Månad: december 2024

Rekordrimmad frost

Det var orimligt vackert i morse. Har töat lite på lägre nivåer nu, men uppe i trädkronorna sitter den kvar, rimfrosten; en orimlig rimfrost var det, med abnormt utstickande iskristaller. Förstår inte hur sådant kan bildas. Moder natur är sannerligen kreativ.

SAOB säger så här om rim-som i rimfrost:

[jfr d. rim, rimfrost, nor. dial. rim, rimfrost, sot, ärg, rost, isl. hrím, rimfrost, sot, fsax. hrīm, rimfrost, mht. rīm, rimfrost (t. dial. reim), feng. hrīm, rimfrost (eng. rime); sannol. till den ieur. rot som föreligger i lett. kreims, grädde. — Jfr RIMFROST]

Som jag brukar säga: Glöm inte att högerklicka och välja “Öppna bild i ny flik” för att förstora. Det är rimmet värt…

Sanningen om Madagaskar

Sanningen är, att det var en ganska krävande resa – för min del i alla fall. Självförvållat till stor del; jag lyckades slarva bort min astmamedicin på flyget ner. Vete fan hur det gick till; borde inte ha varit möjligt. Men det medförde att jag flåsbälgade nåt alldeles otroligt så fort det gick uppför, vilket det gjorde en hel del vid flertalet 5-6 timmar långa vandringar i regnskogen.

Sen var det det här med magen. Var osäker på om jag skulle våga mig på att släppa väder under en 3-4 dar… Om ni förstår vad jag menar… (punkt punkt punkt…).

Och så de långa dagarna på de urusla potholesvägarna med medelhastighet 30 km/tim, varken mer eller mindre. Var heller ingen sinekur precis.

Men trots allt detta: Den verkliga sanningen om Madagaskar, den djupare sanningen, finns att söka i lemurernas ögon:

Eller kanske i den uråldriga, rynkiga underbettsvisdomen hos kameleonter som den här:

Efter att ha återvänt till ursprungspunkten (nedre Trandared i Borås) är jag möjligen inte helt densamme som när jag for; kanske något perspektivrikare, aningen insiktsfullare… Vill gärna tro det.

Goaste grodgodingen…

Men ursäkta mig, var är öronen, och var är svansen? Det heter ju trots allt om de små grodorna i visan: båd öron, båd öron och svansar have de. Är det bara bluff alltihop? Har vi fått leva hela livet med denna lögnaktiga myt?

NEJ NEJ NEJ!!! Fick just reda på att jag fått allt om bakfoten! Det heter ju EJ öron, EJ öron, EJ svansar hava de, och ingenting annat i visan. Det måste vara ett tecken på begynnande demens, eller nåt. Kan också bero på att vi sjöng för vår fina guide Isak Isaksson på flygplatsen i Adis Abebba: Lemurerna lemurerna, är lustiga att se, båd öron båd öron, och svansar hava de… Mycket pinsamt, alltihop…

Det är ju för fan grisarna (och lemurerna då) som har öron och svansar, inte grodorna…

Ingenting

Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.
Någonstädes långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind –
och det är allt.
Det finnes icke något mera än snön på granarnas gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,
och alla läppar bli med tiden svala.
Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,
och att leva förgäves är mindre än att dö.
Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida
och ingenting är äckligare än död för egen hand.
Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.

Edith Södergran i Landet som icke är, 1925

Obildad

Jag har mycket oklara begrepp om vilka fågelarter vi såg på Madagaskar. Bryr mig inte så supermycket heller, faktiskt. Men visst kan det ändå vara roligt att veta. Verkligheten blir rikare och mer nyanserad, om man har ord för sina sinnesintryck.

Den här vet jag i alla fall var en sällsynt gynnare. Och endemisk – givetvis. För en av gruppens mest hängivna fågelskådare (till skillnad från vissa, som sa sig vara fågelåskådare blott) ville se den på min display när jag plåtat den; hade till och med drömt om att få se denna pippi, fick jag höra.

Funderar på att lägga ett rikligt antal Madagaskar-fåglar på Flickr så småningom, och sen be de fågelkunniga att identifiera dem. Kunde vara bildande.

Inkognito

Har inte lagt ut några fåglar från Madagaskar än på dessa sidor. Men det kommer, var så säkra. Började som fågelskådare 1962, i samband med att jag förälskade mig i en tofsmes. På senare år har kameran dock kommit att betyda mer än kikaren. Det blir tungt att bära med sig båda delar, kamera och objektiv, plus kikare. Tubkikaren har jag faktiskt sålt.

Lite provocerande brukar jag säga, att fåglar som befinner sig utom fotograferingshåll struntar jag i.

Nåväl, kanske något överdrivet. Men någon artjägare är jag inte. Så när jag publicerar nedanstående fågelbild (som jag tycker är jäkligt snygg) så stör det mig inte över hövan att jag inte vet vad det är för art. Men visst, det vore kul att veta. Räknar faktiskt med viss hjälp från mer fågelkunniga som var med på resan till Madagaskar. Hoppas att så småningom, med deras hjälp (och Merlin-appen), kunna artbestämma de flesta bevingade gynnare, som tagit sig genom min lins och fastnat på min sensor.

Men den här är alltså tills vidare med bara för att den är så snygg:

Madagaskisk hårdvaluta

Valutan på Madagaskar heter ariary. Gentemot ariaryn är t.o.m. den svenska kronan kraftfull; 1 ariary motsvarar 0.0023 svenska kronor. Men vill man känna sig riktigt rik, och på den säkra sidan gentemot alla spekulationer och valutakriser, ja, då ska man inte samla ariary på banken eller proppa sedlar i madrassen (även om det blir rätt mjukt och gott, enligt uppgift), utan då ska man skaffa sig så många zebu som möjligt (särskilt de med ljust huvud är värdefulla hörde vi), alltså madagaskiska kossor.

Zebu, liksom alla djur som människan har domesticerat är för övrigt mycket framgångsrika, evolutionärt sett: människans tamdjur utgör 60 procent av alla däggdjur på jorden. 36 procent är människor och futtiga 4 procent är vilda djur (se Natursidan, om ni inte tror mig). Att vara framgångsrik evolutionärt sett betyder att vara mångtalig. Sen är det ju en annan sak, att många av de där tämjda djuren vi håller i våra djurfabriker säkert skulle be en att stoppa upp den där framgångsrikheten nånstans om man nämnde den… För inte lär det väl vara så roligt att trängas i lagårn hela året, när en egentligen bara vill ut i friska luften; beta lite, släppa lös en smula, gruffa med kompisarna…

På Madagaskar var det inte tal om nåt annat för de många zebusarna än att åtminstone vara ute i det fria hela tiden.

En gång åkte vi zebu-taxi:

Konsten att skruva sig in

Ja, den konsten behärskar tveklöst den här bruna lemuren till fulländning. Försökte fråga den inskruvade hur väl det här hade gått till, men fick inget svar. Det är väl bara att acceptera: Det finns dom som kan bryta sig ut (Houdini, Harry) och det finns dom som är bra på att skruva sig in (bruna lemuren).

Att sitta inskruvad på dagen och sen leva rullan på natten, det är livet på en pinne, tycktes hen den inskruvade mena, helt enkelt. Ja ja, jag säger inte emot. Om jag vore som jag skulle jag nog dock knipa igen korpgluggarna lite då och då. Så man slapp se allt elände i världen…