På andra sidan gränsen

För drygt åtta år sen skrev jag dikten Vid pensiogränsen (se nedan). Jag läste upp den vid en liten samling, i samband med att jag slutade mitt jobb på högskolan. Det där är det naturligtvis inte en jävel som minns nåt av idag, utom jag. Men det faller mig ändå in i denna stund, att uppmärksamma (fira/beklaga?) drygt åttaårsdagen av min pensionering (efter 41 yrkesverksamma år). Jag lägger till det där rapkompet som jag använt flera gånger här på bloggen, och som ni vant er vid att kompas av, när ni övningsrappar. Så kan ni ha lite roligt medan ni läser (om ni nu inte ger fan i att läsa och ännu mer fan i att rappa – vilket är helt ok det med). Jag fetstilar stavelserna med tryck, som jag läser texten (vilket inte betyder att ni absolut måste läsa på samma sätt). Fyra tryck per rad, normalt sett… (slutet är komplicerat; 3 fyrslagsräckor på 2 rader, som jag läser det) ((P) betyder ett slag under tystnad).

Vid pensiogränsen

För halvtres år sen satt jag på en bänk
sippa på en vodka med läsk, och i ett blänk
var jag full som en alika för allra första gången
kramade kamrater och lyssnade till sången
av reptilhjärnedrifter i huvet och skrevet
graverade grundspår på min hårddisk – skrev det,
brevet till mig själv, om mitt öde i livet
wonderbart och velskap, mixat – givet

Nu jollrar jag tillbaka på åren som har gått
Tja, nåt har man väl gett, mycket har jag fått
till skänks utan att direkt ha förtjänat nåt
ut
an att ha vetat mig mena nåt (P)
annat än å ha lite lajbans på
inför insidans manande
som ett oskäligt hanbarndjur för det mesta
förhoppningsvis oförarglig för dom flesta

65 bast klok och vis som fan
står
här å ker på balkongen i stan
fredag lägger jag av med kneget
jag knogat i 40 jordsolvarv tar steget
ut i den fria pensio-rymden,
tomhetsångest eller nyfiken på fynden
som väntar i skuggan av närmaste planet?
Mager som en speta eller fet, ingen vet

Men en hel del finns det kvar att få gjort
för att undgå det vissna epitetet “liten lort
Kom igen nu! Sitt inte där och mesa
Du vet vad som väntar, resornas resa!
Jorden runt, utan att flyga
Sinnena , utan att smyga
i ensamhetstrygghetens desillusion
vid sidan av livet, deportation!

Visst vemodsaningar fler än för dom flesta
men hur det än går, så måste du testa
Blir det falla eller flyga, om du tappar greppet?
Tristan eller Påskön, vart seglar skeppet?
Havanna-galenpanna-tiger, dansar på månen?
eller halvdöd felkalibererade fånen?

Fröken! Kan jag få en Livet till (P) tack! Ridå? (P)
Ja, den ingår väl eller? (P) Tack, det är bra så. (P)

Kontrasten, mina vänner, kontrasten…

Nej, jag gick inte ut idag. Kontrasten blev för stor. Igår befann jag mig i landets sydligaste provins, i den ljuvligaste knoppande vår. Idag blickar jag förfärad ut på ett eländigt vinterbakslagshelvete.

Beslutet var lätt att fatta. Jag stannade inne idag och mätte mitt körsbärsblad.

Visserligen är det förvisso så (som slås fast i Ers Undertecknads utomordentligt visa aforismer), att allting förutsätter sin motsats för att över huvud taget existera. Hade våren bara fortsatt att existera utan vinterbakslag eller sommarframfall, så hade vi så småningom knappt lagt märke till den. Men som det nu blev, blev kontrasten bara alltför våldsam för att vara hanterbar.

Skåne igår:

Borås idag:

Ecce skönheten…

Om inte skatan hade varit en så vanlig fågel i Sverige, så hade det varit lättare att se hur vacker den är. Det är lätt att bli blind för skönheten i sådant vi omges av ständigt…