Idag på dagen trehundranittitvå år efter att dimman stod så gruvligt tät över slagfältet vid Lützen och gustav den andre adolf (den förste adolfen dök inte upp förrän tvåhundrafemtisju år senare) som med tiden blev tämligen fet och som dessutom var svårt närsynt örade ut i dimman på sin häst och blev grymt nedstucken av dom fördömda papisterna
alltså idag trehundranittitvå år senare verkar det som att en sociopatisk psykopatisk ondskefull narcissistisk fascist vid namn donald (trump heter han i efternamn tror jag) har blivit vald till president i amerikas f.d. förenta stater
Gläder mig åt att ha fått tillbaka mina två yngsta barnbarn (föräldrarna också) från det där hemska (och i vissa avseenden underbara) landet over there (över där), borta i väster, på andra sidan den stora pölen alltså. De har bott och jobbat på Volvo i Charleston, South Carolina, i två år. Gott att ha fått tillbaka dom i tid före det där synnerligen ovissa valet som håller på idag vill säga. Vem vet vad som skulle kunna hända om skitstövelsociopatnarcissisten D.T. skulle förlora t.ex.?
Nja, det vet jag inte. På många sätt tvärtom. Men jag kanske var bättre förr, åtminstone på bloggen (se t.ex. inlägg Novemberdagen). För fyra år sen kunde jag skriva såna här dikter (se :
Nu går solen knappast upp,
antyder bara blygt sitt sken.
Gryningstimme blir skymningsbård
varken tidig eller sen.
I insjöns mittpådagenvatten
ruvar redan nattens mörker.
Långt innan dag blivit kväll
speglas bleka stjärnor
på novemberhimmelsk akvarell.
November dag blir aldrig av,
liknar mest en halvskum natt.
Steglöst grånar dess vaga ljus,
mörknar åter, tynar andematt.
I morse, när jag kollade på Omni (nyhetssajt) möttes jag av den här rubriken: Unicef: Över 50 barn har dödats i Gaza på 48 timmar.
Blev bara så blixtförbannad…
Trots att man ju vant sig, avtrubbats, hört om döda i Gaza i över ett år, sen 7:e oktober förra året.
Kom till Omni och den där rubriken på morgonen efter att ha lyssnat på en blogg på natten, som berättade om Palestina-aktivisters reaktion på terrordådet den 7:e oktober 2023.
Det var jubel i London, Stockholm, Malmö, med flera städer, 8:e, 9:e, 10:e oktober 2023. Jubel! Efter att 1.200 civila israeler hade dödats och hundratals tagits som gisslan i en terrorattack som i sin brutala, kallblodiga, totalt hänsynslösa grymhet toppar vad man överhuvudtaget kan föreställa sig.
Ok, visst, Israel har näst intill utvecklats till en apartheidstat under Benjamin Netanyahus högerregim. Palestinierna misshandlas och förtrycks, Västbanken är ockuperad, de högerextrema israeliska bosättarna bär sig åt som svin.
Men lik förbannat. Kan dessa våldsamma orättvisor berättiga våldtäkten på en enda judisk kvinna? Kidnappningen av treåriga tvillingar? Den kallblodiga avrättningen på nära håll av hundratals civila israeler i kibbutzerna nära Gaza-gränsen?
På vilket sätt gagnar dessa brutala terrordåd palestiniernas sak?
Hur ända in i glödhetaste helvete kan man jubla över ett sånt illdåd!?
Och observera. Jublet inträffade direkt efter 7:e oktober, alltså innan Israel hade satt in några som helst hämndåtgärder.
Med den där bloggen som ställde alla dessa frågor i färskt minne fick jag alltså syn på den där rubriken: Unicef: Över 50 barn har dödats i Gaza på 48 timmar.
Så alltså. Bortsett från allt annat, oavsett vad. Det är väl alltid alldeles för jävligt att döda 50 barn på 48 timmar!? Eller? Spelar väl ingen roll vem som gjort sig skyldig till detta?
Spelar ingen roll om det är berättigat att kalla det för folkmord eller inte. Det är bara så fruktansvärt för jävla ondskefullt!!!
Och att tycka så betyder väl för ända innerst in i glödheta helvete inte att man är nån sorts jävla antisemit?!?! Eller? Det kvittar väl vem som än dödar över 50 barn på 48 timmar? Vem som än gör nåt sånt är värd allt förakt och stenhårt fördömande.
Det betyder inte att alla judar är såna. Det betyder bara att just dom som gjorde det här, dom som befallde det och dom som utförde det, förtjänar vår totala avsky. Så är det bara.
– – –
Detta är en meningslös text, som jag ändå var tvungen att skriva. För mitt eget välbefinnandes skull. Inte för nåt annat. Dom jävla svin som dödar, lemlästar och våldtar 1.200 civila israeler, inklusive små barn, liksom dom som jublar över detta, liksom dom som dödar över 50 barn på 48 timmar, ger ju fullständigt fan i vad jag tycker.
Dom är fyllda av besinningslöst hat. Dom bejakar just detta utmärkande drag hos djurarten människa: förmågan till total, empatilös ondska.
Det är ett typiskt humanistiskt drag, denna utstuderade ondska.
Det finns andra typiskt humanistiska drag: som förmågan till empati, filantropi, helt icke-egoistiska känslor och gärningar…
Men den totala ondskan, oöverträffad av alla andra djurarter, finns också. Vi kan bekämpa den, men vi lär inte få bort den under de närmaste tusen åren.
Så är det, tyvärr.
P.S. Ber inte om ursäkt för alla svordomar och känslosamt icke-korrekt språk i den här texten. Det ska ni bara ge fan i! Är man förbannad så är man. D.S.
15 april till 4 maj 2018 besökte jag Afrika för första gången. Det var en gruppresa, ordnad av Världens resor. Vi landade i Namibias huvudstad, Windhoek, och gjorde sen en sjusärdeles road trip; först ut till kusten i Namibia, sen via röda sanddynerna och de hundratalsårgamla döda träden i Namib Naukluft-öknen till Okowangoflodens delta i Botswana bl.a. Resan avslutades vid Victoria Falls, i Zimbabwe, på gränsen till Zambia.
En stor upplevelse, behöver jag säga mer…
Jag tror att jag berört denna resa på olika sätt tidigare på bloggen (i t.ex. Torka och Se mig i mitt friska öga. Nöjer mig här med att hänvisa till ett rikt bildgalleri på Flickr för den hugade: African Impressions 1, 2, 3, 4 och 5.
Bland alla fantastiska landskap och spektakulära fåglar och djur minns jag nu plötsligt den makalösa växten Welvitschia Mirabilis; en ökenväxt som kan bli upp till 1.000 år gammal, med rötter som sträcker sig 80-100 meter ner i den torra ökenjorden, på jakt efter grundvattnet. Den växte ensam där, ingen annan växtlighet inom synhåll. Den fyller en med vördnad…
Har ni ägnat er åt vågskådning? Inte? Då tycker jag ni ska börja med det direkt. Kolla på big atlantic swell eller liknande på google. 2011 var jag med min son Martin (prof. vågskådare) och mitt barnelibarnbarnbarn Adrian på kanarieön Fuerteventura, bl.a. för att skåda vågor. Det var fantastiskt. Swells, eller dyningar, kan färdas hundratals mil över havet, efter att de fötts i någon enorm storm långt ute på Atlanten; med eller mot vinden. På Fuerteventura hade de byggt upp speciella åskådarramper vid trånga vikar, som fick dyningarna att växa trettiometerfaldigt (glöm inte att högerklicka och välja “Öppna bild i ny flik”; visa gärna bilden på widescreen-skärm, 3×10 meter):
