I huvet på Jörgen T
All reklam borde förbjudas, enligt min mening. Den är inte bara onödig, den befrämjar den konsumistiska tillväxtideologi som präglar världen, och som kommer att ta kål på vår civilisation inom en inte alltför avlägsen framtid.
Vilket inte hindrar att reklamen kan vara fascinerande i all sin estetiserande elegans förstås…
På våren 2016 besökte min goda vän Hilde och jag Singapore och Malaysia. I Singapore kunde vi bo hos Hildes dotter med familj, men i Malaysia fick vi klara oss själva.
Singapore var en fascinerande stad att njuta av och förfasa sig över. Enorm konsumtions- och skyskrapelyx, blandat med intressanta indiska kvarter. Mycket konst att titta på. Hett som fan, men lätt att fly in i enorma, svala, luftkonditionerade köp-palats vid behov.
I Malaysia var det så varmt att vi inte orkade ge oss ut på vår planerade rundresa. Vi tog bara bussen genom mil efter mil efter mil efter mil efter mil med betryckande, rätlinjiga oljepalmsplantager. Den naturliga ursprungliga regnskogen var nedhuggen, fragmentiserad. Målet med vår bussresa var färjan ut till Tioman Island. Där levde vi sen gott några dagar. De egentligen förbjudna ölen – Malayisa är strikt muslimskt – var här inofficiellt tillåtna; kostade bara en tia styck. Hilde slog världsrekord som den som snorklat på grundast vatten (ca 30 cm).
Det var en minnesvärd och bildande resa. När jag kom hem var jag densamme som när jag for – men ändå inte riktigt. Livet är en spiralformad process… åter och åter tillbaka till detsamma, men med smärre tillägg och förluster (Well, something’s lost but something’s gained, in living every day).
Många fler fina bilder på Flickr i albumen The Singapore Connection 1, 2, 3 och 4.
Tänk så fel man kan ha (se föregående inlägg)! Och så roligt att ha så fel! Det blev ju seger med 3-1 mot Iff Iff! Kanoners!
Jag får väl ändra texten på den där rosta brö-heja-ramsan…
Elfsborg har ju inte direkt rosat marknaden hittills i årets allsvenska. Nedan i alla fall en hejaramsa inför dagens stormatch mot Malmö:
åh, deppigt deppigt
vi fick stryk vi fick stryk
vad ska vi nu ta oss till
nu är fanken lös
hur kunde vi va
så otroligt kass
gjorde inga mål
släppte in en hel drös
balja på balja
i det egna målet
om vi ska kunna vinna
måste Fan bli religiös
sämre och sämre
aldrig nån tur
rätt som det regnar
så kommer det en skur
chorus:
men vi rostar brö
det är så gott så man kan dö
vi vill bara rosta brö
nu ska dom andra nog få spö
Idag, i morgon och i övermorgon går Soggy in i studion (solen där ute, den blå himlen och de ljumma vindarna skall inte få hindra oss – allt för konsten!) för att fullfölja inspelningen av Elementsviten, bestående av fyra J.T.-låtar: Fire, Water, Earth och Air. Sviten kommer sedan i sinom tid att bli lyssningsbar på Spotify.
Det är fyra sinsemellan väldigt olika kompositioner det handlar om (texterna kan ni fördjupa er i här).
Fire handlar om elden, glöden och passionen i låt-jagets liv.
Water tematiserar det faktum att allt liv beror av vatten, och hur denna livsviktiga naturtillgång missbrukas av tvåbeningarna (=vi) på jorden.
Earth berättar en mörk historia om ett kärlekspar under ungefärlig stenålderstid. Kvinnan blir dödligt sårad av en mammut (!), varvid mannen inte ser någon mening med att leva vidare. Han vill bara bli begravd djupt ner i jorden.
Air slutligen, är en luftig historia. Låtjaget driver omkring i etern, och vet sig ingen levandes råd. Men till slut, vägledd av en mystisk, vinddriven vit fjäder, återförenas han med familj och vänner i ett Nirvana-liknande tillstånd bortom gott och ont.
Visst, jag förstår att ni längtar. Ja ja, den som väntar på nåt gott, osv…
Frank Bascombe, mannen som gjort uppgivenheten till livsmål och bejakar en acceptans av livets torftighet; huvudperson i fem böcker av den amerikanske författaren Robert Ford (1944-). Den senaste (sista?) har nyligen kommit ut i svensk översättning, med titeln Bli min. Diskuteras i Marie Lundströms bokradio (SR play) av Rebecka Åhlund och Andres Lokko. Gjorde mig intresserad. Har lånat den första av de fem romanerna om Frank G: Sportjournalisten (1986). Får se om det va nåt o bli nåt.
Jo, här smyger alltså denna hära över gärdet (gärdsmyg), nästlar sig in i den oinnästlingsbara busken, bara för att som genom ett under visa sig i det ovisbara för den hastigt uppflammande överlycklige fotografen under några få sekunder.
Han lyckas, mot alla odds, knäppa några bilder (hängiven knäppis). Vad kan man ge sig faen på då om inte att en jävla kvist är i vägen, och förhindrar detta potentiella fågelfotoscoop…
Detta sker enligt en underregel till huvudregeln om alltings maximala jävlighet. Lyder: Om en kvistjävel kan va i vägen så är den det. Analogin med den kände filosofen Maximilian van Schwarzarschs välberömda maxim är inte långt borta: När vi minst anar det händer det att vi är blott en flugkuk från paradiset... (förlåt det vulgära språket; han var synnerligen frikspråkig, van Schwarzarsch).