Månad: november 2023

Vägenen

Det finns trots allt en låt, säger en, som kan mäta sig med J.T.:s bästa, och det är El Camino med Amos Lee. För elva år sen, när Vilda Röster (en kör) reste till Rom för att nästan, säger nästan, sjunga för påven i Peterskyrkan (ja, det där “nästan” är en annan historia, som jag ska berätta nån gång), då sjöng jag Vägenen, och bara den, gång på gång på gång. Terroriserade mina rumskamrater Per R och Per O, terroriserade alla som orkade höra på Hauptbahnhof Hamburg osv. Ja, ni vet ju vid det här laget. Jag får låtar på hjärnan, så är det bara.

Då, för elva år sen, hade jag inte gjort många egna låtar. Desto fler har det blivit sen dess, och nu spelar jag nästan bara mina egna mästerverk (nåja…), och inga andras notihoptoterier.

Men ikväll blev ett undantag. Av någon anledning dök El Camino, lika med Vägen, upp i huvet. Eller rentav Vägenen, eftersom Amos sjunger The El Camino gång på gång; alltså bestämd artikel både på engelska och spanska.

En sak till. Från första början hörde jag att Amos sjöng: Believe in all I’ve loved, and all I’ve seen. Och fick det också bekräftat på nätet 1, och 2. Skulle dock kunna vara att han i stället sjunger Leaving all I’ve loved, and all I’ve seen. Men det tror inte jag…

Visst, jag borde naturligtvis nöja mig med att länka till när Amos Lee, när han själv sjunger sin egen låt (vilket jag också gör här). Men jag kunde inte låta bli att även bidra med min egen hesa version, primitivt inspelad ikväll som röstmemo på telefonen. Känns som att förhållandet mellan er, kära läsare, och Ers Undertecknad liksom blir lite närmare och mer soul to soul på det viset…

Well all my friends treated me so well
You know I’m headed out to that Mission Bell
Gonna wash my soul, gonna get it clean
Headed down the border road called the El Camino

Well I’ve been a prince, you know I’ve been opposed
By a barb wire fence and a murder of crows
Believe in all I’ve loved and all I have seen
Headed down border road called the El Camino
Headed down border road called the El Camino

Yeah my heart’s grown sick,
I’ve got a shepherd’s crook as a walking stick
And I’m heading on.
Yeah my heart’s gone blue and I’ve done wrong by you
I don’t know what to do
But I’m moving on, yeah I’m moving on

One and one is two, two and two is four
I’m walking back and forth
On your cracked tiled kitchen floor
With the orange juice and the sun that shines
It really breaks my heart leaving you behind,
It really breaks my heart leaving you behind

All my ships have sailed away
The price of this politic,
That there’s plenty of time to pray.
Plenty of time to waste away.

Well to all my friends, that I’ve loved the most
You know I’m heading out to that other coast
Gonna wash my soul, gonna get it clean
Headed down the border road, called the El Camino,
Headed down the border road, called the El Camino.

jag vet det jag vet

She said there’s something about you
That really reminds me of money
She is the kind of a girl
Who could say things that
Weren’t that funny
I said what does that mean
I really remind you of money
She said who am I
To blow against the wind

Hårdjobb i krypgrunden

This is no space for old men, konstaterade jag när jag skulle hjälpa min son Jakob att isolera vissa rör, samt hydropressen, i krypgrunden under hans stuga. Att krypa på knäna utan knäskydd på jordgolvet (ca en meters takhöjd) bland muskadaver och allehanda halvförmultnad materia är ingen lämplig sysselsättning för 73-åringar (going on 74), den saken är klar. Här en bild på Jakob i full aktion (jag var hantlangare):

Men utanför, glömsk av vårt slit, vilade naturen i stilla, lätt frostat novemberljus:

Keeping a stiff upper lip

Svåra oroligheter i östra Sverige. Sachsarna hade utan förvarning eller krigsförklaring marscherat in i Livland. En kurir gav sig iväg i ilritt för att underrätta konungen (Kalle Dussin). Efter flera veckors hård ritt (rundade eventuellt Bottenviken) återfann kuriren till sist kungen, för tillfället sysselsatt med björnjakt, och framförde med uppbjudande av sina sista krafter de skickelsedigra tidenderna. Karl XII lade pannan i djupa veck, klubbade tankfullt ner ännu en björn, medan han övervägde vilka följder dessa underrättelser kunde ha för riket.

Att under dylika omständigheter klubba ännu en björn – medan man tänker på annat! Jag är full av beundran… (även om jag vet att Kalle Dussin ställde till med en massa elände för en massa människor genom sitt ständiga krigande). (Tämligen övertygad om att Ers Undertecknad hade darrat på manschetten i ett liknande läge.)

Krig

Från det ena till det andra, nedan följer en text om krig, ett nog så aktuellt ämne. Jag skrev om de allmänna mänskliga rättigheterna för ett tag sen, och lovade återkomma. Det gör jag nu.

Jo, egentligen har vi, enligt de mänskliga rättigheterna, rätt att slippa krig. Vi har nämligen ”rätt till liv”. Och denna livsrätt våldför man ju sig på å det grövsta i krig. I krig är det inte bara tillåtet att döda, det är i högsta grad tillrådligt att döda. Ja, det är vad kriget går ut på: att döda så många fiender som möjligt.

Så trots att det är förbjudet enligt de mänskliga rättigheterna så krigas det ändå. Det har människor säkerligen alltid gjort. Men den stora skillnaden idag, jämfört med jägar- och samlartiden, är att idag är fienden inte personliga ovänner som gjort en något ont, utan miljontals okända människor som tillhör en annan mental gruppering, en dom-grupp; t.ex. alla danskar, alla muslimer, alla kommunister, osv.

Dessutom har vi med teknikens hjälp oändligt mycket effektivare sätt att ta död på varandra idag än på stenåldern. Detta gör naturligtvis konsekvenserna av krig oerhört mycket mer omfattande idag. Ja, vi skulle lätt kunna ta död på hela den mänskliga ”civilisationen” på några sekunder genom att starta ett atomvapenkrig.

Nåväl, det är – åtminstone i vissa lägen (försvara sig mot Putin och hans mördaranhang t.ex.) – tillåtet och lagligt att kriga. Men hur som helst får man egentligen inte kriga (ja, verkligen egentligen, för att i stort sett alla gör som dom vill ändå). Vi har skapat något som kallas ”internationell humanitär rätt”, eller ”folkrätt”, eller i folkmun ”krigets lagar”. Det går väldigt bra att döda så många av fiendens soldater som möjligt, och man får bomba militära mål. Men det är enligt krigets lagar förbjudet att döda civila (icke-soldater), bomba civila mål, tortera och döda krigsfångar, m.m. All sjukvårdspersonal skall vara fredad. Kvinnor får inte våldtas. Barn skall skyddas. Inget gisslantagande får förekomma, etc.

Den internationella humanitära rätten, krigets lagar, bygger bl.a. på de fyra Genèvekonventionerna (1846, 1906, 1929 och 1949), om sårade och sjuka i krig, krigsfångar och civilbefolkningen.

Om allt detta har jag två saker att säga: 1) Det är smått patetiskt rörande, att människor visserligen har insett att vi absolut måste få slå ihjäl varandra i stor skala i vissa lägen, men att vi ändå vill lindra lidandet en aning, försöka inför nån sorts ”rimlig rättvisa” i krig genom dessa krigets lagar. 2) Det är för jävligt att i stort sett alla nationer, som har ett militärt ”försvar” att anfalla med, inte bara är beredda att kriga, utan även högaktningsfullt skiter totalt i krigets lagar i praktiken.

De två stora krigen som pågår just nu, Ukraina-kriget och Israel mot Hamas-kriget, är bra exempel på punkt 2 ovan. I Mellanöstern tycks det mig solklart att båda sidor utan hänsyn oavbrutet bryter mot krigets lagar. De ljuger och påstår något annat i sin propaganda, men likväl. Och Ryssland är ju själva paradexemplet på fullständig likgiltighet visavi krigets lagar. Civila eller soldater, det spelar ingen roll, alla ska dö. Ukraina har däremot något sämre möjligheter att våldföra sig på de humanitära reglerna, eftersom kriget utspelar sig i deras eget land. De kommer inte åt civila ryssar i någon större utsträckning.

När hatet blir tillräckligt stort blir fienden omänskliggjord, och allt blir tillåtet.

Det är viktigt att tillägga att det är män som står för så gott som allt krigande. Det är utan tvivel genetiskt betingat till stor del. Vi har inte förändrats så mycket genetiskt sen stenåldern. Men, märk väl, våldsbenägenheten gäller ursprungligen personliga fiender, eller åtminstone människor som har direkt påverkan på mig och min familj, inte en okänd massa människor som inte gjort mig nåt ont. För att få män att vilja riskera livet och slå ihjäl okända medmänniskor krävs maktgalna demagoger (män förstås), politiker eller religiösa fanatiker som hetsar upp känslorna. Nu för tiden har de ju också nätet och sociala medier att tillgå för sin desinformation och krigshetsande propaganda.

För mig får kvinnorna gärna ta över makten, om det vore möjligt. Vet inte om det skulle krigas mindre då, eller åtminstone på annat sätt, mindre grymt? Fan vet, men absolut värt att pröva. Personligen är jag helt ointresserad av makt. Ett av de sämsta dragen i läraryrket (som jag fuskat en hel del i) var för min del nödvändigheten att bestämma och utöva en viss makt; för ordningens skull, för kunskapernas och elevernas skull. Detta hade jag gärna sluppit, om jag fått välja.