I huvet på Jörgen T
O, svalka mig
när jag har feber,
värm mig
när jag fryser!
Trösta mig
när jag gråter,
skratta med mig
när jag är lycklig!
Småprata med mig
i gråaste vardagen,
berusa dig med mig
när det är fest!
Så lovar jag
att återgälda
med detsamma
för din del…
Ja, inte det (åtminstone förr i tiden) fisförnäma då som kausal subjunktion! Och naturligtvis inte det uråldriga enär som ibland förekommer i korsord. Och kom för all del inte med det idiottrendiga eftersom att! (Minns första gången jag fick se detta i en studenttext – jag höll på att få blodstörtning och bryta ihop!)
Nej, vad är det för fel på det gamla hederliga eftersom? Det är fint nog och alldeles tillräckligt skriftspråkligt.
Jo, vad jag skulle säga, eftersom björktrastarna bara fortsätter kalasa på de infrusna äpplena på tomten mitt emot och eftersom det bara fortsätter att snöa… Och eftersom julen inte är slut förrän 20:dag Knut… Här får ni en supermysig snö- och julrulle med Dean Martin:
Och så här ser björktrastarna ut:
Ute härskar vinterns färger: vitt, grått, svart, blått… Men eftersom jag lider av en muskelskada i vänster höftskinka har jag inte kommit ut, och kan inte återge denna färgpalett via mina fotografiska linser.
Så i stället får det bli en bukett varmare färger, tropiska om ni så vill. Bildutsnitten nedan har jag fotat i Singapore (och där är det rejält varmt, förvisso).
Formatet är stående den här gången:
Till sist ett porträtt av själva fotokonstnären:
Mödosamt
masar sig det nya året iväg
kryper sig i rörelse
tvingar sig som med stor tvekan
in bland årets segastes månads
januaris förstas timmars
långa nätters och
korta dagars
långsamma
vandring
mot det lite
ljusare
och lite
varmare
Verkar bekant
på nåt sätt
Sjuttiofemte
gången nu
om jag minns rätt
Tassar med
på tå
Kanske
nåt ändå…
Det här börjar mer och mer likna rena väderbloggen. Senast igår, på nyårsdan, ondgjorde jag mig över det myckna regnandet (se inlägget Underbart väder). Och nu är jag igång och vädrar mig igen.
Sen igår har det ju slått om totalt och blitt soligt o klart och kallt. Och det tycker nog de flesta av er va jädrit gött… (jag med, men det passar inte in i inlägget…). Och så kommer jag med ett till regninlägg här. Det måste vara ett av de mest feltajmade inläggen i historien!
Men det var så, att jag fick klagomål på förra inlägget. Varför bara en bild? Varför ingen text? Varför ingen musik? Och då tänkte jag att va f-n, jag lägger väl ut min personifierade regnlåt, som jag nyss blett ve i en ny, snygg inspelning. Således, mina damer och herrar, under största möjliga tystnad, ta en paus i mellandagsbestyren mellan nyår och Trettondan, och lyssna på låten Little Drop of Rain (vari berättas såväl en liten regndroppes livshistoria, som om hela jordens vattniga kretslopp):
Little Drop of Rain
Chorus:
I am
a little drop of rain
trickling down
your windowpane
Once upon a long time ago
from clouds so slow and low
into the great wide ocean I fell
for eons in the salty sea – I did dwell
But hot sunshine lifted me up again
into the endless blue sky, and then
the wind came at the break of day
hurricaned me far, blew my breath away
Chorus
Showered down, into a mountainous stream
surging, cascading, living my dream
Stilled at last, part of a gorgeous lake
feeling cool and real – no fraudulent fake
Dribbled down the earth for a long long spell
seeped into a deep dark well
Tumbled in a glass of cool clear water
swallowed down by a young farmer’s daughter
Chorus
But the lassie was sad and cried and cried
her loved one had betrayed and lied
oh, the pride I felt, for years and years
cause I was one little part – of her bitter tears
Salty teardrop felt at home then when
into the great wide ocean I fell again
just a little drop of rain, just a tiny token
of world’s water cycle to be for ever unbroken
Chorus:
I am
a little drop of rain
trickling down
your windowpane
du är ensam
ensam som vi andra i en sjuk galen värld
och du släcker din lampa
kryper ner i sängen
och låter mörkret vara ifred
låter det krama sovrumsfönstret
som står öppet på vid gavel
och du reser i sömnen
du reser långt långt bort
till platsen där vildhästarna leker
och tar hand om sina föl
platsen där månljuset
lagt ner sitt blixtrande svärd
i den kolsvarta floden
och där livet självt försiktigt ler mot dej
livet som ständigt
hamrat och bankat mot himlen och marken
för att släppas in
och äntligen få komma hem
utdrag ur Nyårsdikt av Bruno K. Öijer (2024)
Ja, underbart väder för gäss alltså. Häll vatten på en gås så får ni se. Det bara rinner av dom! Och hittills har det ju baske mig regnat hela j-a året! Inget uppehållsväder i sikte.
Uppehållsväder förresten, det ordet finns inte i andra språk som jag känner till. Tycks ju tyda på att vi ser regnväder som det normala, det ständigt pågående. Ett normaltillstånd från vilket vädret bara kan göra kortare uppehåll…
Tillbaka till gässen. Hör bara. Eller originalet, den här gamla pärlan.
