På spåret, snäckvarianten, typ. Jag upptäckte dom här snäckorna (sniglar är också snäckor, men har inga skal) på väg uppför några hallonsnårsstänglar (förstår ni vad jag menar? stjälkarna, typ, från förra året, utan blad, utan hallon). Vart fan är dom på väg? undrar man. Men det är klart, dom har ju huset med sig vart dom kryper, så dom kan väl improvisera. Ungefär som när man tågluffade förr i världen.
Vet ni vart dom är på väg? För jag vet inte…
Dom kanske bara vill opp… Kolla på utsikten, liksom… Vem vet. Och bråttom har dom inte heller, det vill jag lova. Jag såg inte att dom rörde sig över huvud taget. Långsamhetens lov, typ.
”Det är en nästan utomkroppslig känsla”, säger Thomas Ravelli, apropå pjäsen Den varmaste sommaren på Borås Stadsteater. Pjäsen handlar om VM-sommaren 1994, då Sverige tog brons i fotbolls-VM i USA. Ravelli var målvakt i det svenska laget, och i högsta grad delaktig i detta äventyr. Kommentaren ovan fällde han efter att nyss ha sett pjäsen.
Jag har själv åskådat den här musikalen. Ja, för det är en musikal, allt som sägs sjungs fram, i stort sett. Och jag kan intyga, att den är mycket berörande. Det var som att uppleva straffsparksläggningen i matchen mot Rumänien på nytt. Och i ännu högre grad så för Thomas Ravelli givetvis.
Men ”en nästan utomkroppslig känsla”… vad är det egentligen? Ok, han säger ”nästan”, vilket väl borde innebära att känslan trots allt är inomkroppslig för honom också. För mina känslor, när jag såg pjäsen, var helt och hållet inomkroppsliga, det kan jag försäkra.
Mer än så, såvitt jag kan förstå är alla känslor inomkroppsliga. De uppstår i den del av kroppen som kallas hjärnan. Hjärnan finns, den är i högsta grad konkret och materiell. Att den sen fungerar med hjälp av kemi och elektriska impulser i miljarder synapser på ett mirakulöst sätt, som vi bara har börjat förstå (och som vi förmodligen aldrig kommer att förstå till fullo; kan verkligen hjärnan begripa sig på hjärnan?) – ja, det är en annan sak.
Sanningen är, att jag i viss mening är en hundraprocentig materialist. Usch, låter tråkigt, säger ni. Nähä, säger jag, det är inte alls tråkigt. Det är ett försök att tänka med förnuft och realism (vilket kanske någon kunde tycka är tråkigt), det är sant. Men ju större ens förnuftiga kunskapsklot blir, desto större blir ytan som vänds mot det okända. Att livet på jorden finns, att vi människor finns, att vi är medvetna och kan fundera över oss själva med vår stora obegripliga hjärna… det är så mystiskt och gåtfullt det kan bli. Att det finns något över huvud taget är en gåta; hela universum är en enda magiskt mystisk oändlig gåta.
Men all denna gåtfullhet hindrar ju inte att man funderar över saker och ting så gott man kan. Och då finner jag det otroligt svårt att förstå att det finns något över huvud taget, som inte har en materiell grund. Att någonting skulle bestå av ingenting tycker jag verkar egendomligt, minst sagt.
Detta betyder att också företeelser som tankar och känslor, själen, personligheten, sinnet, jaget – allt detta skapas och utgår från en materiell grund, nämligen hjärnan. Var skulle det annars komma ifrån? Vad skulle det annars bestå av?
Nej, jag misstänker starkt, att allt detta prat om det immateriellt själsliga som väsensskilt från det materiellt kroppsliga, det har sina rötter i den gamla goda – men feltänkta – västerländska dualismen. Denna utgår i sin tur från filosofen René Descartes (1596-1650). Han trodde att kropp och själ existerade oberoende av varandra (även om de hade viss kontakt via tallkottskörteln). Nu har den biologiska vetenskapen sen länge fastlagt, att det vi kallar själen har sin anatomiska grund i hjärnan. Kropp och själ är intimt förbundna med varandra. De möts i hjärnan. Det finns ingen artskillnad mellan kropp och själ, allt har en materiell grund.
Åhå, säger ni. Innebär detta att du t.ex. inte tror att det finns någon gud då, eller? För gud är väl immateriell?
Jo, jag tror att gud finns – i människornas hjärnor. Idén om gud är materiell. Gud är ingen inbillning, gud finns. Det är vi som hittat på henem, för att vi behöver en tro på någon sorts förklaring och ordning i universums kaotiska väldighet. Men att jag, eller någon annan för den delen, skulle ligga på knä och tillbe denna mänskliga hjärnprodukt är naturligtvis fullständigt absurt.
De flesta människor (med undantag av några få här uppe i nordvästra Europa) tycker dock att vi behöver en sådan skapare att tro på. Någon måste ha skapat allt, säger de. Jaha, säger jag. Av ingenting då, antar jag? Något immateriellt har blivit materiellt, som genom ett under? Eller med hjälp av en obegriplig gud, som av någon obegriplig anledning har gjort det omöjliga: att skapa någonting av ingenting?
Detta strider mot allt förnuft och logiskt tänkande, hävdar jag som ni kan förstå. Nej, allt tyder på att allt alltid har funnits, om än i skiftande former. Alla atomer, all materia har alltid funnits. Skapelse är, när den ständigt pågående entropin (tendens till ökande atomär och molekylär oordning) tillfälligt bryts. Då har evolutionen i all sin fantastiska icke-intentionalitet ordnat, så att det som jag kallar jag har skapats exempelvis. Jag har funnits i över 73 år nu, och hoppas få finnas lite till.
Denna min existens möjliggjorde att jag kunde gå på Stadsteaterns musikal Den varmaste sommaren och uppleva en massa härliga materiella, inomkroppsliga känslor. Det fick mina hjärnsynapser att kontakta varandra på ett sätt som gjorde att jag kände mig rejält glad. Inte illa.
Jag går med Nietzsche över potatisåkern skriver Ingela Strandberg i en dikt Och jag frågar mig: Vet Nietzsche vad en potatisåker är? Har han någonsin gått över en tidigare? Har han något lämpligt att ha på fötterna när han går där över åkern? Passar han på att ta upp ett eller annat jordpäron när han ändå är tillstädes? Eller går han bara där och filosoferar som han brukar göra? Svarar han ens på Ingelas frågor?
Ja, frågorna hopar sig
Jag tror det hade varit bättre om jag fått gå där med Ingela S Jag har en helt annan folklighet än Friedrich om inte annat skulle jag tro Samtidigt som jag är lite av en filosof också Det sa redan mina gamla elever (som inte var så gamla på den tiden; inte jag heller för den delen)
Så jag tror att Ingela och jag skulle kunna ha haft ett riktigt bra samtal om vi hade gått där över åkern i stället för Friedrich och hon
Jag är inte lika mycket bortom gott eller ont som Friedrich antagligen var Och inte heller är jag någon Zarathustra som talar högtidligt om allt mellan himmel och jord i tid och otid
P.S.: Å andra sidan hade ju han en bra mycket fetare mustasch att sila verkligheten igenom jämfört med mitt blygsamma lilla ljusfjun Det får man medge om nu sanningen ska fram… D.S.
Ingela Strandberg
Friedrich Nietzsche
Jörgen T. Larsson
P.S. 2 Det inledande citatet är hämtat ur Ingela Strandbergs senaste diktsamling När jag var snö (2024).
P.S. 3 Dikten Fundering ovan kan ses som en pastisch, ett försök att skriva som den eminente Alingsås-poeten Stig Johansson (se tid. inlägg här, och här).
Likt många andra har jag ägnat mycket energi åt att försöka förstå varför just Sverige har fått en våldsutveckling som saknar motstycke i något jämförbart land. Och även om jag inte tror att politikerna – i alla fall inte på mycket länge – kommer att kunna påverka detta särskilt mycket, tycker jag mig för första gången ändå höra en slags konsensus kring orsakerna. Långtifrån alla säger det högt men mellan raderna uppfattar jag att den finns där, också att döma av sådant som inte längre sägs eller relativiseras. Jag skulle sammanfatta det ungefär så här:
I grunden finns den galopperande segregationen som tillåtits pågå i decennier och orsakats av…
• En alldeles för stor invandring från länder som jämfört med Sverige är dysfunktionella och kulturellt avvikande.
• En bostadsmarknad som fungerar som ett drivhus för segregationen.
• Ett samhällssystem som gör det möjligt för människor att bosätta sig här utan att försörja sig själva och utan att anamma befolkningsmajoritetens kultur och språk. Inte ens om de begår allvarliga brott innan de hunnit beviljas medborgarskap har det varit självklart att de tvingats lämna landet.
Därtill är vi sedan länge inne i en samhällstrend med växande fokus på individ och självförverkligande snarare än på gemensamma normer och samhällsbyggande.
Jag uppfattar att de flesta i Sverige mellan skål och vägg skulle skriva under på att dessa är huvudorsakerna bakom den utveckling vi ser. Det är visserligen en rätt klen tröst att vi i så fall lämnat decennier av fruktlösa metadebatter bakom oss. Men då ökar ändå chanserna att politiker och myndigheter gör rätt saker. Men det kommer att ta mycket lång tid.
Är jag en av “folket”? Nej, det har alltid tyckts mig tveksamt. Jag är i mångt och mycket en kuf, en ensamvarg som inte ansluter sig till flocken. Och på många sätt har jag trivts med denna bild av mig själv. Folkligt, festligt och fullsatt? Nej tack, det är inget för mig. Och så har jag koketterat lite med mitt outsiderskap, i förnäm avskildhet.
Men i vissa avseenden har jag starka drag av folklighet, det slog mig i fredags, på väg ner till Skåne. I bilradion hörde fick jag då plötsligt höra Folkets dikt. Det var dikten Beatrice-Aurore av Harriet Löwenhjelm (1887-1918), i uppläsning av Robert Fux, önskad av en lyssnare. Den här dikten är gammal och välkänd för mig, men då i visformat (tonsatt av Hjalmar Casserman, 1891-1967). Nu fick jag för första gången höra den i långsam, känslig uppläsning. Och den berörde mig, den berörde mig djupt… Lyssna själva.
På resan hem från Skåne lyssnade jag på en annan Dagens dikt. Inte en folkets dikt, men väl en text ur Årets diktsamling, enligt SR: Det röda är det gränslösa, av Judith Kiros. Lyssna här.
Jo, nog var den väl fin den också, men den berörde mig inte alls som Beatrice-Aurore gjorde. Och detta, märk väl, trots att jag bevisligen är doktor i litteraturvetenskap, och därmed väl bevandrad i det senaste århundradets så dominerande fria vers.
Men det hjälps inte. Här kommer min folkliga sida fram. Jag är svag för gammaldags rimmad och rytmiserad bunden vers. Det har jag efter farsan. Han älskade folkliga poetfavoriter som Dan Andersson, Nils Ferlin, Gustaf Fröding m.fl.
Om ni inte minns hur visan Beatrice-Aurore låter, så får ni den här med Sven-Bertil:
P.S. En visa som söker sig till hjärteroten… åtminstone hos en fullblodsromantiker som Ers undertecknad… D.S.
Besökte Falsterbonäset idag. Bittert kall nordostlig vind; inte så stark, men bitande bitter, som sagt. Men längst ut på udden, med utsikt mot den evigt föränderliga Måkläppen, i skydd av vindskyddet där, kom jag i samspråk med en man från Linköping. Fågelskådare förstås, men också konstnär visade det sig. Och en mycket god sådan, närmare bestämt! Det förstod jag när han visade mig sitt Instagram-konto. Se bara.
Jag var kanske inte helt stum av beundran, men inte långt därifrån… Men lite blygt stammade jag ändå fram att även jag… Jo, att även jag strävar lite åt det konstnärliga hållet, men inte med akvareller då, utan med fotografier. Ja, att skapa någon sorts estetiskt verksam form (konst) är faktiskt det ultimata målet med mitt bildmakeri, om jag ska vara ärlig.
Här en bild från dagens skärfläckemöten, som jag tycker bär syn för sägen:
Ikväll har jag försökt fota grodor. Det gick så där. Och inte var dom igång direkt heller, jag menar parade sig och kväkte och gick på så där. Nej, dom tog det coolt, chillade vid strandkanten – eller tvärtom rättare sagt, dom värmde sig i den kyliga kvällen; vårsolen lyste, men snålade med värmen.
Arten det rör sig om här har fått det svenska namnet ätlig groda, fast det är mest på kontingenten (morbror Georgs uttal) som dom äter dom.
Inte lät dom så mycket som dom här – men dom skulle kunna ha gjort det! Vänta bara, om ett par veckor brakar det lös!
