Sagres, längst ut i sydväst i Portugal – och Europa. Här har jag inte varit sen 1990. Då var jag här med min 11-åriga son Martin, på tågluff. Vi blev båda rejält magsjuka här, efter att ha glufsat i oss grillade sardiner, en lokal specialitet.
Nu har samme Martin blivit 34 år äldre, liksom även Ers undertecknad… Ack ja. Men tiden går inte, den kommer. Så det så.
Det var lite kämpigt att ta sig ner hit: upp och iväg (up, up and away) kl 03.20 i Gessie, Skåne. Framme här vid 14-tiden (30 mil söder om Lissabon (där flickorna har det dom har (citat Arve Opsahl))). Men nu är det mesta gott och väl. Jag har t.ex. återfunnit min plånbok (som egentligen inte ens var försvunnen, men lika stormande glad blev jag ändå när jag “hittade” den). Vädret är fint; soligt, men inte för varmt. Fortsättning följer.
Ska tillbringa de närmaste 10 dagarna längst ut på Portugals – och Europas – sydvästligaste spets: Sagres på Algarvekusten. Reser tillsammans med en son, en sonhustru och tre barnbarn. Spännande att se om vi står ut med varann så länge.
Får se hur det går med bloggandet där nerifrån. Jag ska göra mitt bästa för att hålla grytan kokande. Det vet jag att ni förväntar er, kära bloggister.
… en huvaligen havsörn, så är man ju ute efter rejälare byten (jämfört sländorna som den snabba snygga lärkfalken jagade i föregående inlägg). Men havsörnar är ofta ganska klumpiga jägare, så jag tror inte det blir så lätt att få tag på fiskmåsen här. Snarare är det väl så, att måsjävlen (ur örnens synvinkel) oavbrutet mobbar den väldige med skrik i örona – på behörigt avstånd då förstås.
När jag nu börjat förstå, att jag troligen aldrig blir världsberömd, trots att jag doktorerat så fint med en viktig (om än oläsbar) avhandling om rytm, trots att jag skriver så fina låtar som spelas av ett så fint band (Soggy Bees), trots att jag driver och utvecklar en så utomordentligt intressant blogg (eller hur?)… När jag alltså börjat ana, att mitt liv och mina gärningar kommer att passera skäligen obemärkt (förutom av de närmast drabbade förstås) förbi här i världen – ja då kan det vara dags att göra en dygd av nödvändigheten.
Till hjälp i denna strävan undfägnades jag idag av ett Virginia Woolf-citat på Facebook. Lyder som följer:
While fame impedes and constricts, obscurity wraps about a man like a mist; obscurity is dark, ample, and free; obscurity lets the mind take its way unimpeded. Over the obscure man is poured the merciful suffusion of darkness. None knows where he goes or comes. He may seek the truth and speak it; he alone is free; he alone is truthful, he alone is at peace.
Virginia Woolf
Medan berömmelse hindrar och begränsar, omsluts en människa av obemärkthet som av en dimma; obemärktheten är mörk, rymlig och fri; obemärkthet låter sinnet ta vägen vart det vill utan hinder. Över den obemärkta människan flödar ett skonsamt hölje av mörker. Ingen vet vart hon går eller kommer. Hon kan söka sanningen och uttala den; bara hon är fri; bara hon är sanningsenlig, bara hon är fylld av ro.
min översättning
Inte bara vackert skrivet av Virginia W, det ligger något i det också, menar jag. Tänk på alla dessa kändisar, ständigt påpassade av media, ständigt angelägna att upprätthålla skenet av att vara på ett visst sätt; vara på ett sätt som hjälper dem att bibehålla sin berömmelse… Medan jag, jag kan lura där i bakgrunden, bete mig som jag vill (så länge jag upprätthåller normal mänsklig hygglighet), tänka fritt, etc. Ingen polis ser mig, typ. Inga bovar heller, för den delen.
Kunde varit jag som vandrar kring i min ljuvliga obemärkthet där på bilden (om jag hade haft hund, vill säga).
