I valet 1968 for min fader och jag till Skrea kyrkby för att rösta (inte för att skattskrivas, märk väl), i valet till Sveriges riksdag. Det var första gången för mig, och det kändes lite högtidligt. Farsan försökte absolut inte påverka mig på något sätt, han var inte sån. Men det kändes ändå rätt självklart att jag skulle rösta på socialdemokraterna, i likhet med honom. Det var i slutet på sossarnas 40-åriga regeringsperiod, och jag var faktiskt lite stolt över vad de och mina föräldrars generation hade åstadkommit.
Visserligen gnällde jag en hel del på Sverige även vid den tiden. Men det var ändå ett av världens mest välmående länder: välfärden, folkhemmet…
Förmodligen röstade jag på S någon några fler gånger, minns inte. Men på senare tid har det partiet bara gjort mig förbannad. Har tyckts mig att deras enda intresse var att hålla sig kvar vid maktens köttgrytor. Inga visioner, ingen egen politik alls, strängt taget. Och klyftorna har växt i landet, snabbare än i något annat land i Europa, även under sossarnas regeringsinnehav, trots att de väl ideologiskt sett skulle arbeta för jämlikhet.
Men nu skulle en lägesbeskrivning av situationen i landet se ut så här:
710.000 personer bor i s.k. utsatta områden i Sverige. För ett par år sen var det 550.000. Arbetslösheten i dessa områden var i genomsnitt 22 procent; från 38 procent i Rosengård, Malmö, till 16 procent i Hässleholmen/Hulta, Borås. Arbetslösheten för hela riket är 8,4 procent (bara Spanien och Grekland har högre).
14.000 är aktivt gängkriminella, 48.000 har koppling till gängkriminalitet, enligt polisen. Och gängen sysslar inte bara med knark nuförtiden, utan alltmer med bedrägerier av olika art, utpressning osv, vilket är mycket oroande.
Den nuvarande regeringen har vidtagit ett stort antal repressiva åtgärder, infört hårdare straff m.m. Detta är nödvändigt och bra, men problemets kärna angrips inte, alltså den våldsamma segregationen. Så länge hundratusentals människor lever i arbetslöshet och utanförskap, så kommer inte gängen att ha några problem med nyrekryteringen.
Jag läste en artikel av Jörgen Huitfeldt i Kvartal, med titeln: “USA eller Sovjet – varsågod och svälj!” (4 feb, 2025). Så här beskriver han valet vi står inför:
Som jag läser landskapet står Sverige vid ett ganska smärtsamt vägskäl: Ska vi med hårdhänt ”antisegregationspolitik” tvinga på majoritetsbefolkningen rollen som ”kuddflickor”? Ni vet de skötsamma tjejerna som placeras bredvid klassens bråkstake för att hålla honom lugn. Eller ska vi motvilligt acceptera att Sverige under överskådlig tid kommer att vara ett genomsegregerat samhälle där alla som har chansen – invandrade som svenskfödda – kommer att välja bort bostadsområden och skolor som domineras av invånare med ursprung i Mellanöstern, Västasien och Afrika? […]
Valet står alltså, lite tillspetsat uttryckt, mellan ett samhälle där gängvåldet kanske skulle kunna sjunka lite jämfört med idag, men där möjligheterna att försöka välja bort otrygghet för dig själv och dina barn begränsas. Eller ett land med hög vålds- och konfliktnivå, sjunkande tillit och cementerad segregation, men där de som har råd kan skärma av sig.
Såväl intuitivt som förnuftsmässigt skulle jag vilja ansluta mig till det första, antisegregationspolitiska alternativet, snarare än det andra laissez faire-alternativet, att alltså bara låta allt fortsätta neråt som det gjort i några decennier nu. Detta sagt, utan att jag för ett ögonblick tror att någonting annat än att det är alternativ 2 som kommer att inträffa…
Alternativ 1 är nog tyvärr för jobbigt på kort sikt, för både politiker och medborgare.
När jag kommit så här långt i min tankegång upptäcker jag (återigen via Huitfeldts text) att det enda parti som hittills har något annat än floskler att säga i segregationsfrågan (“hela Sverige ska leva”, “alla måste hålla ihop” etc.) är socialdemokraterna! De tycks helhjärtat ansluta sig till alternativ 1 ovan, och har gjort en stor (förvisso teoretisk, men ändå), ansträngning och tillsatt 11 arbetsgrupper vilka har producerat 11 analyser som skall ligga till grund för sossarnas nya partiprogram, och för hur det antisegregerande arbetet skall gå till. Alltihop går under rubriken “Ny riktning för Sverige 2030“.
Jag läste igenom den första arbetsgruppens analys under rubriken “Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk” – och höll med om i princip allting vad som sägs där.
Okej, jag är inte så naiv att jag inbillar mig att detta nytänkande på något sätt kan tävla med sossarnas makthunger, när det kommer till kritan. Misstänker att bara mycket små delar av den fina teorin omsätts i praktik. Andra partier kommer kanske inte att hålla med för det första. Alla partier, i princip alla politiker numera, fortsätter hellre i evigheternas evigheter med till intet förpliktigande administration av rådande läge och katastrofala samhällsutveckling, än att de skulle riskera förlora röster genom komma med jobbiga, impopulära – men nödvändiga – åtgärder. Det är inte bara sverigedemokraterna som är populister, enligt min mening!
Så nej, mitt nysosseskap är nog rejält tveksamt… Men den teoretiska ansträngningen är ändå berömvärd, det måste jag säga. Kolla själva…
