Åker upp till Stavsnäs, Värmdö, i morgon. Det är dags för soggisarnas årliga bandcamp. Tobias, vår gitarrguru, har en stuga där. Det blir en del inspelningsverksamhet, samt en konsert på berget utanför stugan på onsdag, om vädret samarbetar, vill säga. Ser mycket fram emot detta.
Dock har min laptop visat betänkliga svaghetssymptom på sistone. Skärmen flimrar våldsamt ibland, och då går det inte att använda datorn. Om inte den fungerar kommer jag att få svårt att lägga ut några inlägg på bloggen.
Så om jag inte syns till i dessa spalter på några dar, så vet ni vad det beror på. Mitt tips är i så fall att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla inlägg. En del av dem står sig fint, tror jag. Jag har haft bloggen sen november 2019, och alla månader sen dess är länkade under rubriken “Arkiv”, till höger på skärmen. Det är bara att klicka!
Om ni är intresserade av hur vi har det på vår bandcamp, så klicka på juli-länkarna för 2023, 2022 och 2021. Inte minst se- och hörvärd är det inlägg som döpts till “Trädäckskonsert“.
Just det, ett fan, inte en fan. Jag räknar mig numera som ett fan av rockgruppen Pittman Cole och deras musik. Ok, jag är jävig som fan (min son spelar gitarr i bandet), men det spelar ingen roll: Dom är jäkligt bra!
Det är visserligen egentligen inte min typ av musik; de spelar hårdrock med progressiva inslag. Vad betyder det? Jo, förutom att det ofta är helsickes högljutt och brötigt (har jag oftast inga problem med), så är det gott om tonartsbyten och knepiga rytmiska partier (kräver en del övning och lyssning för att uppskatta). Och jag har vidgat min musikaliska horisont en smula, och lärt mig tycka om det här.
Hörde dem live igår kväll, på The Abyss i Göteborg, ett litet hårdrocksliveplace på 2:a Långgatan. Det var häftigt. Försökte ta lite bilder också, även om ljusförhållandena var extremt urusla.
Men jag kunde inte låta bli att fundera lite över rådande villkor för live-musicerande nu för tiden. Det är ganska tufft. Det räcker inte att du är bra (för det är det många som är), du måste marknadsföra dig också. Du måste träda fram ur överflödet av musik överallt.
Pittman Cole vet detta, och viker ut sig efter bästa förmåga på nätet. De har givetvis en hemsida, med rikliga exempel på hur de låter, bilder, evenemang osv.
Men i Göteborg känner inga till Pittman Cole, så det var inte så mycket folk på The Abyss. De som var där var entusiastiska, men… Hur blir man känd? Hur når man ut? Hur får man människor att verkligen lyssna på sin musik? Jag vet en del i ärendet, eftersom jag själv gör låtar och försöker få folk att digga och lyssna på dem, dels via bandet J.T. & The Soggy Bees, dels via sångduon Únderfúnder. Låtarna är skitbra, om ni frågar mig, men om marknadsföringsbiten inte är superbra, om man inte har fått till några nakenchocker eller andra skandaler, om man inte är känd från tv osv…. ja, händer det inte så mycket.
Alltnog och emedan, Pittman Cole (var fan har dom fått det namnet ifrån förresten?) är ett föredöme i alla avseenden, vad jag kan se. Så vi får väl se hur det går för dem framöver; vem vet, det kanske blir succé, snöbollen börjar rulla, och rätt vad det är så blir det världsturné.
Så här ser bandet ut i sina fängelserandiga kostymer:
Och här ett par snygga bilder på den eminente lead-guitaristen:
Den här låten, Mirage, gillar jag… Har dessutom bidragit med en del av låttexten faktiskt, liksom omslagsbilden f.ö.:
Och så gillar jag förstås när det blir stor variation i uttrycket, som här med den känsliga låten The Who. Den lär handla om (manlig) ensamhet; skriven av keyboardisten i bandet.
Har börjat läsa romanen Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren. Njuter i fulla drag, så här långt. Kan inte låta bli att citera ett stycke som fick mig att skocka högt. Huvudkaraktären Joakim Kunzelmann läser en intervju med skådespelaren Thorsten Flinck i Aftonbladet:
För att freda sina sinnen gjorde han ett försök att fördjupa sig i intervjun som i korthet gick ut på Thorsten Flinck var en rebell och outsider, i ständig konflikt med den rådande kultur- och mediaordningen – ett påstående som naturligtvis omedelbart neutraliserades av det faktum att han lät sig intervjuas i Aftonbladet, som han dessutom (vilket framgick mellan raderna) själv hade ringt upp för att ”tala ut” om sitt liv som kritiker av den rådande kultur- och mediaordningen. Thorsten Flinck var en skådespelare som Erland Roos beundrade av ideologiska själ: för att han var vänster, för att han hade levt ett hårt liv, och för att han därmed var ”äkta”. Men hade man frågat Joakim så hörde han hemma i kategorin ”mediahycklande kulturpsykopat med självkänsla av en fingerborgs storlek, som aldrig försätter ett tillfälle att spy ur sig sitt privatliv på kvällstidningarnas mittuppslag för att inte fullständigt gå under i självförakt”. Thorsten Flinckarna, Regina Lundarna och allt vad de hettingarna! mumlade han likt ett mantra medan han försökte smälta det förfärliga faktum som utspelade sig fyra sätesrader bort. Människor som med glädje sålde ut sitt missbruk, sina skandaler, sina graviditeter eller sin outhärdliga tro på Gud, och sekunden därpå påstod sig vara missförstådda, förföljda, stackars korsfästa konstnärer, i clinch med skvallerpressen och de hemska kapitalistiska medierna vars flammor de i åratal hade fött med högoktanigt bränsle! Men så var de ju också levande symboler för den hycklande nation de bebodde!
Tidigare samma år hade Joakim med skräckblandad förtjusning i en och samma kvällstidning kunnat ta de av följande nyheter: att den kitschiga schlagerprinsessan Lena Philipsson hade fått Povel Ramels prestigefyllda musikstipendium, att en viss mordmisstänkt pingstpastor i uppländska Knutby hade vänstrat med två olika kvinnor, samma kväll, i samma hus, fast på olika våningsplan (och en del av dem hade slutligen mördat en tredje); samt att hans mediavänners favoritfotbollslag – anrika Hammarby IF – hade förlorat borta mot IFK Göteborg på självmål. Vilket hade fått honom att dra följande slutsats om landet han bodde i: ”Sverige är ett geografiskt område på den skandinaviska halvön där schlagerstjärnorna kammar hem de tyngsta kulturpriserna, där frikyrkan står för dekadensen, och de viktigaste ligamatcherna i fotboll avgörs på självmål.” En skrämmande analys, tyckte han, men i stora drag korrekt.
“mediahycklande kulturpsykopat…”, jo jag tackar jag…
Únderfúnder (dvs. Marita och jag, som ni kanske vet vid det här laget) spelade på Träffpunkt Simonsland idag. Vårt framträdande sändes live på Facebook, fick jag reda på efteråt. Vet inte hur länge det går att kolla på detta; här är länken i alla fall: https://www.facebook.com/watch/live/?ref=search&v=1211125199881711
Idag fick jag för mig att fotostrosa en smula på St Sigfrids griftegård här i Borås. Det är en stor skogskyrkogård; många små gravstenar utspridda i terrängen. Det finns också minst en kollektiv minneslund, utan några gravstenar alls. Det är ett vackert, kuperat område, med många träd.
Det såg ganska trevligt* ut, tyckte jag. Här kunde man väl tänka sig att ligga nån evighet eller två; antingen i form av ett ruttnande lik, eller i askaform.
Det här livet (som vi håller så kärt) är ju trots allt föga mer än en solkattskort parentes mellan två evigheter, den prenatala respektive den postmortala. Den förstnämnda visade sig förstås då inte ha varit så evig, när allt kommer omkring. Den avbröts ju plötsligt av livet. Den sistnämnda däremot, den postmortala, finns det nog ingen anledning att vänta sig något avbrott av…
Så därför vore det väl inte fel att fundera ett ögonlock på hur man vill ha’t där och då; när man lämnat in alltså, dvs. gått till det land varifrån ingen återvänder, som farsan brukade säga. Eller vandrat till de sälla jaktmarkerna, som indianerna brukade uttrycka saken.
Vilket inte betyder att jag ens ett ögonblick tänkt mer konkret på det postmortala förut. Aldrig i livet vill jag väl gå omkring och tänka på döden? Men nu idag fick jag mig en tankeställare. Bara detta att så många uppenbarligen gått före mig… Hur stor del av alla som har dött förut kan dom som lever just nu vara, måntro? Infinitesimal, tippar jag.
Jaja, tjat tjat, jag kom inte mycket längre än så här i mina funderingar där på kyrkogården. I stället ägnade jag mig åt att ta lite bilder på de små figurer som prydde en del av gravarna, ett slags trädgårdstomteminiatyrer, skulle man kunna säga. Änglar och duvor mestadels, med vissa undantag. Här är några jag skulle kunna tänka mig att rekommendera till mina begravningsentreprenörer när det är så dags:
December 2013 och januari 2014 befann jag mig på resa i Vietnam. Vi börjarde i norr, i Ha Long Bay och Hanoi, reste söderut och slutade i Ho Ch Minh City, eller Saigon, som det hette förr.
På vägen söderut landade vi bl.a. i kuststaden Quy Nhon. Där höll vietnameserna på att turistisera; stora hotell och vidsträckta sandstränder vid Sydkinesiska sjön. Dock fanns där ytterst få turister vid vårt besök, det var ju mitt i vintern, trots allt.
Min reskompis Mora-Nisse och jag (han var från Mora, men åkte ogärna skidor) tog en rejäl strövtur på den näst intill övergivna stranden.
Vi kom till en uteservering med en väldig massa (tomma) stolar och bord.
Inga gäster, förutom vi. Smått trötta efter promenaden fick vi för oss att beställa varsin drink (något som jag verkligen aldrig gör annars; dels för att det är för dyrt, och dels för att jag inte gillar nån drink förutom gin & tonic (fast det visste jag inte då; det lärde jag mig först 2015 på Cypern, på en all inclusive-resa med löparklubben SOK Knallen)). Vi studerade drink-menyn, som var omfattande. Emellertid visade det sig, att ingenting av det vi beställde fanns att tillgå, det var tyvärr slut, hette det. Det enda de hade var Pina Colada.
– Ok, sa vi, men då tar vi det!
Alltnog, efter 20 minuters väntan hade vi fortfarande inte fått något att dricka. Vi väntade och väntade och väntade…
Men så…! Vi spanade in ett par killar som kom släpande på varsin välfylld plastkasse. Verkade vara fyllda med flaskor… Det klinga och klang så vackert.
– Det verkar som dom varit och köpt lite sprit i snabbköpet, sa Nisse.
Så kan det ha varit, för efter bara ytterligare fem minuter eller så, så kom våra drinkar, vackert gula.
Vi drucko och vi njöto i fulla drag.
Senare på julaftonskvällen – ja, för dagens datum var 24 december, 2013 – uppe på mitt ensliga rum på 9:e våningen i det tomma strandhotellet, lyssnande till de sydkinesiska sjön-bränningarna, med tankarna på nära och kära där hemma, så långt så långt borta, skrev jag denna lilla dikt:
Julafton i Quy Nhon, Vietnam
Så har jag då slutligt kommit fram Dit jag inte kunde ana att jag skulle Och firar jul på plats i Vietnam Fjärran från gran och kaffe med bulle
Tja, varför inte, utan att förhäva mig, Jag menar, det som finns det finns Ju också här, mer kan man ej kräva, nej, Det icke mera vinns
Än det som redan vunnits en stilla stund Vid stranden av en spegelsjö Då tillvaron sig öppnar likt ett sprund Mot ljuvligt undertill hos någon mö.
Sakta svindlar jag bort Till bränningarnas åter och åter Jag är som du, vi är samma sort Vi älskar och skrattar och gråter
Vår vandringsstund här på jorden Så solkattskort vemodigt skön Vidvingade, fjärilsbetingade, orden Hör min bön:
O, så låt mig då bara en stund få leva I lugn och längtan få finnas i fred För att sedan i sinom tid få treva Mig fram emot Alltet, enligt uråldrig sed
Allt lever, allt lever Allt blir och allt blir Och du blir vad allt blir När det dör: En del av det hela
Gazabor känner sig allt mer övergivna: ”Trumps öra viktigare än alla som dör”
Efter nio månaders krig börjar Gazas invånare känna sig allt mer övergivna av omvärlden, skriver Haaretz som pratat med människor i flyktinglägret i Nuseirat.
En kvinna säger att ingen längre pratar om alla som dör och lemlästas i kriget.
– I USA är Trumps blödande öra viktigare. Europa har fullt upp med valen i Storbritannien och Frankrike. Protesterna och marscherna i världen är helgaktiviteter, säger hon.
Hon berättar att hon nyligen besökte en granne tillsammans med sina barn och att de då pratade om slutet på kriget och hur de skulle återgå till en normal vardag.
– I går dödades hon och hennes barnbarn av en israelisk robot. Hennes liv tog slut, inte kriget.
Kommentar: Förlåt, men jag finner världen absurd. Eller snarare, människorna är absurda. Vi är ologiska, känslostyrda varelser. Miljontals amerikaner sägs nu kunna komma att rösta på den egotrippade sociopaten Donald Trump bara för att han har blivit skjuten i örat. Och, kanske ännu viktigare, bara för att han kom ihåg att hissa upp en knuten näve i luften med den amerikanske flaggan i bakgrunden precis efter attentatet. Jag frågar mig: Har dessa händelser på något sätt förändrat Trumps politik? Eller honom som person? Nä, knappast.
Och detta att Israel och Ryssland ostraffat kan få hålla på och hålla på att döda försvarslösa civila. Och inte bara det. Stora delar av världen tycker detta folkmördande är helt ok. Skurkstater som Kina, Indien, Iran – och ja, USA, när det gäller Israel…
Nä, den stora världen är till stora delar helt för jävligt ordnad, om ni frågar mig. Den lilla världen, med familj, vänner, privatliv osv., ja den är väl inte heller alltid så lätt att växla (som mamma brukade säga). Men den är att föredra, absolut.
Min ambition och karriärslystnad så länge jag jobbade var att inte få sparken. När det gäller umgänget människor emellan satsar jag på att uppnå en acceptabel grad av mänsklig hygglighet…
