Månad: mars 2024

• 

• 

Nu går vi till naturen
nu går vi så försiktigt,
sista biten får vi smyga och krypa
naturen är rädd för oss, den har
glömt oss, den vet inte vilka vi är längre,
vi har ju alla dessa kläder, vi gör ljud
som inte låter riktigt bra, nu är vi framme,
men naturen har gått undan
den är längre bort, vi börjar springa,
vi springer mot naturen, men den
gömmer sig bakom en stor sten, den vill inte
komma fram, den darrar, man ser
ögonen, den vet inte
vad den ska vänta sig av oss,
nu ser vi att den är ledsen
så väldigt ledsen
och vi är också
så ledsna

Det här är en dikt av Thomas Tidholm. Den inleder hans fina Jordlöparens bok (2020). Stora delar av mänskligheten befinner sig sen länge i rörelse bort från det vi kallar naturen. Allt fler bor i städer och tätorter – vilka i och för sig också är en del av naturen. Fast vi brukar inte kalla dem så. Vi menar att städerna, och allt det vi människor gör, är kultur, inte natur. Men kulturen är egentligen också en del av naturen. Naturen är primär, naturen är den biologiska grund vi alla vilar på. Kulturen är sekundär, en delmängd av naturen. Naturen fanns där först, sen kom kulturen till och blev en del av naturen. Vi är själva en del av naturen. Människan är ett djur bland andra. Ibland tillverkar vi medicin som vi säger är artificiell. Men allt artificiellt är också naturligt, ingår i naturen. Eftersom vi människor är en del av naturen, så är också allt vi gör och producerar en del av naturen.

Men ok, vi ska inte göra det svårare än nödvändigt. Vi brukar ju skilja på natur och kultur, så vi får väl hålla fast vid det. För tydlighetens skull skulle vi kunna tala om natur-natur, mer eller mindre opåverkad av människan (börjar bli allt svårare att hitta i och för sig), respektive kultur-natur, alltså natur som är framodlad av människor. I den lilla natur-natur som finns kvar känner sig många av oss alltmer främmande. Och natur-naturen känner en allt större rädsla för oss, med all rätt. Vi är ju specialister på att förstöra den och göra om den till kultur-natur. Dikten ovan handlar om allt detta, menar jag.

Natur-natur

• 

• 

Kultur-natur

• 

• 

Har ägnat morgonen åt att fundera över företeelsen Donald Trump, ja, ni vet republikanernas presidentkandidat inför valet i november i år. Det valet är det i särklass farligaste som händer i världen i år. En seger för Trump är liktydigt med katastrof för såväl USA som för världen.

Det som fick igång mina trumpiga grubblerier idag var ett videoklipp på facebook, där skådespelaren Robert De Niro uttalade sig om Trump i amerikansk tv. Länken dit här.

De Niro om Trump: He’s a sociopathic, psychopathic, malignant narcissist; a total monster; He’s such a mean, nasty, hateful person. I’d never play him as an actor because he’s- I can’t see any good in him. Nothing. Nothing at all. Nothing redeemable in him; He’s a classic bully…. He’s got to be stopped.

Allt det här håller jag fullständigt med om. Jag tycker det räcker att se Trump tala och uppträda i tio minuter, så ser man vilken skitstövel det är. Trump är inget mysterium, han är hur tydlig som helst. Övertydlig.

Nej, det stora mysteriet är att så många amerikaner tror på honom, eller åtminstone är beredda att rösta på honom. De Niro får den frågan också: Hur kan det komma sig att så många sympatiserar med Trump? Och han har inget svar egentligen. Det är en gåta. Han antyder att Trumps anhängare är förbannade på någon eller något, vill slå någon eller några på käften, kanske hämnas på ett samhälle som svikit dem.

Ja, det kan väl ligga något i detta. Men att det är så många… (Inte en majoritet iofs, det har det aldrig varit. Hilary Clinton fick tre miljoner fler röster än Trump 2016, men förlorade ändå valet pga systemet med elektorer i stället för direktval. Trump vann de s.k. vågmästarstaterna och fick på så vis fler elektorer än Clinton.)

Biden fick 9 miljoner fler röster än Trump (81 resp 72 miljoner; valdeltagande 66,7 procent) i valet 2020 (vilket som bekant inte hindrat Trump från att hävda att det var hann som vann). 179 miljoner röstade inte; vi vet inte vad de tyckte om Trump. Men 24 procent av totalt 332 miljonerna amerikaner röstade på Trump.

Det obegripliga mirakulösa faktum som kvarstår är alltså att 72 miljoner människor röstade på en uppenbart psykopatisk, sociopatisk, narcissistisk lögnare. Och fortfarande är det så att de inte bara stöder honom, de älskar honom! Trots (eller pga?) alla åtal som riktats mot Trump. Trots att han försökte omintetgöra valresultatet 2020 genom en statskupp (stormningen av Capitolium 6 jan 2021).

Det stora antalet anhängare är i grunden fullständigt oförklarligt. Det finns massor med delförklaringar: många av hans anhängare är själva psykopater, idioter, manipulerade av sociala medier, rasister, förbannade på samhället som svikit dem osv. osv. osv.

Men av detta borde inte bli så många som 72 miljoner…

Det är långt mycket mer förunderligt att så många amerikaner stöder Trump, än att så många (okänt hur många, förstås) ryssar gillar Putin. Den ryska statliga propagandan är trots allt betydligt mer heltäckande än Trumps lögner på sociala medier. I USA finns ändå möjligheten att ta reda på hur saker och ting förhåller sig, vilket det inte gör i Ryssland. Den som opponerar sig i Ryssland riskerar att gripas och dömas till 10 års straffarbete. Ja, öppet oppositionella ryssar av typ Navalnyj riskerar att mördas av regimen. Majoriteten av ryssarna nås överhuvudtaget inte av någon saklig information från utlandet.

Och jämför vi Trump och Putin på det personliga planet, så måste man säga att det lär vara betydligt svårare att genomskåda P än T. Att P är en kallblodig, maktgalen mördare framgår inte av hans framtoning och hans sätt att tala. Han ser lugn och ofta närmast lite småmysig ut. Trump däremot är övertydligt osympatisk, sprutar ur sig förakt och självförhärligande.

Nej, jag håller med De Niro, Trumps popularitet är obegriplig, jag förstår det inte.

Den allra viktigaste miljömässiga delförklaringen till T:s framgångar är säkerligen effekten av de s.k. sociala medierna. Att kunna vara uppkopplad med så många likasinnade leder till ett slags masspsykos. (Tänk om Goebbels hade haft tillgång till nätet! Wow, vilka möjligheter det hade gett!) Man stänger ute alla som tänker annorlunda än en själv, avfärdar allt som inte stämmer med ens egna åsikter som fake news, och lever i sin egen värld av konspirationer och alternativa fakta.

Men ändå: att Donald Trump redan varit president i världens mäktigaste land en gång, och att han kanske kan bli det en gång till (!!!!???), det riskerar att rubba min redan tidigare sviktande tilltro till mänskligheten. Att hålla fram miljön som den största orsaken till att T lyckats nå så långt räcker inte. Visst, USA är ett skitsamhälle, långt ifrån någon idealisk demokrati, med gigantiska sociala klyftor, obefintlig välfärd, svindyr utbildning, urusel sjukvård för de fattiga, indränkt i intolerant, fanatisk religiositet, m.m., m.m.

Men att bara ta hänsyn till miljömässiga faktorer är ändå inte tillräckligt som förklaring till Trumps popularitet. Jag tänker att det måste finnas något genetiskt också, någonting som bottnar i hur vi människor är biologiskt utrustade. Trumpar skulle kunna dyka upp på andra ställen också (tydliga tendenser finns: Xi-Jinping, Erdogan, Modi, Orban, al-Asad m.fl.).

Sanningen är nog, att så här lättmanipulerade och kortsiktigt egoistiska är vi människor helt enkelt, när omständigheterna blir tillräckligt olyckliga och felaktiga. Det finns i oss alla. Hu vale…

Med det fria valet följer ångest. För att kunna existera måste man göra sitt val, leva med sitt val, och tro på att det är det rätta.

• 

• 

Om man inte är kott av igeltyp, så kollar man ju givetvis på fotboll just nu: Liverpool mot Manchester City. På Anfield, Liverpools hemmaarena alltså; “you’ll never walk alone”, the Kop etc. Men annars talar det mesta för Man C; i stort sett inga skador för tillfället, de stora spelarna – Kevin de Bruyne, Phil Foden, Haaland m.fl. i storform.

Och så rivaliteten mellan coacherna, Jürgen Klopp och Pep Guardiola… För 15 år sen, när jag älskade Barcelona, med Leopold Messi, ja då älskade jag också Pep Guardiola, som utklassade tråkspelsidioten José Mourinho. Men nu är jag mycket mer tveksam. Får jag välja mellan de Pep eller Klopp, ja då väljer jag definitivt Klopp. Av flera skäl; spelfilosofin, men också det personliga. Jag är mycket mer kompis med Jürgen Klopp nu för tiden, än med den alltför om sin egen förträfflighet övertygade Pep G.

• 

• 

Snavade över nedanstående dikt i jons. Tyckte den var så j-a bra (sniff sniff, egetberömmet luktar lite, men va f…), så jag fick lust att wiederhola den. Ursprungligen visade den sitt lite spetsiga, nosiga tryne 17 april 2022. Den handlar om en kotte av igeltyp, men också om mig, tror jag.

Halvblinda igelkotten jag

Halvblinda igelkotten jag
försynt i lövhögen lever
Nosar mig fram
Tassar lågmält
mina rundor
Mumsar omnivoriskt
på det jag finner
En jordlöpare där
En tvestjärt där

Undviker tvåbeningarna
Om ändå slika möter
kurar boll
med taggarna ut
Ligger stilla
väntar
Vill slippa dem
Vill vara ifred

Hatar
enfaldsidigt välordnade
gräsmatteöknar
Älskar
fruktsamt stökiga
multihullerombuller

Utomtaggs
stora onda världen
inomtaggs
lilla mjuka livet

Halvblinda igelkotten jag
försynt i lövhögen lever
Misstrogen taggbollskurare
Godtrogen medtaggssmekare

Ja, det är ju Internationella Kvinnodagen, 8:e mars, idag, om nu någon har missat det.

Nedanstående citat av Susan Sontag (The Double Standard of Aging, 1972) dök upp på Facebook. Tyckte jag var bra, så jag översatte t.o.m.

Women have another option. They can aspire to be wise, not merely nice; to be competent, not merely helpful; to be strong, not merely graceful; to be ambitious for themselves, not merely for themselves in relation to men and children. They can let themselves age naturally and without embarrassment, actively protesting and disobeying the conventions that stem from this society’s double standard about aging. Instead of being girls, girls as long as possible, who then age humiliatingly into middle-aged women, they can become women much earlier — and remain active adults, enjoying the long, erotic career of which women are capable, far longer. Women should allow their faces to show the lives they have lived. Women should tell the truth.
[…]
An instrument of oppression, says the author, is the social covention that aging enhances a man but progressively destroys a woman.
[…]
This society allows men to have a much more affirmative relation to their bodies than women have.

I min översättning:

Kvinnor har en annan valmöjlighet. De kan sträva efter att vara kloka, inte bara trevliga; vara kompetenta, inte bara hjälpsamma; vara starka, inte bara älskvärda; att vara ambitiösa för egen del, inte bara för egen del i relation till män och barn. De kan tillåta sig att åldras naturligt och utan genans, och aktivt protestera och vara ohörsamma mot konventioner som kommer från samhällets dubbla budskap om åldrande. I stället för att vara tjejer så länge som möjligt, som sen åldras på ett förödmjukande sätt och blir medelålders kvinnor, i stället kan de bli kvinnor mycket tidigare – och förbli aktiva vuxna, och njuta av den långa erotiska utveckling som är möjlig för kvinnor, mycket längre. Kvinnor borde tillåta sina ansikten visa de liv de levat. Kvinnor borde säga sanningen.
[…]
En förtryckande faktor, säger författaren, är den sociala konvention som säger att åldrande förbättrar och stärker en man men undan för undan förstör en kvinna.
[…]
Det här samhället tillåter män att ha en mycket mer bejakande relation till sina kroppar än vad kvinnor har.

Jag kan säga, att jag försökt övertyga en och annan av mina kvinnliga vänner (inte lätt), om att rynkor kan vara vackert. Ett ansikte som visar att man levat… Det är fint, i mina ögon. Något att betrakta, försjunka i, fundera över kanske. Eller bara ta som så helt naturligt som det faktiskt är.

Och så en annan sak; gäller båda könen i och för sig, men ändå. Kvinnor och män börjar som bäbisar. Ganska snart blir de tjejer (flickor) respektive killar (pojkar, grabbar). Någon gång mellan 20 och 25 blir de kvinnor och män. Det förblir de sedan, under tilltagande mognad och klokhet (förhoppningsvis), större delen av livet. Vid något stadium på äldre dar (varierar mycket; i åldrarna 50-80 kanske) övergår de så successivt till att bli tanter (gummor är inte så gångbart nu för tiden) eller gubbar.

Möjligheterna damer eller herrar finns också förstås. Men dem gillar jag inte nåt vidare. Mycket tveksam till damer, och någon herre har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Och ännu sämre tycker jag om idén att kvinnor ska vara tjejer hela livet, från sisådär 5 till 78… Eller att män ska vara killar på liknande sätt. Sådana beteckningar innebär ett osunt och onaturligt bejakande av ungdom på bekostnad av vuxendom och ålderdom, enligt min mening.

• 

• 

Ja, det är vad många frågar sig just nu: Är det utomjordingar i farten? Är det illavûrna gäster utifrån rymdelirymdrymden som sprider smittmolnet över oss? Det mystiska virus som har fått så många att insjukna i långvariga nysförkylningar? Så långvariga att de inte tycks gå att bli av med?

Hobbyfotografen J. Larzon lyckades igår kväll få ett par bilder som skulle kunna bära syn för sägen. Visst, ljusförhållandena var inte de bästa, tydlighetskoefficienten lämnar en del i övrigt att önska, men ändå…

Mysteriet tätnar…

• 

• 

Eller är det bara nån ny (jordisk) lindrighetsform av covid som härjar…?

Idag hissas Sveriges flagga vid Nato-högkvarteret i Bryssel. Inget att fira precis. I FIB:s gyllene barnbok om flygplan (som jag läste för mina barn) fanns ett uppslag med ett bombplan, följt av texten: “Det är synd att sådana plan måste finnas.” Ja, frågan är ju om de verkligen måste finnas. Än så länge verkar det så, tyvärr. Det är också synd att organisationer som Nato måste finnas.

Men likväl… Det vore osolidariskt (mot Finland och Rysslands alla andra europeiska grannländer i första hand) och omoraliskt att inte gå med i Nato, som läget är nu, menar jag. Och det vore hyckleri – vi har i många år redan haft ett omfattande samarbete med Nato. Det skulle visserligen vara ekonomiskt fördelaktigt att fortsätta att vara utanför, och därigenom snylta på alla våra grannländer som rustar upp för att stå emot grottmänniskogangstern Putin. Men fan så omoraliskt.

Jag citerar mig själv, från inlägget Om krig och fred (13 jan, 2024)

Under rådande omständigheter tycker jag alltså det är bra att Sverige går med i Nato. Att vara mot Nato är detsamma som att vara för [den mordlystne gangstern] Putin. Han har ännu inte vågat sig på något Nato-land, vad jag vet. Det är inte utan orsak som alla länder i Östeuropa, nu inklusive Finland, kastat sig i armarna på Nato. Det beror på att det är Ryssland som är hotet. Nato är inget hot, det är en trygghet i nuvarande läge.

Den enda stora faran med Nato, som jag ser det, är ifall den oberäknelige galningen och skitstöveln Donald Trump skulle vinna det amerikanska presidentvalet i november. Ja, ett sådant utfall vore en stor fara för hela världen. Trump har sagt att han vill lämna Nato [Desto viktigare då att de 30 europeiska länderna i Nato hjälper sig själva]. Dock har amerikanska kongressen nyligen instiftat en lag, som förbjuder presidenten att lämna Nato utan att kongressen också är med på det.

För övrigt är jag annars helt enig med Göran Greider i hans kritik mot den rådande krigshetsen i Sverige. Att överbefälhavaren går ut och varnar för krig är förståeligt. Han vill ha mer pengar till försvaret. Men att politikerna låter likadant som han är förkastligt.

Krigshotet mot Sverige har väl sällan varit så lågt som nu? Så länge Ryssland är fullt upptaget i Ukraina har de inte resurser att angripa något mer land. Och även om det blir fred i Ukraina lär Putin vara förhållandevis ointresserad av Sverige. Han lär i första hand vilja angripa och lägga beslag på sina grannländer, de som var en del av den sovjetiska maktsfären.

Lite längre ner i texten från 13 januari:

Nej, vi borde prata mer om fred fred fred… Detta jävla vapenskrammel är förödande på alla sätt. Konflikter, våld och krig utgör punkt 5 av mina 20 ödesfrågor för mänskligheten, aviserade 21 december 2020 på denna blogg; kommenterade 20 september 2023. Att så till den grad fokusera på den femte punkten, som sker just nu, förglömskar och förhindrar ett desperat nödvändigt vettigt arbete med de övriga 19 punkterna.

Så tro inte att jag är glad över att vi går med i Nato. Det är bara ett nödvändigt ont.