Månad: mars 2025

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Livet kommer att bryta ner dig. Ingen kan skydda dig från det, och det hjälper inte att vara ensam heller, för ensamhet kommer också att bryta ner dig med sin längtan. Du måste älska. Du måste känna. Det är skälet till att du är här på jorden. Du måste riskera ditt hjärta. Du är här för att bli uppslukad. Och när det inträffar att du är bruten, eller bedragen, eller lämnad, eller sårad, eller om döden nuddar dig alltför nära, låt dig själv sitta vid ett äppelträd och lyssna på äpplena som faller överallt omkring dig i högar, slösande sin sötma. Säg dig själv att du har smakat på så många du kunde.

Minns ni? Det här citatet publicerade jag på bloggen 24 augusti 2023, fast på engelska. Det är hämtat från The Painted Drum (2006) av Louise Erdrich, en författare av tysk-indianskt ursprung. Citatet dök oförhappandes upp på Facebook idag igen, och jag fick lust att översätta det, samtidigt som jag kollade på långlopp i Ski Classics.

Skulle kunna utnämna de här raderna till nån sort livscredo, även om jag inte vill påstå att jag alltid lyckats leva upp till det. Strävan har funnits där i alla fall.

… fast det bara var en vanlig torsdag. Minns att Hasse Alfredsons “Ringaren” klagade på att det var dåligt med folk i kyrkan. Det var väl i stort sett bara änkan Zetterqvist och nån till. Och detta trots att pastor Jansson var folklig och modern på alla sätt (boxades och kastade varpa bl.a.).

Men i nyrestaurerade Notre Dame de Paris kryllade det med folk. Vi hade bokat biljett (gratis; biljetterna är till för att inte alla ska gå in samtidigt) kl 10, och anlände till Paris 9.05 med Eurostar snabbtåg (skulle ha anlänt dagen innan). Snabb promenad till hotellet, som låg alldeles i närheten av Gare du Nord. Slängde in väskorna på rummet, och rusade till Metro-stationen, stod i kort kö till biljettautomaten, åkte några stationer och kom precis i tid till Notre Dame.

Men besöket där gav inte mycket. Det var alldeles för mycket folk. Ingen stämning, inget utrymme för något andaktsfullt begrundande av den vackra utsmyckningen och arkitekturen. Man fick vara glad om man kom helbrägda ut igen, omosad av andra turister, oantastad av ficktjuvar m.m, m.m. Detta är inte på något sätt unikt för Notre Dame; situationen är likartad vid alla världssevärdheter nu för tiden.

• 

• 

• 

Mina tankar går till Ringaren – ni vet han den där puckelryggige, i Victor Hugos roman. Hur står han ut?

Kanske är det ändå lite lugnare på natten…

En gång för länge sen fick jag och min älskade tillfälle att sitta modell för Pablo Picasso. Här är resultatet:

Med snapshots menar jag bilder av urusel kvalitet tagna med min snart nio år gamla ångtelefon. Jag har aldrig lyckats lära mig ta bilder med mobiltelefonen. Tänker ofta inte ens på att möjligheten finns. Det ska ju vara riktiga bilder, skapade med min äkta Nikon-kamera… Men visst, erkänner gärna att telefonen har sina fördelar: den finns alltid med, den är smidig och snabb osv.

Vår tågresa till Paris började riktigt illa. Inte nog med att det var nåt fel på loket, vilket medförde mer än en timmes försenad start från Köpenhavns Hovedbanegaard. Vår vagn, med våra sittplatser, var dessutom avstängd, av outgrundlig anledning (“av säkerhetsskäl” sas det…). Fy fan vad motigt!

Vi fick nödövernatta i Köln pga det jävla söndriga danska loket (missade dagens sista Eurostare Köln-Paris). Men tack vare detta fick vi ändå en skymt av den berömda Kölnerdomen, som tornade upp sig alldeles intill vårat nödhotell.

Det bästa med vårt Hotel Lena i Paris var att det bara var tio minuters promenad dit från Gare du Nord. Och så fanns det ju un petit peu med odödlig konst på väggarna. Här ett exempel; associerar till nån holländsk 1600-talsdonna i strikt mörk dräkt – ätande(s) popcorn! Härlig stil- och genrebrytning! (Lägg märke till att jag lägger min mobiltelefon mot damens öra f.ö.)

Det finns dom som påstår att min dotter Ylva inte når så högt över havet. Jahaja, men hon är lång i rocken nog för att peta på Eiffeltornets topp med sin petfinger (aj! toppen är vass!):

Sista dan blev det riktigt kyligt i den franska huvudstaden (12-13 grader bara). Dessutom sipprade det ner vatten från himlen uppe i Montmartre, där vi trängdes med alla hopplösa turister (själva var vi ju mer som naturaliserade francaisare). Det var därmed utomordentligt skönt och mysigt att inmundiga en kopp varm choklad i våtkylan (under tak dessutom).

• 

• 

Här ska ni få lite ren soul-dynamit för solo-violin och röst, som jag snavade över den andra dagen (the other day) på internätet: Charles Yang performs Sam Cooke’s A Change is Gonna Come. Bättre kan det knappast göras.; jag är stum av beundran (klicka på den lilla högtalarikonen och spela HÖGT!).

Och varför inte? Nu kan jag gå på djupet igen, i stället för på bredden. Ut och flaxa, Paris eller var som, visst, skôj o så där, men, som min salig svärmor brukade säga, när hon någon gång avvikit från hemmets dörr: “Det är ändå vackrast i Givarp.”

Överfört till mitt fall då, kanske inte Borås precis, men i min egen specialdesignade lägenhet (gula o blå köksluckor, collage, fullt med egenfotade bilder på väggarna, allt på sin plats som jag vill ha det – kom o hälsa på för fan, om ni inte tror mig!). Här kommer jag med stor sannolikhet tillbringa det mesta av min tid innan jag dör knall o fall eller blir omhändertagen för att jag inte kan skilja ditten från datten. Så varför inte?

Segt kämpande har vi nu nått Ringsted under vår mödosamma tågodyssée genom det gigantiska grannlandet Danmark. Frågan alla ställer sig: Skall de nå sitt mål? Helsingborg hägrar..,

Vår resa är inte långsam som blåsans vandring i glaset (se föregående inlägg), och börjar därför närma sig sitt slut. Likt lejonsvansen…

Men nej, jag ångrar ingenting (“aldrig ångra det du gjort, bara det du inte gjort).

Vi börjar långsamt ana att den rymd
vi färdas fram i är av annat slag
än vad vi tänkte var gång ordet rymd
på Jorden kläddes med vår fantasi.
Vi börjar ana att vår vilsegång
är ännu djupare än först vi trott
att kunskap är en blå naivitet
som ur ett tillmätt mått av tankesyn
fått den idén att Gåtan har struktur.
Vi anar nu att det vi kallar rymd
och glasklarhet kring Aniaras skrov
är ande, evig ande ogripbar
att vi förlorat oss i andens hav.

[…]

Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.

ur Aniara (1956) av Harry Martinson