Att leva på det skogen ger…

Det är ett fint svampår i år – tror jag. Enär jag mestadels håller mig på stigarna när jag vandrar i skogarna har det inte förunnats mig att i någon nämnvärd utsträckning fylla min (icke existerande) svampkorg.

Emellertid bibringades mig idag, å min 74:e födelsedag, på ett närmast mirakulöst sätt (goda fekrafter inblandade…), dessa fyra läckerheter ur skogens lukulliska skafferi:

P.S. Har redan smaskat i mig flugsvampen… Den var jättegod. Och jag mår fortfarande bra, vilket tyder på att ryktet om flugsvampens giftighet torde vara något överdrivet. D.S.

Sociala medier

Jag blir alltmer skeptisk till det som brukar benämnas ”sociala medier”; Facebook, whatsapp, tiktok, snapchat, instagram, X, Youtube, etc. etc. Visst, de fyller många viktiga och bra funktioner för miljarder människor. Men de negativa sidorna av detta sätt att sprida nyheter och kommunicera tar alltmer överhanden, enligt min mening.

Lyssnade på en podd i morse. Det handlade om upploppen i England i samband med de knivmördade barnen i Southport, Liverpool. Chefredaktören på tidskriften Spectator, Fraser Nelson, blev intervjuad. Den viktigaste förklaringen till att upploppen startade och spred sig så snabbt var just de mekanismer som styr sociala medier, menade Fraser.

Någon påstod felaktigt på nätet att förövaren av knivmorden var asylinvandrad muslim. Den falska informationen spred sig blixtsnabbt; den blev ”viral”, som det heter. Varför blev det så? Jo, därför att så många antingen tyckte denna (falska, som det visade sig sen) bakgrund till morden var för j-a upprörande, och delade nyheten. Minst lika många tyckte skuldbeläggandet av muslimer var rasistiskt, och protesterade våldsamt.

Sociala medier premierar skandalösa nyheter, därför att sådana ger flesta ”likes” och delningar, och/eller flest upprörda protester. Och det är detta man är ute efter för det mesta när man publicerar något: Ju fler som gillar eller protesterar, desto snabbare spridning av nyheten, propagandan eller informationen – korrekt eller falsk spelar ingen roll.

Dessutom, eftersom majoriteten av britter numera får sina nyheter och sin samhällsinformartion via sociala medier så blir effekterna av diverse digitala fake news blixtsnabba och våldsamma.

Hur många procent av svenskarna saknar dagstidning, ser aldrig på Rapport eller Aktuellt och lyssnar aldrig på SR P1? Det skulle vara intressant att veta…

Såg att någon, inblandad i den amerikanska presidentvalskampanjen, hade påstått att ”amerikanerna minsann inte låter sig luras så lätt, de går inte på vad som helst”… Helt fel, menar jag, majoriteten av amerikanarna, liksom flertalet av alla andra folk (svenskarna t.ex.) är hur påverkbara och lättlurade som helst, i det sociala medieklimat som råder.

Och effekterna blir enorma. Trumps presidentskap, Brexit, SD:s framgångar, m.fl. fenomen, vore otänkbara utan sociala medier…

1.200 mm brännvidd!

Det har jag testat idag alltså. Jag har ett 600 mm objektiv, och har plussat på med en s.k. telekonverter x 2, vilket således fördubblar brännvidden till 1.200 mm. Ju längre brännvidd desto större förstoring, men desto mindre synfält, och desto mindre ljusinsläpp. Med mitt mastodontobjektiv är min största bländare så småhålig som bländare 13!

Och jag kan ta bilder på fri hand med denna enorma brännvidd! Utan stativ alltså! Kamera plus lins väger futtiga 2,5 kg, lätt som en fjäder jämfört med de 4-5 kg som så stora objektiv annars väger. Och så tillkommer bildstabilisator i kameran förstås, Nikon Z8…

Ok, jag vet att de flesta av er inte fattar ett dugg av vad jag skriver här, och förmodligen inte är ett dugg intresserade heller. Men det struntar jag tillfälligt i. Tänkte jag skulle försöka göra alltihop begripligt för en lekman, men det klarade jag inte, jag gav upp…

Men ni anar säkert av texten att jag är glad och exalterad!? Och det gläder ni er väl säkert åt!?

Ett par bildexempel från idag:

grå flugsnappare

Och att man kan ta bilder på flygande fåglar med 1.200 mm brännvidd på fri hand med så lång tid som 1/250 sek, och få en någorlunda skarp bild, är än mer ofattbart:

Den allrasom minnesvärdaste resan

I vår (pluralis majestatis) serie om minnesvärda resor har vi nu kommit fram till resa nr 11. Dock är denna förflyttning från avresa, via den över 4.000 mil långa upplevelse- och erfarenhetsrika vägen, till framkomst så speciell och så i särklass, att den icke skall numreras, blott betecknas som min allrasom minnesvärdaste resa. Jag talar alltså (skriver, noga räknat) om min färd Jorden runt utan att flyga. Jag lämnade Borås gående österut från min lägenhet på Söderljungsgatan mot Trandareds torg (där kamrat Georg väntade med bilen) den 7:e oktober 2016, och återvände gående från väster (steg av bussen vid Söderdalsgatan) uppför Trandaredsbacken den 4:e april 2017; efter inalles 177 dagar på resande fot.

Det var stort; för mig, ur mitt mikroperspektiv var det stort, mycket stort. Jag hade drömt om att göra detta i mer än 20 år. Tog till slut mod till mig och gjorde s.k. slag i den s.k. saken. Det största äventyret skedde inombords. Tre viktiga lärdomar gjorde jag: 1) att i någon mån avveckla rastlösheten och utveckla tålmodigheten, 2) att klara ensamheten bättre och 3) att jag inte var så feg som jag trodde, utan tvärtom t.o.m. en aning modig ibland, vilket gjorde gott för självrespekten.

Jag har berättat om min resa offentligt ett antal gånger, hållit föredrag, visat bilder och spelat ett par egna låtar som har med saken att göra. Det ska jag göra ett par gånger till i höst, bl.a. på Träffpunkt Simonsland 18 september – välkomna dit, om ni missat denna fascinerande, cirkumpolära berättelse!

Nog om saken här och nu. Mer kött på benen finns att få via resebloggen, som fortfarande är tillgänglig (hur länge finns det som finns på nätet kvar på nätet förresten?). Bilder i 32 album på Flickr, för den hugade.

Låt mig avsluta med en varmt känd rekommendation: Om det är så, kära bloggörer, att ni är havande med en eller annan resedröm: Föd fram den, låt den komma till världen! Inte för att man måste förverkliga alla sina drömmar, inte alls. Men att gå från fantasi till handling någon enstaka gång är inte fel…

Raggmunkar

Idag har jag raggat munkar. Jo, jag erkänner, egentligen är det väl nunnor jag alltid drömt om att ragga (ända sen jag såg den där nunnan med rött garter-band runt låret som hon visade upp på scenen i pausen av sing along-föreställningen av Sound of Music i Göteborg som jag och Jakob var och kollade på). Men det är svårt, förbannat svårt (tror jag, för jag har aldrig försökt, om jag ska va ärlig). De flesta nunnor är grymt svårraggade, efter vad jag hört (även om undantag nog säkert finns). Det är en utmaning helt enkelt (en beteckning som så många politiker med förkärlek brukar använda för sånt som egentligen är ett mer eller mindre olösligt problem).

Så tills vidare fick det bli en munkragg idag. Det gick oväntat bra. (Vilket väl visar att jag inte är nån sorts ohjälpligt intolerant monosexuell varelse, när allt kommer omkring kritan.)

Ja, jag snackar förstås om maträtten raggmunk, ingenting annat. Ja va fan, nånstans måste man ju börja, eller?!

Den som söker han finner…

Lång gång idag, 10,4 km vid Kransmossen. Perfekt vandringsväder, varken för varmt eller för kallt. Lagom anti-insektsvind.

Men grönt, bara grönt… Inga blommor, bara tjat-grönt. En verklig utmaning att hitta något att fota. Hade macro-objektivet på kameran (avsett för mer eller mindre extrema närbilder) i ryggsäcken, så jag letade efter de små motiven, detaljerna. Och har man de rätta macro/mikro-ögonen med sig, så hittar man nästan alltid något…

För det första hajar man förstås till för det som inte är grönt:

En svamp som ormar sig, ett hallon som läckrar sig, minimossaljuvligheter:

Laverier, motljus-rävarumpor (eller nåt…), drömsk blomtopp…

Ja, den som söker han finner…

Dagens boktips

Dagens boktips: Vi är inte här för att ha roligt, av den norska författaren Nina Lykke (på svenska 2023). Jag snubblade över den på SR:s app, där den presenteras som ljudbok, förtjänstfullt uppläst av Leif Andrée.

Den är rolig, samtidssatirisk också, på pricken. Fann mig småskrockande allt som oftast, när jag lyssnade på den medelålders surgubben Knut Petterssens tirader.

Det märkliga är att boken är skriven av en kvinna, som alltså låter gubbtjyven Knut föra ordet hela tiden. Ett huvudtema är, kan man säga, me too-ideologins avigsidor… (utan att för ett ögonblick förneka dess positiva nödvändighet)

Någon läsare tyckte att detta var Nina Lykkes tredje bästa bok, efter Nästa – en läkarroman och Nej och åter nej. Behöver jag säga att jag ska skynda mig att läsa också dessa två…

Efter att ha lyssnat på Vi är inte här för att ha roligt kollade jag lite recensioner, bl.a. Malin Ullgrens i DN. Vet att det blir lite för långt för bloggen här, men jag litar inte på att jag kan länka till DN. Så jag saxar hela recensionen här. Tycker ni det blir för långt, så läs (eller lyssna) för all del boken direkt i stället!

Levande och träffsäkert porträtt av en kulturman på dekis

Nina Lykkes roman om en bedagad författare som anklagas för sexuella trakasserier har blivit mycket omtalad. Den briljerar inte med nyanser eller djupsinne men är underhållande hela vägen, skriver Malin Ullgren.

Ett av mina irritationsmoment är när andra människor går långsamt framför mig när jag vill gå fort och de verkar helt omedvetna om att de inte är ensamma på trottoaren.

Ett annat irritationsmoment är när någon går hetsigt bakom och man känner den griniga energin, man flyttar sig, man försöker le mot den stressade och hen bara forsar förbi i ett moln av otacksamhet.

Man skulle kunna sammanfatta det som att andra människors existens ofta är ett påtagligt problem.

I Nina Lykkes roman ”Vi är inte här för att ha roligt” är den pyrande irritationen över de andra, nästan alla andra, en väsentlig del av huvudpersonens liv. Han heter Knut A Pettersen och är på sätt och vis Envar. I alla fall känner jag igen mig (en dålig dag) i hans kamp för att hantera andras sätt att prata, tänka, röra sig och se ut.

Romanen är den tredje av Nina Lykke som har översatts till svenska, tidigare finns ”Nej och åter nej” och ”Nästa!”. Liksom i de två andra är samtidsgisslet centralt; den här gången kanaliserat genom en man som närmar sig 60.

Ur hans perspektiv har mänskligheten nått ett akut tillstånd av dumhet.

Knut är författare, han har skrivit en succéroman, han kallar den halvt bittert för Den stora boken och det var över 20 år sedan den kom. Sedan dess har det gått trögt med skrivandet, kritiken är snål och han ser de flackande blickarna omkring sig när kollegerna i den norska kulturkretsen söker efter någon mer framgångsrik att vila ögonen på.

Det närmaste Knut har kommit att vara omtalad på senare år är att han förekommer med hela sitt namn i en autofiktiv roman, där en betydligt yngre kvinna anklagar honom för att ha klämt henne på rumpan på en fest, vilket, i hennes berättelse, fått henne att må dåligt.
I sista stund har Knut nu blivit inbjuden till litteraturfestivalen i Lillehammer. Där ska han sitta i ett scensamtal med kvinnan, Verklighetsförfattaren som han kallar henne. Problemet är att som Knut ser det, har Verklighetsförfattaren raggat upp honom och tafsandet är uppförstorat.

Lykkes bok träffar rätt i tiden, på så sätt att metoo-rörelsens avarter eller konsekvenser i flera år har varit ett diskussionsämne. Och det är lätt att känna med föredettingen Knut, vars skrivkramp och svajiga potens liksom följs åt – mycket till patriarkalt övertag känner han inte.

Att vara i hans tankar är väldigt roligt. Han är både klarsynt och paranoid när han tänker på konsekvenserna av sin egen förlorade stjärnstatus och när han påminns om hur åldrandet innebär att världen sliter av sig sin mask:
”Något är borta, vad det än var, det där som förr i tiden slätade ut och fick omgivningen att glöda och som gjorde att han glömde allt annat. Nu däremot, och det även om han är full, kan han alltför tydligt se att hon har korvrester mellan tänderna (…).”
Knut påminner om en mindre sexuellt sugen Houellebecq-karaktär där han vadar runt i samtidens dy av klichéer, eller varför inte Dag Solstads antihjälte Bjørn Hansen.
Här, till exempel, delger Knut hur han känner inför kvinnor klädda i tajts som nästan blir genomskinliga när de töjs ut:

”Knut har kommit upp i den åldern när en sådan sak som att få andras nakna underliv uppkörda i ögonen (…) inte längre är upphetsande, om det någonsin har varit det, utan bara fogas till det enorma berg av irritationsmoment som växer och växer för varje dag. Det är som en sammansvärjning, som om någon vill se hur länge det dröjer innan han reagerar, som om någon bara väntar på att han ska tappa det.”

Och det fortsätter, för det är så mycket som är främmande och/eller löjligt för honom: menskonst, kenyansk poesi på en skandinavisk litteraturfestival, transpersoner, amerikaniseringen av språket…

Stundtals påminner bokens uppräkning av de ”konstiga saker” Knut ser om en krönika skriven av en verserad kulturkrigare av Johan Hakelius-snitt, det vill om säga åsiktsflödet en vanlig dag i västvärlden 2023. I romanen pendlar Knut mellan att vara en egen gestalt och att vara ett språkrör för sådant författaren själv behöver få ur sig i en schvungfull samtidskommentar.

Det mer specifika i berättelsen handlar om hur kulturvärlden äter sina talanger och spottar ut dem vid ett trendskifte, men också om autofiktionens råa manipulation. Nina Lykke går snabbt på kärnan med levande scener och träffsäkra porträtt i farten av narcissistiska författare och spelad själfullhet; av små divor som skyller på introvert läggning när de bara är oartiga.

”Vi är inte här för att ha roligt” briljerar inte med nyanser eller djupsinne, men den är underhållande hela vägen till det falling down-ögonblick som måste komma när en vit, medelålders man får nog av maktförlusten.

P.S. Från att ha lästa Ullgrens recension länkades jag till Karl Ove Knausgårds rasande uppgörelse med “cyklopernas land”, dvs. Sverige, införd i DN 2015. Mycket läsvärd… D.S.

Omvänd Askungesaga

Jag har alltid gillat (ja ja, sen jag hörde den första gången åtminstone) den simpla dansbandslåten Save the Last Dance for Me. Vem som gjorde originalet är jag osäker på, men i tidernas begynnelse kom den ju till Sverige, med texten översatt till svenska (av Charlie Norman!) som Spara sista dansen för mig. En riktig hit blev den med Towa Carson. Texten modifierades något, titeln blev Sista dansen (och det minns vi väl alla som var med hur viktig den dansen var!).

En underbar låt, helt enkelt. Lägg märke till Towas känslosamma vibrato, hennes utomordentligt tydliga artikulation (notera r-ljuden!), och, och verkligen inte minst, den fantastiska (urlöjliga!) följsamma eko- och doa-kören. Lyssna och njut (klicka på låt-titeln):

Sista dansen

Jag förstår att du bara vill låtsas
Som om du inte har sett mig här
Jag kan se hur du dansar med alla flickorna
För att bli populär
Jag får väl sitta här i min vrå
Och se på hur du roar dig
Men spara sista dansen för mig

Titta hit (titta hit)
Jag är nöjd om du bara sänder ett leende åt mitt håll
Kära du (kära du)
I min askungesaga har jag alltid en omvänd roll
Men innan klockan hunnit slå tolv
Så kan du väl förbarma dig
Och spara sista dansen för mig?

Men det stiger nog en dag från skyn
Någon vänlig sagofe
Som kan trolla med din usla syn
Och lära dig att se

Men till dess (men till dess)
Får du dansa med alla flickorna det gör inget alls
Fantasin (fantasin)
Gör att ändå bara min arm är vilande kring din hals
Jag skulle bli så lycklig ikväll
Om du ville bestämma dig
Att spara sista dansen för mig

Jag skulle bli så lycklig ikväll
Om du ville bestämma dig
Att spara sista dansen för mig

Textraden I min askungesaga har jag alltid en omvänd roll är något förbryllande men genial. Den har inspirerat mig till nedanstående “bonn-räpp” (intressant genre; “bonde-rap” alltså). Om ni undrar var hatten i texten kommer ifrån, så kommer den ifrån låten Panama m’tombé, en låt vi sjunger i kören (Vilda Röster), som handlar om en man som tappar sin Panama-hatt, med vådliga följder. Och sen motsvarar förstås hatten den där borttappade skon som prinsen använder sig av för att hitta Askungen. Fast här tvärtom då. Askungen använder hatten för att hitta sin prins… (smart va!?)

Farsan Hatten Askungen å Jag

fattaru vad tonvis med stålar du bränner
stanna hemma ikväll, du är ju jämt ute å ränner

är du totalt oklok, vill inte missa balen
sa ja till farsan, är du nåtsånär galen?

du får va hemma till tolv jag behöver bilen
sa farsan, ok, sa jag, jag diggar dealen

på balen på slottet jag träffa cinderella
vi rockade som fan, å dansa tarantella

måste va hemma före midnatt, har lovat farsan
men om du är min jane så är jag din tarzan

oh wow oh boy kunde stuffat hela natten
men strax före tolv så tappa jag hatten

askungen o jag vi leta o leta
men vart hatten tagit vägen det kan ingen veta

hon sa hittar jag den kommer jag väl hem till dig med den
vi lurar lite lattjo lajbans i din säng min vän

vid tvåtiden kom hon med hatten för å fria
och inte precis vi låg och spela fia

det var hon å jag å hatten mittemellan
en skönare trio det ser man sällan

å hur det ska gå det är svårt å spekulera
men ett det vet jag, vill ha mera å mera

å kul som fan vi hade vill jag lova
mycket rajtantajtan men inte mycket sova!