Månad: juli 2024

Man undrar varför hon i mitten ser så bitter och sorgsen ut… Och varför de andra två är så dyrkanfulla…

• 

• 

Bilderna är tagna i Kathmandu, nyårsafton 2014.

Om precis en vecka musicerar den underfundigt eminenta sångduon Únderfúnder på Träffpunkt Simonsland. Dagen är 19 juli, tiden kl 11-12. Únderfúnder består av Marita Pahlén och Ers Undertecknad. Se sidan Min Musik för mer info och ett par lyssningssmakprov.

P.S. På Simonsland finns också mysiga möjligheter till fikande och lunchinmundigande till synnerligen facila priser. Det gäller att se till så att både kropp och själ får sitt lystmäte… D.S.

I morse när jag var på väg till Friskis medelst apostlahästarna (vilket roligt uttryck förresten! kommer av att apostlarna tenderade att gå till fots när de var ute och missionerade [de kunde ju cyklat åtminstone, kan man tycka]) fick jag syn på en snäcka på marken – alltså en snigel med huset på ryggen, om ni greppar.

Hen var på väg uppför Trandaredsbacken med en hastighet av cirka 1 millimeter i timmen.

Fascinerad stannade jag till. Tyckte jag var långsam, cykeln var på service, så jag var hänvisad till att gå (min lilla orangea leksaksbil vilade sig tryggt i garaget). Men här hade jag mött min överman! Herregud så maxat långsamt den kröp sig fram! Hen tänkte väl på att vägen var lång, så det fanns ingen anledning att skynda…

Jag har ju mött dessa långsamhetslovsjungande varelser förut ganska nyligen. Då satt de dels uppkrupna på några hallonbuskar (Sverige), dels samlade i toppen på agavekaktusens blad (Portugal), och jag kunde inte låta bli att fråga mig vad fan de gjorde där, och vartåt i helvete de var på väg!? (ursäkta språket, men jag tycker det är så rackarns roligt att svära till lite grand ibland). Se tidigare inlägg här och här.

Detta att alltid ha med sig huset vart man än färdas… på ryggen eller i form av en husbil eller husvagn t.ex. Visst är det en utmärkt idé? Nu har jag visserligen snöat in i lägenheten här, med ålderns rätt. Men förr i världen brukade jag hävda att jag hade ett nomadiskt sinnelag. Genetiskt sett lär vi ju inte ha ändrat oss särskilt mycket sen vi var kringströvande jägare och samlare. Det här med jordbruk och att bo sig fast på ett enda ställe är ju ett sentida påfund, blott 10.000 år gammalt ungefär.

Minns med glädje en bildningsresa till Grekland och tillbaka igen för några år sen (49) i en skruttig folkvagnsbuss, inredd till husbil med hjälp av drickabackar och tretexplattor. Att fara varthelst folkvagnsbussnosen pekade; att stanna till och ta sig en lur bak i busshuset, att kunna slå läger för natten på ett ögonblick när och var som helst… Det var tider det!

Det var ett fint möte det där i morse. Blev smått avundsjuk på den lille, det blev jag. Tänk så smart, så praktiskt! Och denna totala antistress! Hur sakta som helst är ändå aldrig för sakta. Långsamhetens lov vill jag lova, jo jag tackar jag…

Ära vare den heliga
trevligheten!
Kittet mellan
köttets lust
och innerrummets
obotliga
ensamhet…

Men tiden far i träden!
Åh, känner du inte
– vännen min –
hur tiden
far
i träden?

Visst har jag mina aningerier, men säker är jag inte; vill väl inte vara heller. På vem jag tror att jag är, alltså. En god vän uttalade sig i frågan nyligen, gav mig några inkännelsefulla nyckelord. Gjorde mig smått glad. Blev den här lilla dikten:

i mångt och mycket
glädjekurre
på djupet dock
stillsam
djuphavsfisk
kuttrar invärtes
med universum
medan tystnaden
spelar…

Jo, vi rör oss, visst gör vi det. Och tur är väl det, för absolut stillastående är lika med icke-liv; död m.a.o. Men, märk väl, det är varken någon utveckling eller avveckling som pågår – bara förändring.

Allting har som bekant alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Men formerna för existensen av allting varierar i oändlighet.

Och så måste man förstås fråga sig: Vart är vi på väg? (Och det handlar inte om nåt j-a tv-program…!)

• 

• 

vid fortaleza de sagres, längst ut mot havet, där fanns det ett konstverk med titeln voz do mar, “havets röst”. längst in i konstverkets labyrint fanns det ett runt rum, i kontakt med oceanen via ett djupt hål i berget rakt ner. genom hålet kunde man höra havet när bränningarna vällde in långt där nere i djupet; dvs det kunde man höra när inte människorna i rummet tjattrade för mycket. på väggarna fanns poesi inskrivet, bl a dessa rader:

trodde det var portugisiska, men studier visar att det mer troligt rör sig om italienska. på svenska ungefär:

i solen
i vinden
till vågorna
och till molnen
som passerar…

något mer behöver knappast sägas…

Idag lade Ers Undertecknad ytterligare en seger till tidigare lagrar. I stenhård konkurrens av sju andra åldringar belade han första platsen i Halmstad Arena Croquet Club Senior 65+ Challenge Cup! En bedrift barnbarnen kommer att berätta i många år framöver om… Förstapriset var en supertung kula, symboliserande ett croquet-klot:

I morse, när jag skulle ta på mig ett par nya strumpor, hampade det sig som så, att jag fick tag på en fin ljusblå sock, med mörkblå tå- och hälförstärkning. Jag rafsade smått desperat efter en icke-disparat ljus- och mörkblå sock till. Tänkte att jag för för ovanlighetens skull skulle bära två likadana sockar idag, inte två olikdana (för vanlighetens skull).

Det fanns ett flertal ljusblå sockar i min osorterade socklåda, men hur jag än rafsade hittade jag ingen med de där speciella mörkblå inslagen.

Nähä, tänkte jag med en suck, det här är omöjligt. Jag ger upp. Det blir ännu en dag med två inkommensurabla enkelsockar.

Efter att sålunda ha gett upp rev jag bara slumpmässigt till mig en av de där ljusblå sockarna i lådan, och… Men va f-n, det var ju rätt! Den av mig tillrivna socken var en klonad kopia av min första sock! Exakt den sock jag eftersökt!

Vad kan vi, alternativt jag, alternativt du, så lära av detta? Jo, att sluta söka så desperat efter det du vill ha! (Är du för övrigt ens säker på att du saknar det du söker?)

Nej, luta dig tillbaka i stället. Var stilla, var tyst och vänta, om så skulle vara. Låt slumpen (eller kanske ödet?) ostyra skeendet. Det du åstundar kommer att komma till dig, när du minst anar det. (Eller inte. Vilket i så fall måhända är lika så gott det.)

Förbryllande fotnot: Upptäckte vid närmare granskning att den så desperat eftersökta socken ändå var något disparat. De mörkblå partierna vid tån och hälen var en aning mindre mörkblå än på originalsocken. Va i jävlars helvete!, tänkte jag. Nu ska jag bara ha tag på rätt socktvilling. Genomsökte noggrant innehållet i hela socklådan, och fann – intet. Det fanns helt enkelt inget dubbelexemplar till den första socken.

Vad är då i sin tur sensmoralen av detta? Ja, det vete tusan. Kanske att vissa ting är unika här i livet. Vad vet jag.

Rättelse: Jag vet att det heter anekdot, inte ankedot. Tyckte bara det var så roligt att medvetet skriva fel. Och i en rubrik till på köpet…