de Paris Saint-Ouen, si Vous voulez. Där tillbringade vi några givande timmar igår. Tog helt enkelt Metro 4 till ändstationen Point de Clignancourt, promenixade en bit, och så var man där.

Och på denna loppmarknad fanns mer att tillgå än några gamla loppor, det vill jag lova. Vore nästan lättare att räkna upp det som inte fanns, än det som fanns. Jag nöjer mig med några exempel:

Och när man blev trött av överflödet kunde man stärka sig med en rejäl portion av den franska nationalrätten choucroute, dvs. surkål, garnerat med en liten saucisson eller två, nersköljt med en god klunk franskt öl (eller som det heter på latin: birum raxicus). Efteråt naturligtvis en café au lait i läckert färgad fatkopp:

Fascinerande var att iaktta huruledes innehavarna av alla de hundratals olika “butikerna” fördrev tiden, medan mänskorna strosade förbi och ytterst sällan köpte nåt:

Och han som fångade allt det här aktade förstås icke för rov att föreviga sig själv i full verksamhet i någon tillgänglig spegel…

L’art est dans la rue

Bland det mest fascinerande på Musée d’Orsay igår var en specialutställning: L’art est dans la rue. Ett citat kan ge en idé om vad det rörde sig om:

Vi drabbades fullt ut av denna “postermani”, helt klart. Den där Alphonse Mucha var helt suverän. Här några exempel på hans affischer för framträdanden av den berömda skådespelerskan Sarah Bernhardt:

Det var gott om fala kvinnor och snuskhumriga gubbar och sådant som absolut inte skulle gå an nuförtiden:

Air

Gläder mig Soggies första släpp på hur länge som helst: Air, 3:e delen i elementverket har värkt fram och ut till slut! Suverän låt, om jag får säga det själv. Den mynnar ut i ett ganska lyckligt nirvana-liknande tillstånd:

We’re warm
We’re at one
Playing in the sun
We’ve paid the fare
up in the air

Resten av texten hittar ni här.

Och så själva låten då:

Pablo P

Ja, Pablo Picasso alltså. Vi besökte nämligen Pablo Picasso-museet här i Paris idag.

“It took me my whole life to learn to draw like a child.”

Kunde konstatera att den gode Pablo P var en mycket mångsidig konstnär; många stilar och genrer, målningar och skulpturer. Men han hade ju en viss förkärlek för den här typen av människobilder:

Och det är ju dylika målningar man direkt förknippar med Picasso; tvådimensionella personer med ögonen pekande åt olika håll. Nå, då kan man ju fråga sig: Varför målar han på detta viset? Ok, han blev känd och rik på kuppen, men utöver det? Finns det något estetiskt ut- och intrycksskäl för att ögonen ska stå i kors? Missförstå mig inte, jag gillar det här, det är inte det. Men jag funderar över om P.P. mådde på nåt visst vis när han målade så här, om han uppfattade den porträtterade personen på nåt speciellt sätt som han ville uttrycka, på den estetiska verkningspotentialen över huvud taget.

Hur uppfattar jag själv det den här tavlan (och andra liknande)? Det vet jag inte riktigt. Vet bara att jag för det mesta gillar det. Kanske är det inte heller oväsentligt att man lätt kan se att Picasso mycket väl kan måla människor på ett helt annat sätt. Att han väljer hur han vill göra pga vad han vill uttrycka. De här springande damerna i en helt annat stil är jag också förtjust i:

laemeríck de paris

en tjusig filifjonka från paris
leende i morgonsolens dis
sippa’ sin pernod
å spekulera’ som så:
nog är det skönt å leva
på många sätt å vis

nödövernattning i köln

högt mot himlen strävar domens torn. långt där nere i ett litet minirum på hotell domspitze ligger jag och funderar över livet. loket gick sönder redan i köpenhamn så vi blev först 20 minuter, sen 35, sen en timme försenade. och sen blev det mer. och vagnen vi skulle sitta i var avstängd av säkerhetsskäl (?). så vi missade vårt anslutningståg i hamburg. efter wurst och durst på hamburghuvudbangården fortsatte vi ändå mot köln, där vi nu nödövernattar.

om en timme avgår eurostartåget mot paris. hoppas vara med på det.

långt där uppe
pekar mot himlen
domens mäktiga torn

djupt här nere
på jorden
i litet litet rum

ers undertecknad
i undran
och begrundan

Till Paris!

Jo, idag bär det iväg; eller rättare sagt i morgon. Susar ner till Helsingborg med min lilla orangea leksaksbil idag. Tidigt i morgon bitti sätter vi oss på tåget, dotter Ylva och jag. Vi ska till Paris, eventuellt möta våren där.

För länge länge sen hade jag idén att resa någonstans med ett barn i taget. Barnet i fråga skulle bestämma destinationen. 1990 tågluffade Martin (då 11) och jag (då 40) till Portugal och tillbaka igen. Jakob och jag var i Västindien 1994. Men någon resa med Ylva blev aldrig av.

Så det ska vi ta igen nu, 35 år senare! Ylva har bestämt att det blir tåg tur och retur Paris, däremellan fyra hela dagar i den franska huvudstaden. Spännande är bara förnamnet!

Jag läste franska i skolan. Tyckte det var ett underbart skönt klingande språk. Vi hade en lärobok med en tecknad bild på framsidan: två bilar hade krockat lätt, och nu stod förarna och skällde på varandra. Tänk, fantiserade jag, att kunna krocka lätt i Paris, och kliva ur bilen och skälla på flytande franska! Vilken dröm…

Nåväl, den drömmen kommer aldrig att besannas, tyvärr. Det är ju också bland det svåraste man kan ta sig för: att gorma och skälla idiomatiskt på ett främmande språk. En näst intill omöjlig uppgift, om man inte språkbadar i det främmande språket i sisådär åtta år först; dvs. lever och i stort bara kommunicerar på franska (i det här fallet) under lång tid. Och så länge har jag verkligen inte vistats i Frankrike.

Men fortfarande älskar jag klangen av franska; de där sonora nasala vokalerna… För ändå längre sen, under min tid som parvel blott en tvärhand hög, minns att jag med stor glädje lyssnade på en fransk EP-skiva som syrran köpt. Det var den fantastiska Edith Piaf som sjöng; huvudnumret var låten Milord. Den spelade jag gång på gång och sjöng glatt med i franskan, utan att begripa ett ord givetvis.

Nu har jag med hjälp av Google translate fått klart för mig att låten handlar om en kvinna – sångerskan – som försöker trösta en “Milord” (övers till “rich foreigner”?). Han har övergivits av en annan, mycket vacker kvinna, verkar det som. “Kom igen nu, Milord! Bra jobbat, Milord! Gråt inte mer.” uppmuntrar sångerskan.

Edith Piafs röst… kommentarer överflödiga. Och vilka ‘r’ hon har! Gurglande tungrots-r… Underbart. Hör bara:

Nitzan har knäppt upp knappen!

Åh, jag blev plötsligt så glad här i kväll. Nitzan Cohen har knäppt upp knappen! Nitzan är en av SMHI:s meteorologer som presenterar väderprognoserna i Rapport och Aktuellt. Han har tidigare utmärkt sig för en synnerligen ful och spänd enknappsknäppning av sin alltför trånga kavaj. Denna vederstygglighet har förundrat och förbryllat mig under en längre tid.

Men idag hade han knäppt upp knappen! Och jag blev så lycklig… (Fick en föreställning om hur det kändes när kvinnorna skippade korsetten.)

Tilläggas kan och bör, är att Nitzan är en av de muntligt sett bästa meteorologerna på teve; han har koll, och uttrycker sig väl. Långt bättre än exempelvis Per (“Tack Per!”; alltså han med lönnbuken (likt Ers Undertecknad) och slipshållaren)), även om denne har förkovrat sig på ett beundransvärt sätt efter sin olyckliga start med andningssvårigheter och mer eller mindre talfel. Också Pererik – med sin getfrisyr och sitt sätt att avsluta med ett fullständigt absurt påklistrat leende – talar någorlunda väl (om än med lite väl många “ser det väl ut som…” och “lågtrycket som pressar sig in…”).

(Ber att få återkomma med en objektiv bedömning av de kvinnliga teve-meteorologerna.)

Alltnog och emedan: Nitzan är bäst! Nu när han har knäppt upp knappen…

Här en liten video med Nitzan in action, med knappen fortfarande knäppt. Lägg märke till hans mjukt välmodulerade gestik, när han beskriver låg- och högtryckens rörelser på kartbilden.

Låt mig även, av nostalgiska skäl, påminna om meteorologen John Pohlman, som spelade (fruntimmers-)jazz, och kämpade med att lägga sig till med tungspets-r (samtidigt som han tyvärr bibehöll sina skånska (eller blekingska?) diftonger; “östereut…”)). Han var en synnerligen kompetent och färgstark teve-meteorolog (ehuru skall fastslås, att konkurrensen icke var särdeles svår på området på Pohlmans tid).