I huvet på Jörgen T
Det var outsägligt skönt att efter allt stormstrul med flyget äntligen komma fram och bli tryggt och väl mottagen och omhändertagen av Jakob, Ellen och Bertil – och, inte minst, av den här godmodige krabaten:
Det är Åke, mitt sjunde barnbarn, född här i Amerika 5 maj i år. Första gången vi träffas live. Inte illa!
Pga en hård västlig storm kunde bara en landningsbana på Schiphol användas. Det medförde stora förseningar och många inställda flyg. Så nu blir det övernattning här. Förhoppningsvis kan jag nå mitt mål i morgon. Fy fan. Hade jag vetat detta hade jag tagit båten i stället.
Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
Det där var saxat ur Gunnar Ekelöfs Eufori (Färjesång 1941), en underbar dikt i en fantastisk diktsamling, som betytt en hel del för mig. Nuförtiden läser jag inte mycket poesi; mer förr, men inte så mycket då heller. Men det är sannerligen inte kvantiteten det kommer an på när det gäller lyrik, det är kvalitén; eller rättare sagt: vissa dikter, inte så många kanske, talar direkt till en, till hjärta eller hjärna, medan de flesta dikter (inte minst Ekelöfs) lämnar en oförstående och oberörd.
Och de där dikterna som talar till en, dem kan man läsa gång på gång. De varar i åratal, hela livet. Man läser långsamt, begrundande, njutningsfullt… Det är en genre och en läsart fullständigt i otakt med vår tid; snabb, glassig, ytlig…
We live in a world where funerals ar more important than the deceased, marriage is more important than love, looks are more important than the soul. We live in a packaging culture thar despises content.
Det där var en del av ett citat av Sir Anthony Hopkins som dykt upp på Facebook på sistone, och som jag finner fångar något av rådande tidsanda.
Men, inte fan är man bara till för att klaga, än finns det mycket mellan Skanstull och Haga, som sagt var. Här uppe från Söders höjder i Borås (Söderkullsgatan, Söderlidsgatan, Södermalmsgatan, Söderljungsgatan…) tänkte jag bege mig västerut i morgon, en bra bit (713 mil). Ska hälsa på min yngste son Jakob med familj i Charleston, South Carolina, USA. Han jobbar på Volvo där i ett par år (se tidigare inlägg Dom 7 barnbarna). Det blir jul och nyår på andra sidan Atlanten den här gången.
15 oktober 1969 spelade Sverige VM-kvalmatch mot Frankrike på Råsunda i Stockholm. 51.964 åskådare såg matchen. Det blev svensk seger med 2-0, båda målen av Ove Kindvall.
Jag var där. Tillsammans med några kompisar hade jag kommit med på en bussresa till matchen. Gick i gymnasiet i Gislaved på den tiden. Vägen från Gislaved till Stockholm var lång. Men vi glammade väl och roade oss på bästa sätt; spelte kort o kasta varpa (nä, det där sista var ett skämt). Men vad jag skulle komma till – kanske det mest minnesvärda med resan (i konkurrens med de två Kindvall-målen då) var att jag vann 100 spänn på vadslagning (kanske var det bara 10 bagis, minns inte så noga). Jag slog vad med min kompis Ouä-Bertil (väl att skilja från Natur-Bertil) om att jag kunde känna skillnad på smaken av röda, gröna och vita Ahlgrens bilar, utan att se vilken färg jag smaskade på.
Blindtest utfördes. Bertil stoppade bilar i munnen på mig (en i taget, förstås), jag blundade. Efter att ha sugit och tuggat och begrundat aromen ett tag skulle jag uttala mig om det var en vit, röd eller grön bil jag hade i munnen.
Jag klarade testet. Sa rätt färg gång på gång, hur säker som helst. Jag kan nämligen vara en finsmakare när det gäller, en gourmet. Visst, sen kan också gourmeten förvandlas till en gourmand ibland. Då kanske jag görar i mig en hel näve Ahlgrens bilar på en gång, och ger fan i vilken färg som är vilken.
Ett avsevärt antal år senare briljerade jag återigen med denna min finsmakarförmåga. Skulle börja jobba på Pedagogen vid Borås Högskola. Vid en samling vid lägerelden inför terminsstart gjorde jag mig känd hos mina blivande kollegor som en anmärkningsvärt lustigmärklig gynnare – Har du hört? Han kan skilja på Ahlgrens bilar! Vilken kille!
Tredje gången urartade emellertid alltihop på det mest nesliga sätt. Var i Singapore med min goda vän Hilde. Vi hälsade på Hildes dotter, som bodde med sin familj, en amerikansk man och två barn, i denna illustra stad. Tror vi hade köpt lite godis till barna, bl.a. en påse bilar. Efter ett par glas vin skröt jag återigen med min förmåga (ville göra mig populär och märkvärdig så klart). Slog t.o.m. vad om 10 dollar med Josh (amerikanske maken) om saken.
Inte vet väl jag vad som gick fel… kanske var bilarna lite ankomna av transporten, kanske var det den tropiska värmen… Men jag misslyckades! Jag förlorade vadet! Och ännu värre: jag lät mig övertalas (som den snåljåp jag alltid varit) av Josh att inte betala de där 10 dollarna. Usch och fy! Spelskulder (andra skulder också, åtminstone om de inte är för stora) skall man ju en hedersman alltid stå för och betala!
Än i denna dag rodnar jag över hela kroppen och skäms djupt vid minnet av denna pinsamma tilldragelse i mitt liv…
Testade igen i denna stund, sju år efter Singapore-fadäsen. 4 av 5 rätt. Missade den första, men sen jag kommit in i det – inga problem. De vita är superlätta att skilja ut, lite svårare att särskilja de gröna från de röda. De senare är ju också de i särklass godaste. (Ibland misstänker jag att Ahlgrens sparar in på karamellfärgen genom att låta de flesta bilarna i en påse vara vita. Ett bedrägeri som retar mig oerhört!)
Det här stod att läsa på nätet vid en googling igår:
Ahlgrens bilar Original är en självklar favorit bland godispåsar. De mjuka bilarna erbjuds här i de klassiska Ahlgrens bilar-färgerna rosa, vit och grön. Om bilarna smakar olika eller likadant, är och förblir en hemlighet. (min kurs.) Under åren som gått har det tillkommit en del nya modeller, men originalets smak är och förblir orörd. Har man Sveriges mest köpta bil så har man!
Det vill säga, var är jag? Eller snarare: Var var jag? (När bilden togs alltså.)
Det här är för Er som har plågat Er igenom mina depressiva utredningar/utredningar i tidigare inlägg. (Och för att påminna om Chet Atkins, gitarristen, som en gång spelade två låtar samtidigt på sin gitarr, to prove, som han sa, att han inte hade ett one-tracked mind.) Här ska ni få se att jag minsann inte bara är tråkig jämt, utan kan vara en rolig rackare ibland. Här får ni er 10 roliga (i enstaka fall tankeväckande) skyltar ur mitt förråd till livs:
Jag är inte alls särskilt uppåt idag. Snarare tvärtom. Hade en fin dag igår minns jag, men det hjälps inte, idag är jag nedstämd. Jag vet i och för sig varför, men det tänker jag inte berätta här. Kanske är det för att jag är så jävla intelligent, det skrev jag ju om igår.
Jag har inget roligt att berätta idag. Inga häftiga bilder, inga roliga små dikter, inga småputtriga anekdoter, inga utredande, fundersamma små texter. Livet känns bara grådisigt, i samklang med det atlantiska blidvädret utanför fönstret. Jojo, Anders braskade ju, och då vet man hur det brukar gå med julen…
Det är verkligen inget med det som jag skriver här, som berättigar mig att pytsa ut det på min blogg. Varför skulle nån vilja läsa det? Med vilken rätt skulle jag försöka pracka på resten av världen mina misstämningar? – åtminstone er stackare som har förvirrat er in på min blogg… Ni har väl nog med ert, kan jag tro. Alla människor har ju att handskas med sitt eget helvete, åtminstone sitt eget grådis.
Å andra sidan finns det ju otvivelaktigt ett antal kulturkufar som utan betänkligheter utsätter resten av världen för sina egna psykiska oegentligheter. Om de är någorlunda skickliga på att göra det, kanske har nån gimmick eller nåt nakenchockbeteende att bidra med, kanske har hjälp med god marknadsföring – ja, då kan det resultera i att de skaffar sig ett namn, att de blir berömda. Och då är det fritt fram att plåga alla andra med sina problem. Då är det ingen måtta på vad de får oskyldiga människor att utsätta sig för och bevittna. Ta en kuf som Ingmar Bergman till exempel. Han hade ju sin kroknäsa, sin vårta på kinden, sitt ständiga svärande och sina många kvinnor i oanständiga lägen att bygga på. Ja, och så var han ju faktiskt inte helt värdelös på det han gjorde. Bara för det, så ska alla vi andra tvingas glo på den ena svarvita psykdepressiva filmen efter den andra. Ok, Fanny och Alexander var anorlunda, där fick han ju med en del av njutningarna i livet också. Men den var också den enda. Ta Sjunde inseglet t.ex.: lika tråkig som en Volvo 142…
Å tredje sidan har jag märkt att det inte spelar så stor roll vad jag lägger ut på min blogg. Ibland är det många ”besökare”, ibland är det få, ackording till (jo, jag vet, ”enligt” ska det va egentligen) det säkert opålitliga statistik-plugin-tillägget jag använder. Igår publicerade jag ju ett intressant kåseri om huruvida en intelligent person lättare känner sig deprimerad, jämfört med en genomsnittlig dumskalle. Men det var bara ett femtiotal som läste den. Vanligtvis brukar jag ha ett hundratal besökare per dag. För att inte tala om antalet ”besök”; det kan raka upp i höjden så in i h-e ibland. Men det är nog bara robotar och annat sånt skumt, tror jag. Jag har tyvärr ingen möjlighet att se exakt vilka besökarna eller besöken består av.
Å fjärde sidan är det ju tur då, att jag inte är en sån kändis som Ingmar Bergman. Alltså är det bara några få, ni stackars bloggläsare då, som blir utsatta för mina lågvattenmärkta depressiviteter.
Nä, tacka vet jag nån glassig influencer…! Jaja, tacka är ok, men vet vet jag inte… Jag vet faktiskt inte ett jota om någon enda influencer. Så jag kan inte ge nåt konkret exempel på vem jag skulle veta att tacka. Jag är obildad och dåligt insatt i vår tid, eftersom jag inte vet nåt om influenceriet.
Så är det.
Annars vet jag inte.
57 procent av universitetsstuderande i Storbritannien säger att de lider av mental ohälsa. I Sverige får en tiondel av befolkningen antidepressiva läkemedel som gör dem känslomässigt avtrubbade och dämpar sexualdriften. Liksom i fallet med ADHD- och autism-industrin menar kritikerna att samhället sätter in medicin mot diagnosen människa.
Som ni säkert alla har märkt, så är Ers Undertecknad (åh, älskar det där uttrycket! tror jag kommit på det själv – eller har nån sett det nån annanstans?) en synnerligen intelligent människa. Han är bra på att skriva, bra på språk överhuvudtaget. Han är bra på att plugga in saker och sen rapa upp dem på ett prov. Därför gick det bra för honom i skolan. Att sedan tänka kring dessa inpluggade fakta, att dra slutsatser, ja, då blir det genast svårare naturligtvis. Men jo, har är hyfsat bra på detta också. Han är inte en obildad rå sälle, utan strävar efter bildning i vid mening. Han tycker om att lära sig och försöka förstå, att få grepp om saker och ting.
Tilläggas bör dock för det första, att intelligens är ett svårdefinierat begrepp. Ingår exempelvis förmågan att bete sig rätt, och välja rätt strategi för att lösa praktiska uppgifter? Ja, i så fall är vår käre bloggist en dumskalle, skulle jag vilja säga. Han har svårt för slikt. Det märktes redan i barndomen, då han var väldigt sen med att lära sig knyta skorna, torka sig i rumpan, etc.
Kanske är det inte att ta i för mycket att påstå mannen i fråga lider av partiell idioti, mitt i all sin tankeförmåga. Hur han än försöker begriper han sig t.ex. inte på vissa ekonomiska begrepp. I åratal har han, som ordförande i en bostadsrättsförening med stort ekonomiskt ansvar, exempelvis försökt fatta vad begreppet ”avskrivningar” innebär. Omöjligt, tycks det. Han anar vad det är, men fattar inte vad det innebär.
Inte heller greppar han hur det kan vara möjligt, att (som 99,99 procent av alla politiker säger) förena ständig tillväxt, ja t.o.m. en exponentiell ökning av vår materiella förbrukning av en massa skit (typ rövkliare av plast); hur det således går till att förena en dylik oändlig tillväxt med Jordens ändliga resurser, i evigheternas evighet, amen.
Men ok, vi lämnar de där smärre avvikelserna. De är ju ändå futiliteter i sammanhanget; på det stora hela är ju eder gode bloggör en smart jävel (om uttrycket tillåts), det kan vi vara överens om. Är detta faktum då enbart till båtnad för honom (och eventuella närstående)?
Alls icke, om man ska tro en artikel i Dagens Nyheter jag nyligen läste, med rubriken: Därför blir du olycklig av att vara intelligent, av Kristofer Ahlström (DN 13/12). Studier visar, får man veta, att intelligenta människor tenderar att vara mer deprimerade än vanliga tokdårar och byfånar. Orsaken skulle vara att de kan se klart hur djävulusiskt illa allting är ordnat i världen. De säger sig oupphörligen, att är man optimist när det gäller hur det ska gå för mänskligheten, ja då har man helt enkelt inte läst på tillräckligt.
Intelligenta snubbar och snubbor inser hur komplicerat allting är. De fastnar då lätt i typiskt akademiskt handlingsförlamade resonemang av typen “å ena sidan – men å andra sidan…” (jfr Dostojevskijs källarman i Anteckningar från källarhålet).
Och visst, vi känner igen vår bloggerare i mycket av ovanstående karakteristika. Visst, vemod är hans grundtillstånd. Och ja, han funderar återkommande på om han borde beskrivas som en typisk misantrop (människan är den djurart han är mest skeptisk till; se tidigare inlägg).
Men ändå, och lik förbannat, rätt ofta har det funnits fog för att beteckna J.T. Larsson som ”en glad skit” eller liknande. Han kombinerar stundom sitt vemod och sin misantropi med en lycklig kortsynt ytlighet. Om han inser hur jävligt det mesta är i världen, hur i grunden tröttsamt jobbiga de flesta människor är i sina sinnesslöa aktiviteter – så ser han kanske också smarta vägar ut ur sina nedstämda tillstånd. Han kan t.ex. få för sig att skriva en kåserande text om huruvida intelligens ovillkorligen är kopplad till depression…
Den intelligente ser inte bara hur illa och svårt det är med det mesta, han bör också ha bättre förutsättningar att finna metoder att ta sig ur sina misstämningar, eller till och med motverka att de uppstår. Han har möjligtvis fantasi och kreativitet att tillgå, ett levande, nyansrikt språk att uttrycka sig med i tal och skrift…
Jag (vem fan är “jag” här?) är inte obekant med hur J.T. Larsson tänker. Han finner en njutning i att försöka vidga sin bildning, och försöka förstå något av det kaosomgivna kosmos vi lever i. Jag vet att ett av hans motton lyder: livet är ett kunskapsäventyr! (floskelvarning). Bara en sån sak…
Det kan nog finnas en viss koppling mellan intelligens och depressivitet, det skall icke förnekas. Men de individuella undantagen som bekräftar regeln äro legio. Ers undertecknad utgör sannolikt åtminstone understundom ett av dem.
Slipa slipa slipa, slipa slipa vägg
Värpa värpa värpa, värpa värpa ägg
Tänja sig och vänja sig vid ledan och tristessen
Förtränga känslan av att vara utestängd från festen
Tugga i sig livet om än det smakar skit
Man haver ändå baxat det från då till ända hit
(fritt efter Kjell Höglund)
