Att leva sin bestämmelse

Elever och en del andra anklagade mig ibland för att vara filosof. Det gjorde mig ofta smått irriterad: Vadå filosof? Man är väl inte filosof bara för att man funderar lite över saker och ting? Cogito, ergo sum sa Descartes. Ok, han var visserligen filosof, men tesen gäller väl alla. Jag tänker, alltså finns jag. Av detta följer väl att dom som inte tänker knappt finns till överhuvudtaget! Ok, det var väl att ta i, förstås. Men ändå, inte behöver man vara nån sorts obegriplig djuping bara för att man stannar upp och funderar ett spass ibland.

Idag var det det att jag spelade min senaste låt. Sanderling heter den (se nedan). Sanderling betyder sandlöpare på svenska. Det är en liten vadarfågel som springer som ett skott hit och dit på sandstranden. Letar mat, antar jag, vad annars.

Låten kom faktiskt till bara för att jag råkade få några så där ohemult bra bilder på några sandlöpare sista dan i South Carolina i jons.

Och texten råkade helt oförhappandes bli sån att den skulle kunna tolkas som att sandlöpare i gemen väldigt mycket gillar precis det som dom är födda till och vana vid att göra: springa på sanden på stranden, nämligen.

Leva livet. Springa på sanden på stranden. Hitta några korn att picka i sig. Ensam ibland, med kompisarna ofta. Flyga en runda, och så ner på sanden igen. Lycklig, i vart fall nöjd. Det känns rätt det här.

Det känns som att bejaka och leva sitt sandlöparskap.

I en perfekt värld, borde den principen gälla allt, levande som dött. Stenen skulle få bejaka sin stenighet, bofinken sin bofinkhet.

Tar vi det ett steg längre, skulle vi kanske inte bara leva vår arts bestämmelse, utan till och med våga bejaka vår individualitet en smula. Bofinkar sjunger på dialekt, det är ett faktum. Sången skiljer sig lite åt beroende på geografiskt område. Från bofink i allmänhet till Boråsbofink; från helarts- till delartskollektivitet.

Kanske finns det också utrymme för Bosse Bofink att lägga till en alldeles egen knorrelidutt på slutet av den nedåtgående tonräckan han, som alla artfränder, plägar dra till med när andan faller på och reviret skall försvaras.

Överfört till mig skulle det kunna motsvara tillstånd och ögonblick då det känns som att jag ”är mig själv”; bejakar min Jöggighet. Dels lever jag då mitt människoskap, vilket innebär att jag anpassar mig till situationen, faktiskt mer innebär att jag samarbetar med mina artfränder än att jag konkurrerar med dom och slår ihjäl dom.

Det innebär inte att jag är mjäkigt god hela tiden, men inte heller att jag omåttligt skitstövlar mig över hövan. I idealfallet kan det betyda att jag är medveten om det elakt ondsinta intoleranta rasistiska dom där jävla idioterna-känslorna som finns i mig, som i alla andra. Jag är medveten om de här känslorna, vaksam på när dom dyker upp, håller dom i schack så gott jag kan.

Jag har väldigt mycket grundläggande gemensamt med alla andra människor. Som min idol Hasse Alfredson brukade säga: Det är ingen större skillnad på mig och en fet svart kvinna i Afrikas inre!

Men sen tillkommer ju lite Jögge special… Jaha, och vad är det då? Tja, jag går inte in på detaljerna här och nu… Mitt kodord och min strävan är helt enkelt att vara hygglig, inte elak, mot både andra och mig själv. Ooops, det var kanske inte så originellt det där… Jomen, det finns mer, jag lovar; ska berätta lite mer en annan gång. Det viktiga är ändå att jag känner och vet med mig, när jag är som den delen av mig är som jag vill vara.

Då känns det bra.

Här får ni den där låten i primitiv röstmemo-version:

Sanderling

they say i’m a sanderling
don’t know if that’s so
but i guess it is true
running ’long the sand
is what i love to do
is what i love to do

suree, it’s the sweetest thing
makes my heart sing
makes my heart sing

making some use
of whatever’s at hand
sometimes on my own
sometimes playing with the band
dodging sea wavelets
grainpickers on land
in hurry supporters
runners on the sand

scooting and scuttling
sometimes flashingfast flying
but running ’long the sand
is what i love to do
is what i love to do
is what i love to do

suree, it’s the sweetest thing
makes my heart sing
makes my heart sing

Jag ska komma ut!

Ja, det vill säga häromsistanes kom det ett mail från Öland. En för mig okänd person undrade om hon och en god vän, som var fotograf, kunde få använda en av mina dikter i en bok som de höll på att göra, och som skulle komma ut ganska snart. Det skulle bli en bild på varje uppslags högersida, och lite text på vänstra sidan. Och ett uppslag skulle handla om långsamhet. Där passade min lilla diktelidiktdikt in förstås.

Kunde jag tänka mig detta? Ja… jag drog på det…: Okej då.

(he he…) I själva verket blev jag ju knôkagla och ofanteligt smickrad! Tänk att äntligen få komma ut! Under oräkneliga år vid det här laget har jag gått och tjatat om att jag hade tre drömmar en gång: 1) att doktorera 2) att resa jorden runt utan att flyga, och 3) att ge ut en bok (av skönlitterär karaktär nota bene; doktorsavhandlingen (som ju för övrigt är oläslig och obegriplig (ja, förutom förordet då) enligt min svåger) gills inte). De två första drömmarna har jag förverkligat, men den tredje återstår.

Så jag har valt att se nedanstående dikts utdykande i offentligheten som en blygsam början på min marsch mot publiceringen av mitt förstlingsverk (vem vet, kanske blir intervjuad i Babel också…).

Varför så bråttom
min vän?

Vägen är lång
så det finns ingen
anledning att skynda!

Kunde det bara så
få förbli:
hela livet
på väg
på långsam
upptäcksfärd.

(Erinrar mig härvidlag osökt när jag experimenterade med att försöka få bukt med stressen som lärare på Bäckängskolan genom att hela tiden tänka mig att jag led av ett hjärtfel, och därför måste förflytta mig med yttersta långsamhet i korridorerna.)

P.S. Om ni tycker er känna igen dikten så tycker ni rätt. Den förekom i för första gången i dessa spalter 24 jan 2021. D.S.

The King

Sveriges minsta fågel, kungsfågeln, är 9 cm lång och väger drygt 5 gram. Den ryms i en tändsticksask, om man pressar lite. När det blir under minus 20 på vintern fryser 80 procent av kungsfåglarna ihjäl. Stammen räddas då av återvändande flyttare, som klokt nog lämnat landet när kylan satte in (tänk er att ge sig ut över havet, när man är 9 cm kort och väger 5 gram…). Obs, smeknamnet “The King” har ingenting med Elvis Presley att göra. Det syftar förstås på den gula kungakronan (kungsfågeln piper så högt i diskanten att gamlingar som Ers Undertecknad måste ta på sig hörapparaterna för att kunna höra. Låter inte det minsta likt Presley).

Dorothy Parker

Eller, om ni så vill, Isabella Nilsson. Som det kommer att handla om alltså. Inte klokt egentligen, inser jag nu, så många inlägg som inspirerats av min faiblesse för Isabella Nilsson, Nonsensprinsessan… Eftersom jag förstår att ni gärna vill läsa om dem allihop, så länkar jag här till sju stycken på raken: Nonsens, Nonsensprinsessans dagbok, Nonsensförklaring, dagens isanilssonbellaskörd, Hur är det med själsfinemangligheten egentligen?, Historia ascondita, Zebror, gravitation och undergångsstämning.

Men nu var det ju väl så mycket Dorothy Parker det skulle handla om. Har lyckats lägga mina biblioteksvantar på en liten volym betitlad Dorothy Parker. Jag älskar dig till döds ändå. Urval & tolkning Isabella Nilsson. Frk Nilsson har tagit sig före, att presentera och översätta ett antal dikter ur amerikanska Dorothy Parkers Enough Rope (1926). På varje uppslag: dikt på engelska till vänster, översatt till svenska till höger. Så här underbart introducerar Isabella Nilsson Dorothy Parker i förordet:

Och att läsa light verse-prinsessan Dorothy Parkers poesi är som att bli serverad alltings ljuvliga djävlighet på en silverbricka ihop med ett glas bubbel och en skål geléhjärtan. Enough Ropes stora teman är 1) kärlekens omöjlighet:

By the time you swear you’re his,
Shivering and sighing,
And he vows his passion is
Infinite, undying –
Lady, make a note of this:
One of you is lying.

2) livets omöjlighet:

Shiny day on shiny day
Tumble in a rainbow clutter,
As she flipped them all away,
Sent them spinning down the gutter.

och 3) dödens omöjlighet:

Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp.
Guns aren’t lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.

Missvisande skylt

Den här skylten riskerar missuppfattas. Inte kommer det några tåg uppifrån inte. Texten borde lyda: Se åt sidorna för tåg. Nysvenskar, eller andra med bristande kunskaper i svenska språket, kan annars i bästa fall bli förvirrade, i sämsta fall påkörda av ett tåg, medan de förgäves stirrar upp i himlen.

Ordalydelsen, så som den är utformad, torde förutskicka att människor allt som oftast blickar ner mot marken när de är ute och sträcker på apostlahästarna. Men om så vore, är ju skylten dömd till meningslöshet från början. Tittar man ner i backen ser man ju inte skylten över huvud taget, och kan alltså inte heller läsa den. Man lär bli påkörd direkt, för den händelse att ett tåg just passerar.

Ljud- och/eller ljussignaler är av nöden, varhelst människor plägar korsar järnbanan. I sin övriga sträckning bör rälsen byggas in med (vadderade) väggar, som omöjliggör passage av spåret. Vår strävan måste vara ett samhälle där alla kan känna sig trygga. Ingen ska behöva ta livet av sig i onödan.