Lite kyligare är vad det blivit sen ett par dagar nu. Det har absolut inte blivit svalare.Svalare blir det när temperaturen tack och lov sjunker lite grand från något alldeles för varmt, eller till och med hett. (En del meteorologidioter på SVT påstår att det har blivit svalare när temperaturen har sjunkit från minus 10 grader till minus 20 grader! Då har det blivit kallare, som alla normalbegåvade begriper.) Och plus 6, som det var för ett par dagar sen är knappast att beteckna som hett. Det har knappast blivit direkt kallare heller, från plus 6 till plus 2 eller så. Men ok, det är lite av en subjektiv smaksak. Nä, lite kyligare är vad det blivit, ingenting annat.
Här får ni en driva att begrunda. Passa på, den lär snart vara borta…
Some say the world will end in fire, Some say in ice. From what I’ve tasted of desire I hold with those who favor fire. But if it had to perish twice, I think I know enough of hate To say that for destruction ice Is also great And would suffice.
Jo, men faktiskt, vissa känningar, vissa sprittningar rentav, kunde idag förnimmas. Förebådande något lite ljummare, ljusare… Min glädjetermometer (som alltid visar lite för mycket; precis som sin ägare, en boren optimist) drog iväg upp mot tvåsiffriga plus. Solen glimtade fram lite blygt bland molnen.
Det kan ingen hjälpa, det får gå som det vill (som farsan sa när han tog en bulle till). Jag drar till med Dan Anderssons fina dikt med samma rubrik som detta inläggs:
Jag vet, var spindlarna spänna i vassen nät över vattnet, var den skummaste dagningen dallrar i den blommande ljungens skogar. Jag har räknat bäckarnas dammar av korslagda, nerblåsta grenar, från kärrlandets mörkgula björkar – jag har sett, var de unga uttrarna gå att jaga i grumliga vågor under lösa, gungande tuvor och gula, vaggande land. Jag har känt det dunklaste dunkla, som lever och njuter och lider under gräsens flätade täcke, som kravlar och krälar och kryper och fångar och dödar och äter och avlar och dör för att leva pånyttfött i kommande tider… Jag vet alla vägar för vattnet, där de nyfödda bäckarna mumla, under mossornas multnande skogar, under böljande lövverk, som myllra av kvickbent och svartbrunt och maskvitt, som väntar på växande vingar till soldans i berglandets vår.
Det visslar en bondtrygg stare, det skymtar en räv över mon, det hoppar en jagad hare – jag trampar en mask med skon. Jag blev väckt av liv som larmar – jag har vaknat i vårens armar, och fast hungrig jag strängat min lyra bland alarnas droppande blom, är jag rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom…
Ja, vilka är de här medresenärerna på jordklotets 108.000 km/tim-färd genom rymden runt solen? Tja, inte vet jag. Men jag vet varur de äro komna. De äro komna ur min goda vän Helena Pokkas fantasier. Dessutom avmålade av högst densamma på ett kaffefilter (kaffefiltermåleri är en vana (god) hon har; ska berätta mer om detta i sinom tid.)
Eventuellt kan det röra sig om någon sorts -geter; kanske dinogeter, eller möjligen apologeter. Det kan också röra sig om lossokatter, stenlurvar eller något liknande. Det är inte helt olikt muckloharar heller.
De ser snälla ut i alla fall. Och så är de ju orangea de flesta, min favoritfärg. De får gärna finnas, tycker jag. Och de får gärna åka med genom rymdelirymden; gärna för mig. De gör mig inte oglad, tvärtom.
Det sägs att väldigt många människor i Sverige lider av ofrivillig ensamhet (särskilt 16-20-åringar och 75-plusare, hörde jag på radion idag). Betyder det kanske då å andra sidan att förhållandevis få lider av ofrivillig gemenskap?
Frivillig gemenskap (“kärlek”) med vissa ofrivilliga inslag.
