Jag har lånat en bok till (förutom Ekelöf-biografin; se tidigare inlägg Jaaa!!!) och lagt på min nya läsplatta. Den heter Kapitalismens slut: myten om grön tillväxt (2023), och är skriven av den tyska ekonomen Ulrike Herrmann. Lite tråkig i början kanske, men blir väldigt bra sen. Jag läste den ivrigt tidigt i morse. Men jag har mycket kvar; är på sid 104 av 270. Här en sammanfattning av vad jag fått ut av läsningen hittills:
Ulrike Herrmann börjar med att slå fast att kapitalismen har skapat ett materiellt välstånd utan motstycke i mänsklighetens historia. Hon skildrar kapitalismens historia; hur den började i England efter 1760, pga att lönerna var högst i världen där, varför det var väldigt lönsamt att ersätta arbetarna med maskiner. Maskinerna köptes med lånade pengar. Lånen kan betalas tillbaka och nya lån tas utan problem, eftersom produktiviteten ökar; allt ökar, tillväxt råder.
Ja, för kapitalismen kräver ständig ekonomisk tillväxt för att fungera. Tillväxten skapar arbetstillfällen, så arbetarna som blev ersatta av maskiner blev inte arbetslösa. Och det var viktigt att de hade tillräckligt höga löner, så att de kunde köpa alla de produkter som maskinerna spottade fram.
Kapitalismen drivs av – hade inte varit möjlig utan – till synes obegränsad tillgång på billig fossil energi: kol, gas, olja.
Kapitalismen medförde stort välstånd, som sagt. Miljoner människor lyftes ur fattigdom, fick bättre sjukvård, levde längre. En enorm befolkningsökning kunde äga rum. Fler och fler relativt välmående människor kunde köpa fler och fler varor, tillväxten kunde fortsätta.
Men priset för allt detta blev ofattbart stort. Kapitel 8 har rubriken: ”Välståndets pris: världen förstörs”. Ständig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld. Den fossila förbränningen gör att koldioxidhalten i atmosfären ökar, vilket ger en växthuseffekt, jorden blir varmare. Klimatkris råder. De många människorna tränger ut allt fler andra arter, de ekologiska systemen rubbas och förstörs. Vi lever i den sjätte massutrotningen av växt- och djurarter.
Herrman visar med all önskvärd tydlighet att idéerna om att en ”grön tillväxt”, möjliggjord av tekniken, skall låta oss fortsätta att producera och konsumera i oförändrat ökande takt är en myt.
Vad som behövs enligt Herrmann är tvärtom ”grön nedväxt”. En sådan skulle kunna ske enligt principer hämtade från den brittiska ransoneringsekonomin under andra världskriget, efter 1939.
Epilogen har rubriken: ”Överlevnadsekonomin” är redan här…
Jag ser fram emot läsningen av (den deprimerande) fortsättningen av boken. Det kommer att bli mycket lärorikt, det är jag övertygad om. Gören I detsamma, om er så lyster. Jag lovar att återkomma när jag läst färdigt.
