Av hemlig anledning (sekretess) har jag idag tänkt extra mycket på mina 7 barnbarn. Här är de 6 första (bilderna är lite olika gamla; korrekt nuvarande ålder anges i bildtexten):
Viktor 17
Alma 14
Adrian 13,5
Frode 7,5
Astrid 4
Bertil 4
Den lille yngstingen Åke har jag inte sett live ännu. Han håller hus i Charleston, USA, med mamma, pappa och storebror Berra. Min son Jakob jobbar på Volvo där, för tillfället. Jag planerar att åka och hälsa på dem över jul och nyår. Då hoppas jag få njuta av den här lille gullegrisen:
Jag frågade en gång min far (1917-2014) vilken av alla tekniska nymodigheter som gjort störst skillnad under hans liv. Han tänkte efter en stund, och sa sen: “Det var nog när vi fick elektriskt ljus.” Och ja, visst är det nåt visst med lite el vid valda tillfällen. Se bara på min adventselljusstake som jag nyss fick upp:
Vilket inte hindrar – när man nu har tillgång till det elektriska – att ett eller annat levande ljus nog är snäppet bättre:
Förresten, är så ledsen att jag missat att fira den nya högtiden “novent”, som jag hörde om på radio idag. Den infaller i november, “för att fylla tomrummet”… Vilket tomrum, undrar jag. Det mellan midsommar och jul, eller? Folk vill ha mer helger och riter, sa dom på radio. Att dom inte fattar, att ju mer vardag man har, desto mer värdefulla blir helgerna. Det är kontrasten som gör det. Att fira helg jämt och ständigt, det är inget för mig (även om det förstås blir mer tid för julshopping om man börjar redan i november…OBS! ironi!!!).
I början på 2016 gjorde jag en fantastiskt givande resa till Kalifornien, plus en avstickare till New Orleans. Det började med ett stopp på Mount Madonna, en bit utanför San Francisco. Där sammanstrålade jag med mina vänner Rich och Cath Cureton. Vi skulle besöka deras dotter Haley, som jobbade som yoga-instruktör på Madonnaberget. Haley hälsade mig välkommen så här:
Mount Madonna var meditativt och fint.
När man lyfte blicken var det annars så här underbart vackert:
Efter avverkad yogameditation körde vi söderut, Cath, Rich och jag. Landade i Long Beach, utanför Los Angeles, där vi hälsade på en syster till Cath. Var glada att slippa åka in i detta miljon-konglomerat av motorvägar, bilar och alldeles för många människor på samma ställe. Vi nöjde oss med att betrakta alltihop på nattetida avstånd:
Vidare söderut i Kalifornien. I San Diego besökte vi Colin, en broder till Haley. Vi besiktigade bl.a. nedanstående berömda monument; föreställer en soldat som greppar och kysser en okänd kvinna i New York, i samband med fredsutbrottet efter 2:a världskriget 1945.
Inåt landet så, till rikemansparadiset Palm Springs (Rich och Cath hade goda vänner här också). Ett märkligt ställe. Dollarmiljonärskuvöser överallt. Men också en del intressant marknadskonst för oss snuskhumriga:
Och omgivningarna var fina; en blandning av öken och höga, snöiga berg.
I Palm Springs skiljdes jag från mina vänner, och tog flyget på egen hand till New Orleans. Landade mitt i den berömda årliga karnevalen. Det var Mardi Gras (Fettisdagen) och fullt ös, dag och natt:
Men det fanns också, som alltid, vardagspärlor att iaktta, med kameran i högsta hugg. Fascinerades av den här lille pojken med storebror som lekredskap:
Upplevelsemätt återkorsade jag sen den gamla kära Atlanten, och landade i tryggheten i hemmet på Söder i Borås. Och allt var som förut – men ändå inte. Att resa är att multifaldiga sina invanda perspektiv…
Många fler bilder i 14 album från denna minnesvärda resa på Flickr, t.ex. här.
Har ni tänkt på det? Hur ni vill bli begravda? Det har inte jag. Faktiskt inte. Men idag gjorde jag det, i samband med att jag var med på en begravning. Det var en f.d. medlem i min kör, Vilda Röster, som gått bort efter en lång tids sjukdom, kan man säga. Så det var nästan en lättnad att han gav upp andan, både för närstående och för honom själv.
Och döden är ju en del av livet, eller hur? En viktig del. Den som går omkring och är rädd för döden hela tiden, missar att leva livet. Den som dillar bort döden, försöker låtsas som den inte finns – ja, det är nästan ännu värre. Får mig att tänka på Kristina Lugns: “Det är ett sorgearbete att leva. Den som inte förstår det, kan aldrig bli riktigt glad.”
Döden ger djup, allvar. Men också paradoxal glädje. Jaha, det värsta som kan hända är att jag dör… Men är det så jävla farligt då? Det betyder ju bara en trygg återgång till det stilla, vilsamma prenatala mörker “jag” kommer ur. Once and for all / adorned in thorn / she returned to what was / before she was born (ur Earth).
Nej, jag vet faktiskt inte hur jag vill bli begravd. Har aldrig tänkt på det förut. I min släkt har det varit självklart med jordfästning; inga andra alternativ har funnits. Spontant tänker jag att det vore fint att bli utspridd nånstans där man tyckte om att vara. Men var? Vet inte… Havet… ja, kanske. Egentligen är jag ju en skogarnas son… Men sen dom så gott som utrotat skogen i Sverige med sitt jävla kalhuggande och granplanterande, ja, jag vet inte…
