I huvet på Jörgen T
Var hemma hos min dotter Ylva igår. Precis som sin farmor tycker hon om att pryda sitt hem med allehanda dekorativa arrangemang. Utomordentligt fotogeniska frestelser för fotografen…
Ylva skapar också utsökt vackra linoleum-tryck. Ta en titt på Ylvas_bild på Instagram så får ni se.
Tatueringshypen sprider sig nedåt i åldrarna. Efter ett besök hos Tattoo Jack i Köpenhamn (Nyhavn) ser mitt mittersta barnbarn Frode (7 år) ut så här på magen:
Befinner mig i Gessie, söder om landsvägen, i allrasom södraste delen av vårt avlånga land. Söderheten, och därmed närmareheten till ekvatorn, hindrar dock ej en isande ostan att dra över fälten. Vågade mig ändå ut en liten stund. Tog mig till Klagshamn, en bit söder om brofästet. Där förlade jag ett 95 mm:s främre objektivlock, men fann i gengäld en nyckel som saknats länge i min bil.
Så här såg det ut när jag kom:
Och så här såg det ut när jag gick, efter att förgäves ha letat och letat och letat efter det satans objektivlocket.
Det är första objektivlocket jag slarvat bort, någonsin! (Ett nytt, à 269 banankronelusidorer redan beställt.). Desto högre stod glädjen i tak när nyckeln helt oförmodat återfanns i bilen; orostig nyckel mot objektivlock, bytt bytt kommer aldrig igen.
Språkets hierarki
Ett av de mest geniala dragen i det mänskliga språksystemet är att låta ett begränsat antal betydelselösa, men betydelseskiljande, språkljud – fonem – kombineras till betydelsebärande delar – morfem /ord. Fonemens motsvarighet i skrift är grafem, bokstäver. Genom att kunna uttala och hålla ordning på blott 36 fonem i svenskan, och kunna skriva de 29 bokstäverna i svenska alfabetet, så kan vi bilda ett oändligt antal ord (SAOL innehåller ca 126.000), komma överens om deras betydelse och börja använda dem.
Ingen vet hur det gick till, när människorna övergick från ett speciellt ljud för varje ”ord”, till att kombinera ett litet antal fonem till ord. Och inte bara det, hur gick det till när våra förfäder kom på att låta orden bli symboler, dvs. att orden inte behövde låta som det de betydde, utan orden kunde helt enkelt symbolisera något i verkligheten. Men då gällde det förstås att språkbrukarna var överens om ordets betydelse, annars fungerar inte kommunikationen.
Vi kan vara helt säkra på att denna utveckling av homo sapiens språk var av helt avgörande betydelse för släktets fortbestånd och, så småningom, dominerande ställning på Jorden. Men, som sagt, hur allt detta gick till är höljt i dunkel. Vi har inga vittnesbörd om språkets utveckling förrän skriften kom till. Vad gäller skriften kan vi för övrigt se, att samma utvecklingssprång som i det talade språket har skett, i och med konstruktionen av alfabetisk skrift. Ett alfabets grundprincip är alltid: ett fonem – ett grafem, en bokstav. Det finns också stavelseskrift byggd på principen en stavelse, ett tecken (t.ex. japanska), liksom bildskrift, där varje ord skrivs som en bild (kinesiska). Alfabetsprincipen är överlägset bäst, eftersom den kraftigt begränsar antalet skrivtecken man behöver lära sig.
Men nu måste jag skynda mig att ge täckning för textens rubrik: språkets hierarki. En hierarki kan definieras som “ett system eller en organisation med noggrant genomförd över- och underordning (rangordning)”. Så här ser språkets hierarkiska nivåer ut, nerifrån och upp:
fonem / grafem
stavelser
morfem
ord
fraser
satser
meningar
stycken
texter
textgenrer
språkkulturer
De små delarna på lägre nivåer ingår hela tiden i större delar på högre nivåer. Det verbala språkets hierarkiska konstruktion är helt avgörande för dess smidiga och flexibla funktion; för dess ändamålsenliga användbarhet.
Men nu orkar jag inte skriva mer den här gången. Därest (försåvitt) energin och lusten räcker till, återkommer jag med ytterligare fördjupningar och förklaringar i sinom tid (någon gång innan himlen har fallit ner över oss).
Höll föredrag om min resa till Falklandsöarna 2019 på Borås Fotoklubb. Rolig föredragshållare och fantastiska bilder i all ära, men bäst och mest unikt är ändå de två ingående låtarna: Pingvin och Albatross. Så här ser de ut för föredragspubliken:
Vill ni påminnas om hur de låter så gå till sidan Hemmamusikvideor. Musiken ackompanjeras där av bilder, s.k. video (om än hemmagjord).
Finns det någon faktor som mer definierar oss som människor än vårt verbala språk? Jag vet ingen. Jag upphör aldrig att fascineras av detta geniala system, som i grunden bygger på kombinationen av 36 betydelselösa, men betydelseskiljande, fonem (motsvaras av 29 grafem i skrift) till betydelsebärande morfem, och ord. Varje ord (utom de onomatopoetiska ljudhärmande) är en symbol för något i verkligheten. Det finns inte minsta likhet mellan ordet bord (hur det låter eller ser ut) och dess betydelse, dess referens i verkligheten (en skiva med fyra ben där vi äter frukost). Men språkanvändare har kommit överens om ordens betydelse. Fantastiskt, eller hur? Fenomenet verbalt språk (språk med ord) är på så sätt ytterst ett bevis för vår mänskliga förmåga att samarbeta och komma överens, inte kriga och slå ihjäl varandra.
Nej, nu får jag akta mig så det inte drar iväg för långt det här, inte med en gång i varje fall. Då kanske ni slutar läsa. Men senaste tidens funderingar kring språkets rituella funktion (se tidigare inlägg) har inspirerat mig att skriva mer om språket (ok, vet att jag gjort det förut, men det struntat jag i just nu), kanske påbörja en liten serie inlägg om olika aspekter av vårt mänskliga språk. Tills vidare får ni bara en lista på språkets funktioner att fundera på:
Symbolfunktion: den referentiella funktionen, den ”vanliga”, alltså språket som benämner något i verkligheten. Varje ord är en symbol, refererar till något i verkligheten.
Symptomfunktion: den emotiva, expressiva funktionen, svordomar bra exempel, fokuserar sändaren, framför allt dennes känslotillstånd. Fan i helvetes jävla skit!
Signalfunktion: engagerar mottagaren, tillsägelser, befallningar, vokativ, imperativ; givakt!!
Kontaktfunktion: socialt prat, dösnack, engagerar både sändare och mottagare. Tjena, läget?
Rituell funktion: fokuserar resultatet av yttrandet; trollformler, abrakadabra, sesam öppna dig, eder: do you swear to tell the truth…, tager du denna… jag älskar dig…
Metalingvistisk funktion: språk om språksystemet; mamma, vad betyder ’docka’?; grammatikens språk, språkliga termer, språkvetenskap; fokuserar språksystemet i sig.
Skönlitterär funktion: den poetiska funktionen, uppmärksamheten riktas mot själva språket, mot meddelandets form; retoriska figurer, metaforer, rim, rytm; hur språket ser ut och, inte minst, hur det låter.
Jo, skulle vilja göra ett personligt tillägg till förra inlägget om språkets rituella funktion. När jag gick i realskolan för ett tag sen (1963-67) brukade min mor ibland förhöra mig på läxorna på morgnarna (medan jag smaskade i mig de två mackorna med mosat ägg som var standardfrukost). Var kanske inte så vanligt i arbetarklassfamiljer som vår, jag vet inte. Det hände antagligen då och då, att morsan inte förstod så mycket själv av det hon förhörde mig på.
Allra intensivast blev förstås förhören när vi skulle ha prov; skarpt läge, med andra ord. Och dessutom, som avslutning på provförhören, krävde jag att min arma moder skulle yttra den magiska formeln: Jag tror att det går bra för Jörgen på provet idag. Det hände att morsan tyckte jag kunde så dåligt på förhöret, att hon inte ville utsäga formeln. Men jag tvingade henne ändå till det (och eftersom hon var alldeles för snäll gjorde hon som jag ville). För, sa jag: “Det spelar ingen roll om du egentligen tror det kommer att gå bra på provet eller inte. Det viktiga är att du säger orden, så blir det så.” Jag var övertygad om, att om hon bara uttalade den magiska formeln, så skulle provet gå bra.
Det fungerade också nästan alltid, märkligt nog. Till stor del berodde detta säkert på att jag var ganska duktig i skolan, jag “hade läshuvud”, som det hette. Men att jag trodde så fullt och fast på den där formeln kan utan tvivel också ha haft sin psykologiska betydelse.
Alltnog, ett utmärkt exempel på språkets rituella funktion, där resultatet av det som utsägs är i fokus (se förra inlägget).
Det är viktigt att säga, att tala (även om man ibland absolut gör bäst i att hålla truten…). Ibland alldeles särskilt viktigt, t.ex. när man vill utnyttja språkets rituella, smått magiska funktion. Denna funktion fokuserar resultatet av yttrandet. Säger man det, så blir det så.
Exempel:
Trollformler: abrakadabra, sesam öppna dig
Eder: do you swear to tell the truth…
Riter: tager du denna…
Ömhetsbetygelser: jag älskar dig…
Apropå just ömhetsbetygelser och kärleksförklaringar, en liten enkel (men superdjup) dikt:
Att tala, fast intet känna
Är att bedra
Att varken känna eller tala
Alls inte heller bra
Att känna, men intet säga
Ger vemod natt och dag
Men säga det man känner
Gör själen glad
Den här underbara låten av Bonnie Raitt verkar handla om organdonation? En man har fått ett nytt liv med hjälp av ett hjärta från en nyss avliden. Mannen uppsöker modern till den man vars hjärta slår i hans kropp. Eller har jag missuppfattat alltihop? Storyn berör mig i vilket fall. Bonnie Raitt låter så autentiskt känslsosam; hon tycks vara nära att brista i gråt när hon sjunger: “I lay my head upon his chest / And I was with my boy again…”
Just Like That
I watched him circle round the block
Finally stopped at mine
Took a while before he knocked
Like all he had was time
Excuse me, ma’am, maybe you can help
The directions weren’t so clear
I’m looking for Olivia Zand
They said I might find her here
I looked real hard and asked him
What she’s got he’s looking for?
Said there’s somethin’ I think she’d want to know
And I let him in the door
It’s not like me to trust so quick
Caught me by surprise
But somethin’ about him gave me ease
Right there in his eyes
And just like that your life can change
If I hadn’t looked away
My boy might still be with me now
He’d be 25 today
No knife can carve away the stain
No drink can drown regret
They say Jesus brings you peace and grace
Well he ain’t found me yet
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na, na
He sat down and took a deeper breath
Then looked right in my face
I heard about the son you lost
How you left without a trace
I’ve spent years just trying to find you
So I could finally let you know
It was your son’s heart that saved me
And a life you gave us both
And just like that your life can change
Look what the angels send
I lay my head upon his chest
And I was with my boy again
I spent so long in darkness
Never thought the night would end
But somehow grace has found me
And I had to let him in
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na
Na, na, na, na, na, na