januari 2024 – Sida 2 – Jörgen T Larsson

Consumption

I’m consumed by the chill of solitary…

Alanis Morissette All I Really Want, from the album Jagged Little Pill… so f-n good…

Minns ni att mitt nyårslöfte var att sträva mot så mycket vanlig, enkel, mänsklig hygglighet som möjligt? Igår såg jag den – på bio. Den personifierades av Hirayama, huvudperson i filmen Perfect Days. Rollen spelas intill perfektion av Kôji Yakusho; pris som bästa skådespelare vid filmfestivalen i Cannes 2023. Filmen, regisserad av Wim Wenders, är en japansk-tysk samproduktion.

Oerhört lågt tempo. Det tar nästan halva filmen innan Hirayama säger ett ord. Han lever ett enkelt, extremt inrutat liv som toalettstädare i Tokyo. Läser lite varje kväll (novell av Faulkner), intresserar sig för träd (lyssnar på suset, tar bilder med sin gamla kamera), lyssnar på musik, företrädesvis på kassettband i bilen på väg till och från jobbet. Och vilken musik sen! Här är låtlistan:

The House of the Rising Sun The Animals
Pale Blue Eyes Lou Rees, Velvet Underground
Sittin on the Doch of the Bay Otis Redding
Redondo Beach Patti Smith
Walkin Thru the Sleepy City The Rolling Stones
Perfect Day Lou Reed
Aoi Sakana Sachiko Kanenobu
Sunny Afternoon Ray Davies, The Kinks
The House of the Rising Sun Maki Asakawa (Japanese version)
Brown Eyed Girl Van Morrison
Feeling Good Nina Simone
Perfect Day Lou Reed (2027 version by Patrick Watson)

Ständigt lika vänlig, medmänsklig, god – hygglig – lever Hirayama sitt liv. Så småningom händer det lite mer. Hirayama får besök av sin tonåriga systerdotter, som rymt hemifrån och vill bo hos sin morbror. Systern kommer och hämtar sin dotter efter några dagar. Långsamt rubbas Hirayamas cirklar av påminnelser om ett förflutet liv, varför han valt att leva detta tysta eremitliv. Det fyller honom med sorg, men glädjen över det lilla livets detaljer lämnar honom aldrig. I slutscenen förenar han alldeles sublimt uttryck för stor glädje, i kombination med vemodig sorg, samtidigt som han lyssnar på låten Feeling Good med Nina Simone på hög volym i bilen. Magnifikt!

Det är något visst med det japanska… Funderar på om jag vill åka dit? Jo, det vill jag nog. Kan inte riktigt beskriva vad det är, det speciellt japanska, men det uttrycks på något sätt rätt väl med diktformen haiku; tre rader, 5,7 och 5 stavelser. Tänkte ni förresten på att dikten Vinterstuga i mitt förra inlägg avslutas med en haiku?

Januarisol
Strålande lågvinkelljus
Vintervilavy

Vinterstuga

Stugan ligger öde och tom
Sjön skönt isbelagd
De få ljud som hörs
förstärker stillheten:
klångandet från isen,
knackandet från några
pimpelfiskare långt därute
Tre skridskoåkare
knatterskrapar
sig förbi
på knaggel-isen,
skrider förbi
på långskeniga
skrid-skor

Januarisol
Strålande lågvinkelljus
Vintervilavy

Om krig och fred

Hade jag följt mitt samvete skulle jag vapenvägrat. Men feg (ville undvika fängelse) och bekväm som jag var gjorde jag ändå lumpen 1970-71. Visserligen på en isbrytare, så den militära träning jag fick var minimal. Väl det, för jag avskydde allt som hade med militären att göra.

Att disciplinerat lyda order för att lära sig att döda… nej, fy fan.

Kan inte svära på det, men jag vill minnas att jag var med i Svenska freds- och skiljedomsföreningen ett tag när jag var ung. Detta att kriga, skjuta ihjäl okända människor som inte gjort mig något ont – absurt.

Och att döda för att försvara något så abstrakt som ”mitt land”? Vill jag verkligen det? Är det inte bättre att låta fienden marschera in, och sen göra motstånd som partisan, eller liknande?

Alla världens militärmakter säger sig endast syssla med ”försvar”. Men den bluffen genomskådas ju lätt. Vore det så skulle det inte finnas några krig överhuvudtaget.

Jag skulle vilja att alla länder gör som Costa Rica, och avskaffar miitären. Och alla kärnvapen, kemiska vapen och biologiska vapen skall givetvis förbjudas och förstöras.

Men världen har vägrat göra som jag vill. Under större delen av mitt liv har terrorbalans rått mellan öst och väst. Den byggde på s.k. mutual assured destruction, dvs. att båda sidor var övertygade om, att om någon började ett kärnvapenkrig så skulle båda sidor gå åt helvete. När kapprustningen var som värst, fanns det kärnvapen motsvarande flera tusen ton trotyl för varenda människa.

Jag fann detta helt sjukt och riskabelt; det enda rimliga vore väl att avskaffa kärnvapnen helt och hållet? Jo, förvisso, så är det. Men på senare tid har jag börjat undra, om det inte trots allt är kärnvapnen som har förhindrat ett nytt världskrig? Massor med smärre krig och konflikter bryter ut hela tiden, men till och med sådana maktgalna grottmänniskomördare som Vladimir Putin tvekar inför att starta ett kärnvapenkrig.

Politiskt har jag alltid varit åtminstone känslomässigt vänsterinriktad, och därmed motståndare till en organisation som Nato. Bra att inte Sverige går med där, utan förhåller sig alliansfritt, har jag tänkt. Men även här har jag ändrat uppfattning. Sverige har inte varit med i Nato, men i praktiken ändå levt i skydd av Nato:s kärnvapenparaply. Att då inte bidra och gå med ser jag som hyckleri.

Den politiska utvecklingen i världen tycktes gå åt rätt håll, när muren föll och Sovjetunionen upplöstes. Nedrustning följde i många europeiska länder, inklusive Sverige. Detta var ju verkligen något att glädjas åt. Att lägga pengar på något så improduktivt och negativt som militären är förödande. Det finns verkligen många områden där pengarna gör bättre nytta.

Vi tycktes äntligen gå från krigare till krämare. Att tjäna pengar och dominera ekonomiskt tycktes viktigare än att ta makten militärt över nya områden.

Men så intog grottmänniskomördaren Vladimir Putin scenen. Med sitt brutala, oprovocerade angrepp på Ukraina visade han, att han var mycket mer krigare än krämare; att han gav fan i pengarna, gav fan i miljön, liksom i välfärden för sitt eget folk. Det enda han bryr sig om är makt och ryska storhetsvansinnesdrömmar.

Under rådande omständigheter tycker jag alltså det är bra att Sverige går med i Nato. Att vara mot Nato är detsamma som att vara för Putin. Han har ännu inte vågat sig på något Nato-land, vad jag vet. Det är inte utan orsak som alla länder i Östeuropa, nu inklusive Finland, kastat sig i armarna på Nato. Det beror på att det är Ryssland som är hotet. Nato är inget hot, det är en trygghet i nuvarande läge.

Den enda stora faran med Nato, som jag ser det, är ifall den oberäknelige galningen och skitstöveln Donald Trump skulle vinna det amerikanska presidentvalet i november. Ja, ett sådant utfall vore en stor fara för hela världen. Trump har sagt att han vill lämna Nato. Dock har amerikanska kongressen nyligen instiftat en lag, som förbjuder presidenten att lämna Nato utan att kongressen också är med på det.

För övrigt är jag annars helt enig med Göran Greider i hans kritik mot den rådande krigshetsen i Sverige. Att överbefälhavaren går ut och varnar för krig är förståeligt. Han vill ha mer pengar till försvaret. Men att politikerna låter likadant som han är förkastligt.

Krigshotet mot Sverige har väl sällan varit så lågt som nu? Så länge Ryssland är fullt upptaget i Ukraina har de inte resurser att angripa något mer land. Och även om det blir fred i Ukraina lär Putin vara förhållandevis ointresserad av Sverige. Han lär i första hand vilja angripa och lägga beslag på sina grannländer, de som var en del av den sovjetiska maktsfären.

Vad gäller det andra stora kriget som tilldrar sig våra mediers intresse för närvarande, det mellan Hamas och Israel, så finner jag det utmärkt att Sydafrika har anklagat Israel för folkmord inför Internationella domstolen i Haag. Det vidriga angreppet från Hamas 7 oktober har följts av ett alldeles alldeles oproportionerligt hämndkrig från Israels sida. Grymheterna som pågår i Gaza saknar motstycke.

Jag ser ingen lösning på konflikten i Mellanöstern. Visst, tvåstatslösning måste till, men sen då? Så mycket dödligt hat som lever på båda sidor blir man inte av med i brådrasket. Israel är den enda demokratin i området, men har utvecklats till en sorts apartheid-stat. Demokratin omfattar definitivt inte palestinierna. Palestinierna å andra sidan domineras av korrupta politiker och terrororganisationer som Hamas och Hizbollah. Skurkstaten Iran gör allt för att öka sitt inflytande och motarbeta fred i området.

Nej, vi borde prata mer om fred fred fred… Detta jävla vapenskrammel är förödande på alla sätt. Konflikter, våld och krig utgör punkt 5 av mina 20 ödesfrågor för mänskligheten, aviserade 21 december 2020 på denna blogg; kommenterade 20 september 2023. Att så till den grad fokusera på den femte punkten, som sker just nu, förglömskar och förhindrar ett desperat nödvändigt vettigt arbete med de övriga 19 punkterna.

Man känner sig maktlös.

Men inte hindrar det alls att man i någon mån ger hals… Kören Vilda Röster, i vilken jag är medsjungande, ger en fredskonsert på Wärenstams konsmuseum i Knalleland den 27:e januari, kl 16.00.

Vi ses där!

Grattis alla visuella gottegrisar!

Här får ni några orkidéer från Ecuador att gott er åt:

Nej, han löser ej detta…

Som så mången gång förr: kommer ej på vad fan han ska lägga ut på bloggen… (Lika mången gång, i och för sig, har han inte bara kommit på nåt, utan till yttermera visso fördjupat och utvecklat det till näst intill mästerverk, det kan vi väl vara överens om. Jag, menar varför skulle ni, som jag inte vet vilka ni är, annars ödsla tid på att läsa och (ev.) begrunda dessa sidor?)

Men idag går det inte. Nä, helt visst inte. Av för mig okänd anledning spårade han in på ett gammalt musikvideoverk, inte så helt tokigt för den delen, men varför just ikväll? Är det fullmåne därute?

tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur,
drar kring söderljúngen sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta...

Hänvisar till hemmamusikvideosidan: (p.s. hur mycket får man sampla utan att det blir plagiat? apropå come along with me, osv. d.s.)

Underbettet har fått ett ansikte

Sent sista eftermiddagen i South Carolina picknickade vi på stranden. Lite kyligt förvisso, men inte så farligt. Tog en tur med mitt 400 mm:s tele. Blev smått till mig i trasorna när jag upptäckte, att det jag trott vara en stor flock måsar ute vid vattenlinjen i själva verket bestod av amerikanska saxnäbbar (black skimmers). De är unika i fågelvärlden i så måtto att undernäbben är längre än övernäbben. De besitter ett kraftigt underbett, med andra ord. Men det är de inte ledsna för, utan använder undernäbben effektivt vid födosök. De flyger lågt över vattnet och “skimmar” vattenytan med undernäbben; fångar småfisk och annat ätbart på det viset. Förbannat snygga är de också, wenn ich meine Meinung sagen darf.

Vinterhemligheter

Skandal!

Han är förbannad, Nisse F, det syns tydligt. På mig. Och med all rätt…

Ja, skandalen består i att jag igår publicerade en rumphuggen version av Nils Ferlins En liten konstnär. Usch och fy! Respekten mot poesin och verkets skapare kräver att man återger verket så som det formulerats och strukturerats av sin upphovsman. Att exempelvis ändra på radindelningen av en dikt är en dödssynd! Radbrotten är av avgörande betydelse för versens rytm och estetik. Att skriva fri vers är lika med konsten att börja på ny rad, påstås det med fog ibland.

Nåväl, nu är ju förvisso En liten konstnär inte fri vers, utan traditionell, bunden dito. Inte heller hade jag ändrat på radindelningen i gårdagens publicering av dikten. Men jag hade rumphuggit den! Hela dikten var inte med. Så här ska den se ut, i sin helhet:

En liten konstnär

Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.

Det skull han fingra små visor på
som skulle all socknen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklavér.

Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sej, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.

Då blir det att säga vid kvarn och kross:
En märklig man! – En bekant till oss.
Han gick här och frös precis som vi.
– Ett stort geni!

Så kunde det falla ibland ett ord.
– Fastän luft är luft och jord är jord
så att troligt är att vår stalledräng
fryser sej stel i kölden sträng.

Fryser sej fast – precis som vi,
och aldrig blir stor och berömd och fri.
Utan bara får gå där – dag efter dag,
som vi, med förgrämda anletsdrag.

Upprörande slarv av Eders Bloggör vill jag kalla det! Förundrar mig över att ingen har hört av sig och upprört skällt ut mig efter noter. Alltnog, här följer en blygsam liten inspelning av dikten i fråga. Tonsättningen är gjord av Lille Bror Söderlundh.

Med anledning av rådande väderläge