Månad: november 2023

På torsdag ska jag gå på konsert, lyssna på Ebba Forsberg & Ångmaskinen. Första gången jag hörde henne var i sången Daybreak, ledmotiv i filmen Om jag vänder mig om, i regi av Björn Runge. Filmens titel på engelska är för övrigt just Daybreak.

Tyckte det var en oerhört stark film, och den har också vunnit ett stort antal priser och utmärkelser, läser jag på Wikipedia. Den skildrar tre familjers öden under samma kväll och natt. Ett starkt minne är hur Anita, en äldre kvinna, spelad av Ann Petrén, binder fast och plågar sin ex-man och den betydligt yngre kvinna han lever med, efter att ha svikit och lämnat Anita. Tortyren sker med hjälp av en elpistol, som Anita bytt till sig av en knarkare. Det är en plågsam och utmattande scen såväl för filmens aktörer som för åskådarna. I gryningen, efter väl förrättat värv, lämnar Anita det bundna paret och går ut i den stilla, klara morgonen. Hon ser ut över vattnet, där ett antal måsar vilar på det spegelblanka vattnet; hämnden fullföljd, allt avklarnat…

I det läget spelas alltså låten Daybreak, på hög volym. Den kändes som en outsäglig lättnad, minns jag; skönt, läkande… Den ingår i Ebba Forsbergs album True Love, 2001. Hon har gjort alla låtarna där, som singer songwriter. Sen dess är hon kanske mest känd för sina svenska covers (ofta med låttexter översatta av Mikael Wiehe) av Bob Dylan, Tom Waits, Leonard Cohen. Många av dem väl värda att lyssna på.

Men ingen låt är så skön som Daybreak…https://open.spotify.com/track/1RgqrrzudufZfmxY5VF0mi?si=766694f22a49431f

Such a crazy night to be awake
And watch the sunrise make daybreak
You are everything and more
Pain in my heart
This bottomless sorrow
This is not for real
This cannot be happening
‘Cause you are all that I adore

Chorus:
What did you expect little darling
From this life of yours
Didn’t anybody tell you
Life’s just full of horrors
And when you leave me, darling
Cry your tears
‘Cause I have loved
And lost a love
Today

I told you, you’ll see
It will come, just watch me
And I threw my hands and
My feet in the air
And flew like I’ve never flown
That’s when you appeared
From somewhere
I don’t know from where
But I thought
This is happening
This is truly happening

There’s no start
There’s no beginning
There’s no start
Is no ending
You sighed and I cried and I cried
I don’t feel very heavy now
I don’t feel the weight on my
Shoulder, You said
Then turned your back on me
And your baby

Chorus

You might think
I was shot at.
Which I was.
But the bullet proof
armour I tend to
walk around with
worked according
to plan.

Didn’t see anything.
Didn’t hear anything.
Smelled and
tasted
nothing.

But I felt it.
I fuckin’ felt it
in my god
damned
guts.

Well,
that’s what
it’s like
living on
the edge.

…. så hade jag blivit så in i h-e förbannad. När jag tänker på den svenska skolan, alltså. Men jag är förbi detta stadium sen länge. Ändå har jag under stora delar av mina 40 yrkesverksamma år jobbat som lärare, och borde åtminstone brista ut i gråt. Har just läst en serie artiklar om skolan i Kvartal. Det var rubriker som: En skola för röstboskap i Södertälje, Från “Aldrig våld!” till “Bara lite våld!”?, Den svenska skolan som säkerhetsrisk, Brev till en lärarstudent och sist men inte minst (bäst) Därför är Finlands skolor bättre. Ur den sistnämnda, av Erik Cardelús, doktor i didaktik och forskare i pedagogik, saxar jag:

Varför betraktas läraryrket som ett misslyckat yrkesval i Sverige, medan de bästa 15 procenten i en finsk akademisk årskull väljer yrket? Till den finska lärarutbildningen kan följaktligen de allra bästa studenterna rekryteras och ytterst få av dem hoppar av, medan intagningspoängen i Sverige är nästintill obefintliga och avhoppen mycket höga.
Alla finska lärarutbildningsnivåer leder också till en magisterexamen (motsvarar en master i Sverige), vilket öppnar för att under yrkeslivet bedriva forskning. En tidigare kollega brukade anmärka att ”det hemmavid räcker med en fullgjord gymnasieutbildning och att kunna skriva sitt namn i ett formulär, för att kunna ansvara för dagens och morgondagens kunskapsutveckling hos trettio unga individer”.

Ännu mer framgångsrikt än Finland är numera Estland, vars elever presterade högst inom OECD i den senaste PISA-undersökningen 2018. I Europa har de estniska eleverna de högsta resultaten i såväl läsning, matematik och naturkunskap. Vad är det då som kan tänkas ligga bakom Estlands vinnarstatus inom skolområdet?
Även här återkommer några få saker. För det första att de estländska lärarna är högutbildade, har hög tilltro från omgivningens sida och att de lämnas till att göra det som de är experter på – att undervisa. För det andra är skillnaderna inom det estniska skolsystem små, andelen lågpresterande elever är färre än i något annat europeiskt land. Därtill är skolsystemet sammanhållet, samarbetsinriktat och det satsas mycket på de yngre åldrarna. Detta bäddar för att föräldrar skickar sina barn till närmaste skola, med tilltro till att de kompetenta lärarna där gör sitt jobb och att skolans elevunderlag inte är ett negativt segregerat sänke.
Tilltro framför toppstyrning, kollegialt samarbete snarare än kommersiell konkurrens, stabilitet i stället för snabbföränderlighet – kan det var så enkelt? Till detta ska läggas den allra viktigaste faktorn: ett system och ett samhällsklimat som på ett tydligare sätt värderar vår viktigaste samhällsbärande yrkeskår – lärarna.

Cardelús sätter lärarnas status och roll i centrum, samt hänvisar till vissa aspekter på rådande samhällskultur, när det gäller att förklara varför den svenska skolan är så mycket sämre än den finska och den estniska. Jag instämmer.

Jaaa, jag fick igång den! (Nä, inte bilen, den bara går och går (som en klocka) när jag då och då någon gång vevar igång den.) Nej, det är min nya läsplatta jag talar om.

Först var den tjurig och ville inte kännas vid min wi-fi här hemma i mitt lilla hem där jag bor här hemma, trots att jag skrev in alldeles rätt lösenord (salödkfpo43589aw8fhlaw). Men efter ett par försök kom den på bättre tankar.

Sen, när jag skrev in att jag ville ha kontakt med Borås Stadsbibliotek, så tog plattfan envist kontakt med Solna Stadsbibliotek istället av okänd anledning.

Men listig som ett lejon (modig som ett också) tog jag mig då före att kringgå direktkontaktsalternativet mellan platta och mitt hemmabibliotek. I stället laddade jag ner Minnet och rädslan, alltså Jesper Högströms nya biografi över Gunnar Ekelöf (vilken är själva orsaken till att jag köpt läsplattan; den fanns nämligen bara som e-bok på blibblubblan) på min lilla iknäetdator. Sen drog jag en kaubel mellan dautorn (kindsdialektalt uttal) och läsplattan, tryckte på nåra knappar, och vipselivips!!! Så var boken på rätt plattanplats, där den skulle vara. Här ser ni beviset:

Så nu är jag rustad för framtiden. Kan ta flera tusen sidors litteratur med mig på mina resor. Plattan väger ändå inte mer än ett litet äpple.

Känner mig stolt som en struts över att jag klarat ännu en digital vall (skitenkel iofs, men inte så lättväxlat ändå för en mental latmask…).

• 

• 

Kan det vara vidvinkelobjektivet som spelar spratt? Eller har han verkligen klumpfot, Pinnochio? Får mig i alla fall att tänka på några favoritrader av Ekelöf i dikten Epilog. Av A:lfr-d V:stl-nd (avslutar diktsamlingen Strountes från 1955):

Ty min den är, den sena uppbrottstimma!
Väl har jag klumpfot – men den är dock min!
Snart skall jag över horisonten simma
som en gång Byron simmade med sin!

“Gunnar Ekelöf var en återkommande medarbetare i Grönköpings Veckoblad under slutet av 1940-talet och det tidiga 1950-talet. I sina alster i tidningen – flertalet publicerade under signaturen A:lfr-d V:stl-nd – ger han uttryck åt en hittills okänd sida av författarskapet. […] Det står klart att det Ekelöf ägnar sig åt i Grönköpings Veckoblad pekar fram mot den nyskapande diktsamlingen Strountes (1955). I pekoralpastischen såg han bland annat en litteraturkritisk potential. Genom att skriva ”dåliga” dikter och antipoesi – dikter med avsiktliga dissonanser, absurda fraser och sarkastiska vändningar – kunde Ekelöf i veckobladet rikta kritik mot 40-talisterna och deras många epigoner.” (Daniel Möller: “Gunnar Ekelöfs dikter i Grönköpings Veckoblad”, litteraturvetenskap, Lunds Universitet, 2017)

Pekoralpastisch; jo, jag tackar jag…

• 

• 

• 

• 

Nu vänder Ers Undertecknad sitt Novemberblad…

Utom parentes kan jag säga att jag även vänder mitt bibelblad (likt mor i Per Lagerkvists dikt). Jag läser i Johannes’ uppenbarelse:

Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom brustet vatten. I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft. (Kap.1, vers 14-16)

(Det är lite så jag inte känner mig just nu i november.)

igår morse
smälte jag
av misstag
ner mina
glasögon
på spisen
glasen var
intakta
men bågen
gick av

det var lite
retligt

det blev ingen annan dom
än att jag fick
köra till göteborg med
terminalglasögona

såg vägen
och bilarna
men inte
skyltarna

• 

• 

Håller på och bildar mig för fullt i eftermiddag. Inte illa, eller hur? Tänkte jag skulle skriva en drapa om krig som mänsklig företeelse. Det är ju ett ganska hett ämne, om man säger så. Men min personliga utgångspunkt är en förundran över hur så gott som alla (i min bekantskapskrets, i min del av världen), inklusive mig själv, plötsligt gick från att vara fromma fredsapostlar, pacifister i vissa fall, till att bli krigsförespråkare och krigsivrare: Ukraina måste få försvara sig! Vi måste hjälpa till, skicka så mycket vapen som någonsin möjligt. Jävla Putin! Jävla Ryssland! Så har det hetat och så heter det, och så känner jag det också.

Men är då inte fred alltid ett bättre alternativ än krig? Jovisst, tror jag att jag svarade på den frågan för 50 år sen. Men idag, nja…? Tänker på Mikael Wiehes låt Fred från 1971 (magiskgjord av Thåström och Imperiet på 80-talet). Där upprepas gång på gång frasen: Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? Tål att tänka på…

Jag har funderat och skrivit. Men det är så stort, blir inte färdig, kommer inte dit jag vill komma med texten. Ska försöka fortsätta. Men idag kom jag av naturliga skäl in på ämnet mänskliga rättigheter, FN:s Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna från 10 december, 1948. Visst, dessa har man ju hört talas om och pratat om i alla tider. Men först idag har jag läst dem i sin helhet, inalles 30 artiklar.

Vilken grej, alltså! De mänskliga rättigheterna, översatta till 350 språk. Det är stort, mycket stort. En mycket tungt vägande byggsten på den goda sidan av människans på gott och ont. Kan behövas för min del, med stigande ålder inser jag mer och mer allt elände som vi ställer till med, så den onda sidan har liksom börjat väga över.

De är inte juridiskt bindande, dessa rättigheter. Och i vilket fall som helst finns det förstås ett antal skurkstater som ger fullständigt fan i dem. (De skrevs in i Rysslands konstitution 1993, läser jag på nätet…) Men ändå…

Ska skriva mer om detta, också om “Den humanitära rätten”, alternativt “Folkrätten”, alternativt “Krigets lagar”, men orkar inte just nu. Återkommer.