Månad: oktober 2023

• 

• 

• 

Steg 1

Jag finner det synnerligen förunderligt att det finns nåt över huvud taget. Ett helt j-a f-n Universum! Är inte det övermåttan konstigt? Det vore väl mindre konstigt om det inte fanns nånting, kan jag tycka. Men det verkar alltså finnas ett görstort Universum (ja, om inte alltihop är nån sorts dröm – men det blir ju ändå konstigare… vem fan är det som drömmer då? och var kom hen ifrån?). Inte bara görstort, oändligt för fan; oöverblickbart… Och allt tyder på att alltihop alltid har funnits där. Ok, i olika föränderliga skepnader, men ändå alltid, för evigt. Ja, kom inte dragande med nån jäkla gud som skulle ha skapat alltihop – och skapat oss till sin avbild, ha ha… Det skulle ju göra oss till hela Universums centrum; vi, homo sapiens, skulle vara viktigast av allt! Vem kan ha kommit på den idiotiska idén? He he, inte så svårt att räkna ut…

Steg 2

Men ok, man får väl acceptera att det finns ett antal grushögar här och där, i form av planeter och, ja stjärnor, asteroider, allehanda rymdskrot. Det måste man väl köpa då. Motvilligt. Men förunderligare ändå är väl det faktum att en del av det där rymdgruset har börjat leva! Det finns liv! Ja alltså, det finns sånt som kan föröka sig, växa, röra på sig av egen kraft. Virus är på gränsen, men sen finns det ju mängder av bakterier, amöbor, småkryp, insekter, växter, djur! Levande varelser! Hur fan gick det till? Ok, Ekelöf (och jag) mumlar om att det kanske inte är så jäkla stor skillnad mellan levande och dött. Allt som lever har en gång varit dött. Allt som är dött har en gång varit, skall en gång komma att bli, levande. Ja ja, men visst fan är det ändå förunderligt. Evolutionen har lett till liv, mångfald. I och för sig verkar det som att när ett visst stadium av mångfald har uppnåtts, så vänder det. Och där är vi nu, tycks det. Då går evolutionen i stället mot mer och mer enfald, monokulturer. Skapandet av mångfald och liv är lika med minskad entropi, men så vänder det: sönderfall, enfald, mer och mer entropi. Och så vänder det igen, och igen, och igen… Men skit idet, jag tycker i alla fall det är f-n förunderligt att det finns liv.

Steg 3

Ja ja, ok, en eller annan amöba här och där, det är väl inte så j-a märkvärdigt ändå. Det kan man väl köpa. Men, mina vänner, det finns liv som är medvetet om sig själv! Som kan tänka, som kan fundera på sin egen existens! Det är ju det jag gör just nu, i denna skrivande stund. Det tycker jag är förunderligast av allt: att det finns liv som är medvetet om sin egen existens. Och det är ju faktiskt vi det gäller då, vi människor, vi homo sapiens…. Ha ha, den visa människan. Ja, jo, just detta att vi är medvetna om oss själva och existensen, på det viset är vi trots allt “visa”. Men på så många andra sätt är vi ju fullständiga jubelidioter. Se bara på vad vi gör med vår jord, den blå planeten, vårt hem i den oändliga rymden. Vi håller på att förstöra biosfären fullständigt med vår tillväxt, både i antal och på alla andra jävla vis. Fler och fler rövkliare av plast m.m. m.fl. onödiga prylar som vi absolut måste tillverka och sprida överallt, enligt hyperkapitalismens oomkullrunkeliga bud och lagar i denna antropocena tidsålder. Nä, det skulle förvåna mig mycket om inte den stora världen går åt h-e, vår stora värld alltså, inte Universum for fuck’s sake, inte ens Jorden; men människornas värld, så som vi känner den (den stora världens åthelvetegående tycks dock inte hindra den lilla världen från att vara ganska mysig ibland; mina vänner och jag, typ…, så länge det varar…).

Ja, det finns mycket mer att säga om detta. Men jag har inte tid nu. Det är fredag kväll, och jag tänkte ta ett glas vin och kolla på min favoserie på teve. Det får bli som det blir med stora världen. Jag puttermyser i den lilla så länge, glömsk av allt…

Ikväll ska jag gå fotokväll på Abecita Popkonst & Foto. Det gäller Eric Cung – fotokväll med resor, sagolika platser och en annorlunda twist. Eric Cung, svensk fotograf, har vunnit en fototävling i Kina, i konkurrens med 600 andra fotografer, med utställningen Lost in (M)Orbital Thoughts, läser jag på nätet. Bara en sån sak. Gå gärna och se dessa orbitala/morbitala bilder, och allt annat pågående på Abecita Popkonst & Foto (det namnet gillar jag i och för sig inte nåt vidare).

Det är fint att ha ett av Sveriges finaste fotomuseer i Borås, tycker jag…

Eric Cung reser runt i världen till en massa mer eller mindre osannolika platser och fotograferar. Hans “twist” tycks vara att han alltid själv är med på bilderna, i gestalt av en clown.

• 

• 

• 

13 dec 2014 till 7 jan 2015 gjorde jag en resa till Indien, Bangladesh och Nepal. Det var en gruppresa med titeln “Sydasiens natur”, så det var fokus på ett antal nationalparker. Men vi hann med mycket annat också.

Jag var rejält magsjuk redan hemma, innan resan påbörjats. Magsjukeutsikterna i Indien skrämde ju lite på förhand, så jag hade tänkt förbygga detta genom att översvämma magen med goda mjölksyrebakterier, som profylaktiskt åtgärd. Det var ett misstag. Storslagen diarré blev resultatet. Väl på plats i Indien blev jag dock sedan långsamt bättre. Åt mycket god indisk vegetarisk mat.

Vi landade i New Dehli, tog sen tåget ner till Bandhavgarh nationalpark för att skåda tiger. Detta lyckades också så småningom: Vi besiktigade Taj Mahal, en världssevärdhet som faktiskt motsvarade förväntningarna. Tåget österut till Varanasi, f.d. Benares, vid den heliga floden Ganges strand. Via Calcutta vidare till Bangladesh, där vi tillbringade några härliga dagar på en båt i Sundarbans vidsträckta deltaområde.

Från Dhaka, den stökigaste, mest kaotiska stad jag nånsin varit i, flög vi så till Katmandu i Nepal. Skymtade Mount Everest på vägen. Bodde några dagar i Bhaktapur, en förstad till Katmandu. Vandrade eller klättrade inte i Himalaya, utan för i stället söderut med buss mot den indiska gränsen. Där besökte vi nationalparken Chitwan, där det finns noshörningar, som jag tog några ganska dåliga bilder på. Sen tillbaka till Katmandu på Nepals så gott som enda ri(s)ksväg. Flög hem från Katmandu, via Istanbul.

Behöver jag säga att det var en fantastiskt resa? Det var det i alla fall. En sån här kortfattad, rapsodisk skildring gör den naturligtvis på inte sätt rättvisa. Ni får väl fråga mig om ni vill veta mer. Här ett litet bildcollage:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Många fler bilder på Flickr, för den hugade; 8 album från Indien, 5 från Bangladesh, och 9 från Nepal.

Laddar för Minnesvärda resor 5. Den gick bl.a. till norra Indien. Där besökte vi Bandhagvarh, en tigrig nationalpark. Det var segt med tigrarna, men vi fick i alla fall korn på lite tigerskit och spår efter den väldige. Jag fördrev väntetiden med att knåpa ihop en superskruvad limerick:

En transvestindier från Bandhavgahr
Bytte kön alla veckans sju dar
Han var han och hon och hen
Och fanimej, sen
Blev han mor till sin egen far

• 

• 

• 

Visserligen är jag lite som en svanslös hund, och har svårt att visa min glädje. Men nu är sannerligen tid för glädje och gamman och fest i Kapernaum! Ja, ok, visst, jag har inte glömt allt krig och elände i världen… Men idag fick jag besked om att jag inte har (prostata-) cancer längre! I varje fall inte just nu, såvitt någon vet! Gjorde denna dag återbesök på Sahlgrenska, åtta veckor efter operationen, varvid detta glädjebudskap förunnades mig.

You do not have to be good.
You do not have to walk on your knees
for a hundred miles through the desert, repenting.
You only have to let the soft animal of your body love what it loves.
Tell me about your despair, yours, and I will tell you mine.
Meanwhile the sun and the clear pebbles of the rain
are moving across the landscapes,
over the prairies and the deep trees,
the mountains and the rivers.
Meanwhile the wild geese, high in the clean blue air,
are heading home again.
Whoever you are, no matter how lonely,
the world offers itself to your imagination,
calls to you like the wild geese, harsh and exciting –
over and over announcing your place
in the family of things.

Mary Oliver, American Poet (1935-2019)

Tänkte lägga ut något individuellt, a-politiskt på bloggen idag, typ ”Minnesvärda resor” eller så. Men nej, det känns inte bra. Inte med allt pågående elände: Ukraina-kriget, Israel-Palestina-kriget, den mordiska gängkriminaliteten här hemma.

Läser lite här och där, försöker informera mig. Analysera analysera, hur ser jag på det eller detta, vad menar jag bör göras? Men orkar inte, vem är jag att… vad begriper jag egentligen… Har svårt att utse syndabockarna; vems är felet? Människans, att människor är som de är, kommer jag fram till. Typiskt akademiska å-ena-sidan-men-å-andra-sidan-resonemang… Hur roligt och givande är sådant på en skala? Men så blixtrar man till och blir förbannad! Men vänta nu, så enkelt är det väl inte! Osv. m.m. osv. m.m….

Jag landar i att jag har lust att skriva nåt väldigt simpelt personligt om konflikten Palestina (som ju inte existerar än) och Israel.

Då börjar jag med Förintelsen. Visst fan var det synd om judarna! Sex miljoner mördades av nazisterna. Och inte nog med det; alla dess pogromer, judeförföljelser överallt, antisemitismen. Så visst kan man förstå strävan att ge detta ”guds utvalda folk” (central dogm inom judendomen, och nog en av de grundläggande orsakerna till alla förföljelser, tror jag) ett land, någonstans att vara.

Så Israel bildas 1948, en gammal judisk, sionistiskt nationalistisk idé från 1800-talet. Detta var historiskt judarnas gamla land. Det var bara det att detta område befolkades nu av palestinier. Det som skulle ha blivit ett judiskt land, Israel, och ett arabiskt, Palestina, blev bara ett: Israel. Israel vann flera krig mot palestinierna/araberna, bl.a. sexdagarskriget 1967. Det senare inträffade samtidigt som jag tog realen. Två kompisar och jag for till Köpenhamn för att fira detta. Minns att vi diskuterade kriget: stackars lilla Israel, omgivet av alla dessa stora, mäktiga arabstater, sa vi. Efter kriget, som innebar en total seger för Israel, lät vi annorlunda. Israel ockuperade då de områden som skulle ha utgjort den palestinska staten. Ockupationen pågår än idag, konflikten och kriget likaså med oförminskad styrka.

Minns att jag fick låna boken Exodus av syrran. Den handlade om Israels tillblivelse och var skriven av den israeliske författaren Leon Uris. Fantastisk bok, tyckte jag. Att den var skriven av en som var part i målet, och såg allt från det judiska perspektivet, det tänkte jag inte så mycket på.

Från denna naiva, smått okunniga Israel-vänliga hållning har jag långsamt blivit alltmer kritisk mot staten Israel, och hur den behandlat palestinierna. På senare år har ju höger-regimer haft makten i Israel, och närmast utvecklat en sorts apartheidpolitik visavi palestinierna.

De har haft god hjälp i detta av ett (tror jag) ganska genomkorrumperat palestinskt styre under Yasir Arafat och efterföljare. Och ännu större hjälp av islamistiska terrororganisationer som Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza – ja, vad som är höna eller ägg här är inte lätt att säga; framväxten av dessa organisationer gynnades förstås av Israels stenhårda diskrimineringspolitik gentemot palestinierna – och omvänt: Islamisternas terror underblåste hatet hos israelerna.

Så vems är felet? Fan vet. Båda sidornas, förstås.

Och nu detta senaste: Hamas angrepp på södra Israel, det urskiljningslösa, besinningslösa mördandet av män, kvinnor och barn. Gisslantagandet; hotet att avrätta fler i gisslan för varje israeliskt bombanfall.

För att inte tala om Israels hämnd, som kommer att bli fruktansvärd och helt oproportionerlig, det är jag övertygad om. Till en början översteg ju antalet israeliska dödsoffer det palestinska, vilket väl aldrig tidigare hänt. Det brukar vara 100 döda palestinier för 10 döda israeler.

Finns det nåt mer avskyvärt än religiösa terror-organisationer som Hamas? Hamas för en oförsonlig kamp med målet att förinta Israel och bilda en palestinsk stat på religiös grund (sharia-lagar). För att uppnå detta mål är alla, absolut alla medel tillåtna, inklusive mord på civila, terrorattentat, gisslantagande osv. Och, vilket är viktigt, de struntar fullkomligt i sina egna landsmäns lidanden. Hamas politik är en fullständig katastrof för Gazas två miljoner civila invånare, det är lätt att se.

Det är alldeles för mycket religion i det här området: judendom, kristendom, islam. Jerusalem är en ”helig stad” för dessa tre religioner. Tre imperialistiska religioner på så liten yta – klart att det blir krig!

Den bästa, men helt orealistiskt utopiska lösningen på konflikten vore nog att bilda en enda stat för både judar och palestinier. I sann demokratisk anda bestämmer där majoriteten, men minoriteter tolereras och visas hänsyn. En sekulär stat, där religionerna har så litet som möjligt att säga till om. Ja, ni hör hur verklighetsfrämmande det låter…

Tappra, välmenande försök till en tvåstatslösning har ju gjorts under årens lopp. De har misslyckats av flera skäl: 1) extremister på båda sidor, religiösa fanatiker inte minst, har varit och är helt emot alla kompromisser, 2) den korrupta palestinska ledningen har varit oförmögen till statsbildning, 3) de israeliska högerregimernas rasistiska diskriminering av palestinierna, 4) stormaktsinblandning av skurkstater som Iran, Ryssland, Egypten, Saudiarabien etc.

Jaha, nu har jag alltså suttit här i två timmar på lördag eftermiddag och skrivit detta. Till vad nytta? Inte stor, skulle jag tro. Är väl tveksamt om mina bloggläsare orkar ta sig igenom denna långa, i grunden oinitierade text. Men ok, själv känner jag mig ändå nöjd med att jag gjort nåt vettigare än att glo på Permier League-fotboll i flera timmar (det är ju ett sånt där förbannat öken-tråkigt landslagsuppehåll i klubbfotbollen just nu, så jag hade inte kunna i vilket fall som helst).

Och ja, visst är det väl nåt visst med att få syn på sina tankar genom att skriva ner dem. Det är sånt man kan syssla med som ensam-levande pensionär. Hade jag haft nån att prata med hade det inte blivit en rad skriven, det är jag helt säker på.

Eller man skulle kunna säga att Himlen gråter… (Obs! Klicka på låttiteln, ingenting annat, så kommer ni rätt.)

On some very rare occasions, Once in a Blue Moon, my rain-drenched mind plays with the notion that the water comes all the way from the moon… (Obs! Klicka på låttiteln, ingenting annat, så kommer ni rätt.)

Fast egentligen vet jag ju att vi har det vatten vi har, här i jordiska biosfären. Varken mer eller mindre. Ständigt samma vatten som cirkulerar och cirkulerar och cirkulerar. Ibland blir det liggande i hundratals år i nån djupahåla långt ner i jorden, ibland swishar det bara förbi på tvären med vinden…

Det hände sig en gång för ganska längesen att jag fick lyssna på vad en liten regndroppe som sipprade nerför min fönsterruta hade att berätta om detta…

Little Drop of Rain

I am
a little drop of rain
trickling down
your windowpane

Once upon a long time ago
from clouds so slow and low
into the great wide ocean I fell
for eons in the salty sea – I did dwell
But hot sunshine lifted me up again
into the endless blue sky, and then
the wind came at the break of day
hurricaned me far, blew my breath away

Showered down, into a mountainous stream
surging, cascading, living my dream
Stilled at last, part of a gorgeous lake
feeling cool and real – no fraudulent fake
Dribbled down the earth for a long long spell
seeped into a deep dark well
Tumbled in a glass of cool clear water
swallowed down by a young farmer’s daughter

But the lassie was sad and cried and cried
her loved one had betrayed and lied
oh, the pride I felt, for years and years
cause I was one little part – of her bitter tears
Salty teardrop felt at home then when
into the great wide ocean I fell again
just a little drop of rain, just a tiny token
of world’s water cycle to be for ever unbroken

I am
a little drop of rain
trickling down
your windowpane

P.S. Överdrivet användande av dessa förbannade tre tankepunkter… Men annars helt ok. D.S.

Ers Undertecknad har gått med i Borås Fotoklubb. Har varit påtänkt i cirka fem år, men emellan kom bland annat pandemin (covid, ni minns; den första av flera, skulle jag tro). Men nu har jag gjort s.k. slag i den s.k. saken och t.o.m. pröjsat medlemsavgiften för i år och nästa år.

Första klubbaktiviteten jag var med på var bergrumsfotografering. Annorlunda och spännande, om ni frågar mig (men varför skulle ni göra det, iofs?). En bit utanför Borås, nära Gånghester, finns i berget ett rum; ett minne från Kalla Krigets dagar.

Här skulle vi få sitta om Mellanöstern låg lite närmare oss, i skydd från Hamas raketer och Israels bombningar. Eller om grottmänniskan Putin och hans mördaranhang fick som de ville. Tills vidare står rummet i berget tomt.

• 

• 

• 

• 

Visst är det lite rörande med fredstecknet mitt i o:et? Hoppas bara det finns plats för systrarna ock…