Månad: oktober 2023

Minnesvärda resor 4

Meine zweite Heimat, så brukade jag ibland benämna den österrikiska staden Kufstein med omgivningar på 60-talet (1960-talet alltså, inte 1860-talet). Min syster hade nämligen gift sig med en österrikare. De bosatte sig visserligen i Sverige, men varje sommar åkte de på semester till Tyrolen, och flera gånger fick lilla jag följa med!

2014 var jag där igen. Huvudsyftet den här gången var att bestiga Ellmauer Haltspitze (2.342 m), den högsta toppen i Kaisergebirge, ett bergsområde strax utanför Kufstein. Och det lyckades faktiskt den här gången; jag nådde mitt mål! Jag har skrivit om detta hjältedåd förut, i ett inlägg med den egendomliga titeln “(Kvinniskor) och människor 3”. Riskfritt var det inte, långt därifrån. Det här kan man t.ex. läsa i en fackmannamässig beskrivning av kraven för att nå toppen:

Voraussetzung: Schwindelfreiheit und Trittsicherheit sowie alpine Erfahrung sind unbedingt erforderlich! HELM (Steinschlaggefahr)
Empfehlung: Klettergurt & Klettersteigset

(Ok, svindelfri och säker på foten var jag väl, men det var i stort sett det hela. Den erforderliga vanan och utrustningen ersatte jag med obetvingligt mod, parat med viss dumdristighet…)

Förra året skrev jag en sommarkrönika i Borås Tidning med titeln “Vi som vill opp”. Där försöker jag förklara denna min perversa böjelse att bestiga allt inom synhåll, om så förknippat med livsförlorarrisk!

Nåväl, besöket i Kufstein 2014 innehöll trots allt också en del annat än själva toppbetvingandet. I det här vackra huset på Anton Karg Strasse hade jag nöjet att smörja mitt krås medelst god inhemsk mat och dryck, på inbjudan av min svågers syster Gertrud:

Och vägen mot toppen inbegrep vandring i sköna Kaisertal, som är naturreservat, och inte alltför belamrad med otrevliga människor, eftersom man måste anstränga sig och gå dit (finns ingen linbana, inga bilvägar). Här Hinterbärenbad, ett rastställe i dalen:

Men det är klart, utan känslan däruppe på toppen ovan molnen hade det inte varit detsamma…

Könsfrågan 2

25 juli i år fanns inlägget Könsfrågan här på bloggen. Idag snubblade jag över en essä på Kvartal betitlad Konsensus-Sverige på marsch i transfrågan av Malin Lernfelt. Det är ju något alldeles fantastiskt detta: Att det skulle vara olagligt att definiera kön utifrån biologin!? Att begrepp som kvinna eller man inte i 99,99 procent av fallen skulle vara helt oproblematiska?! Mycket mycket märkligt… Jag saxar ur Lernfelts essä (läs gärna resten också; se länk ovan):

Lagen verkar gå igenom utan konsekvensanalys
Samma dag som kungen firar 50 år på tronen har Liberalerna och Moderaterna tröttnat på KD:s protester och meddelar att de söker stöd i riksdagen för att ändra könstillhörighetslagen. I en debattartikel i Expressen skriver socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) och jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) att det ”fortfarande kvarstår viktiga åtgärder för att öka friheten för transpersoner … Moderaterna och Liberalerna går därför fram med ett förslag i riksdagen om en moderniserad könstillhörighetslagstiftning”.
Eftersom det även inom oppositionen finns ett stort stöd för en ny lagstiftning är det inte omöjligt att en ny lag snart finns på plats. Utan att det gjorts en ordentlig konsekvensanalys. Utan en öppen och seriös samhällsdebatt. En av vår tids viktigaste frågor, som påverkar oss alla, inte bara de som är trans och som riskerar att bryta isär både regeringen, kvinnorörelsen och hbtq+-samhället behandlas som något enkelt och okomplicerat. För att citera SVT:s nyligen publicerade dokumentär Transkriget: Vad händer om påskyndarna av lagändringen har fel? Vad händer om frihet för ett fåtal blir ett fängelse för många?
Viljan att vara progressiv och god och göra rätt för en utsatt grupp kan komma att kasta ungdomar med dolda neuropsykiatriska funktionsnedsättningar under bussen och gör att de erbjuds hormonbehandling i stället för en autismutredning. Homosexuella kvinnor osynliggörs, och kampen för jämställdhet mellan könen försvåras om en kvinna i lagens mening kan vara i princip vem som helst.11
För ingen marscherar för ungas rätt att utforska sin identitet utan att riskera att hamna i oåterkalleliga återvändsgränder. Ingen dansar till stöd för de biologiska kvinnor vars biologiska kön är grunden till att de utsätts för förtryck. När Konsensussverige går ut på gatorna för att vifta med flaggor för öppenhet, mångfald och inkludering finns det bara en accepterad åsikt.