Månad: september 2023

Vietnam var naturligtvis extra intressant för min generation att besöka. Vi hade ju varit unga mitt i 60- och 70-talets vänstervåg, engagerat oss i protesterna mot Vietnam-kriget. Nu, ungefär 40 år senare vallfärdade vi (tillsammans med en aldrig sinande ström av vördnadsfulla vietnameser) till Ho Chi Minhs mausoleum i Hanoi:

Och vi gick på krigsmuseum:

• 

• 

Vi förfasades och förundrades hur små hål i marken antingen kunde dölja en dödsfälla för fienden, eller också vara ingången till kilometerlånga, underjordiska tunnelsystem där vietnameserna kunde söka skydd mot det amerikanska bombregnet.

• 

• 

Minns att jag frågade vår utmärkte vietnamesiske guide om han var stolt över att hans lilla land så tappert och framgångsrikt hade krigat mot en så på papperet överlägsen fiende som USA. Han svarade att “stolt” var ett ord han inte skulle använda. Krig är bara så fruktansvärt. Snarare kände han sorg över att hans landsmän hade måst genomlida detta.

Kan undra hur de här tjejerna har det nu för tiden? Det är i alla fall fred i landet, till skillnad från hur det var för flera generationer vietnameser före dem.

• 

• 

• 

• 

I slutet av 2013, över jul och nyår, besökte jag Vietnam. Det var en liten gruppresa, så allt var ordnat på förhand. Vi förflyttade oss i princip från norr till söder i landet per tåg och minibuss; började i Hanoi och slutade i Saigon, eller som det nu heter Ho Chi Minh City. På Flickr finns 23 album från resan.

Ett av stoppen på väg från norr till söder var Quy Nhon, en stad vid kusten med turistpotential, fin sandstrand etc.. Potential, ja, men ännu inte. Vi var i stort sett de enda turisterna där, då vid juletid för tio år sen. Ok, det var fel årstid förstås, för kallt i vattnet för att bada. Men ändå. Så här såg det ut:

Tillsammans med med min nyvunne vän Mora-Nisse (ja, han hette Nils och var från Mora; åkte dock ogärna skidor) tog jag en promenad längs den övergivna sandstranden. Vi kom till en strandbar med plats för sisådär 200 gäster. Men den var helt tom och öde, vi var de enda två gästerna. Vi tittade på den enorma drinklistan… Oj oj oj, här finns det att välja på. Ingen av oss var väl direkt nån drinknisse, så vi visste inte vad vi skulle ta. Men det var billigt och bra, så vi tänkte att vi nog minsann skulle unna oss för en gångs skull. Vi drog till med varsin Margarita, tror jag det var. Nej, tyvärr, just den är slut, fick vi veta av den unga servitrisen. Mönstret upprepades två gånger till ungefär: Vi beställde och fick bara tyvärr slut till svar. Till sist träffade vi rätt i alla fall. Piña Colada fanns!

Det var bara det att våra drinkar kom aldrig. Vi väntade i nästan en halvtimme, inget livstecken nånstans.

Men då, vad får vi se om inte… Två unga hjälpredor med varsin tungt lastad plastpåse i händerna. Plastpåsarna var fyllda med spritflaskor, det såg vi tydligt. Aha! De har varit och handlat, tänkte vi. Vad bra!

Och mycket riktigt. Efter blott cirka 10 minuter till fick vi våra Piña Coladas. Lyckan fullständig…

• 

• 

Fler bilder från Quy Nhon t.ex. här.

att känna den
ihop med andra
att känna den
med sig själv

att handskas
bättre med den
att bli god
vän med den
åtminstone
välbekant med den

skrämmer den mig?
eller tycker jag om den?

söker jag mig till den?
eller vill jag bli räddad från den?

självvald eller
påtvingad?

ensamheten…

Opus 1, Sats 1, Adagio Con Brio; i folkmun kallad “Hallonsymfonin”:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Egentligen ser de flesta hallonbladen fortfarande ut så här:

Men jag kunde naturligtvis inte motstå de läckert kolorerade höstförebådarna ovan, de är inte så många än. Faktum är, att jag blev så upphetsad av de varma (heta?) hallonbladsfärgerna att jag glömde min telefon på en bänk i närheten, där jag vilade ut efter mina färgorgiastiska utlevelser. Upptäckte tappet när jag kom hem; fick åka och hämta mobilen (röd) med bilen (orange).

Var ute och sländade lite idag, och stötte på några troll… (naturtroll alltså, inte nättroll). Ja, för som troll ser de ut. Bara en far eller en mor kunde tycka att dylika fysionomier hos sina barn är vackra. Men spännande och gåtfulla… Ja, definitivt.

Den ena den var svart…

• 

• 

• 

• 

Och den andra den var röd…

• 

• 

• 

• 

Och den tredje…?

Hade en gång 2-3 trollsländeböcker hemma från biblioteket. Men de är återlämnade. Vet så lite. Så många frågor: Hur ser dom med de där gigantiska facettögonen? Var är munnen? Näsan? Hör dom nåt? Vad äter dom? Var tillbringar dom vintern? Hur länge lever dom? Har trollsländor med garnsländor att göra på nåt vis? Vad lyssnar dom på för musik? Vad gör dom på fritiden? Vad tycker dom om sex? Var sover dom på natten? Tror dom på ett liv efter detta?

Jag får nog låna om dom där trollsländeböckerna…

Tänkte börja en ny serie här på bloggen: Minnesvärda resor. Den utgår från bilder som ligger på Flickr, en bildvisningssajt på nätet, med vars hjälp jag har fin kronologisk ordning på mina resor sen tio år tillbaka. Bilderna är organiserade i album; börjar med den senaste resan (Ecuador i jan i år), och går sen bakåt i tiden.

Just i år, 2023, är det tio år sen Chrille, Tompa och jag for runt i sydvästra USA. Vi landade i, och flög hem från, Las Vegas. Därifrån gjorde vi en mäktig roundtrip via exempelvis Grand Canyon, Salt Lake City, San Francisco, Sequoia National Park. En vecka tillbringade dessutom de bägge ung-pojkarna på ett yoga-läger i New Mexicos öken. Eftersom jag alltid faller baklänges på rygg när jag försöker inta lotusställning yogade jag inte med dem, utan tillbringade den veckan i fina konststaden Santa Fe, gjorde också små utflykter därifrån. I Santa Fe finns förresten Georgia O’Keeffe Art Museum; hon är en av mina stora favoriter, både som konstnär och människa.

På Flickr finns 30 album (!) med bilder från den här resan; det första med some pics från den oförlikneliga, vackert avskyvärda staden Las Vegas.

Ett fantastiskt ställe vi besökte var också Antelope Canyon i Arizona. En guide ledde oss ner genom en smal springa i marken:

• 

• 

Det är strömmande vatten som en gång har format Antelope Canyon, och skapat förutsättningar för ett överjordiskt vackert ljusspel i form och färg:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Alla tre expeditionsdeltagarna hade nyinköpta kameror inför denna resa. Säger sig självt att vi fotade som galningar och försökte fånga all denna estetiska magi… Här är grabbarna som gjord’et:

• 

Det är möjligt att man inte, men jag ska nog ändå… Skit samma, det får gå hur det vill. Jag ska fan i mig! Upp och iväg bara! Mot kanten, mot avgrunden, ut på havet, ryck upp dig, ta dig i kragen, slit tummen ur arslet! Vad kan hända egentligen?

Man kan dö…

Botaniserade på min dator, som jag brukar göra när jag inte vet vad jag ska lägga ut på bloggen. Hittade då mod-texten ovan, som jag har använt vid Poetry Slam-tävlingar för länge sen. Den ska egentligen läsas upp högt, med känsla och darr, det är en muntlig text. Men nu får ni den här ändå, lik förbannat. Ja, vill säga, ni har bara fått en liten inledande aptitretare. Vill ni läsa fortsättningen så får ni gå till avdelningen Mina texter, underavdelningen Skönlitterär prosa. Fick för mig att jag skulle slå ett slag för andra avdelningar på denna hemsida än just bloggen. Finns mycket bra där, även om jag tyvärr inte orkat förnya innehållet på länge.

Texten om mod verkar kanske övermåttan tramsig, och det är den förvisso. Men det finns en allvarligt menad innehållslig tes: Rädsla, feghet, brist på civilkurage är ett av mänsklighetens största problem (det tyckte Nietzsche också). Syns inte minst i Sverige, där konflikträdsla och fegt konsensus-sug (falsk eller äkta konsensus spelar ingen roll, bara vi för allt i världen är, eller låtsas vara, överens) är ett gissel.

no more merry no more mirth
no more kissing ah ah ah ah
what a dearth, miracle is missing
no more kissing, ah ah ah ah…
that’s refrainable?
is that refrainable?
is that refrainable?

but overwhelming lots of weariness and woe
wherever we go my love lots of weariness and woe
no more hoochie coochie smooching no no no
but wherever we go my love lots of weariness and woe
that’s sustainable?
is that sustainable?
is that sustainable?

while all the while
in the trees
time sweeps and weeps
time sweeps and weeps
and the wind whispers
never sleeps, never sleeps
it’s for keeps
it’s for keeps…

no more talkin’
no more walkin’
in the rain
you and me apart, my love
it’s so insane
it’s so refrainable
it’s so refrainable
it’s so refrainable!!!

no woman no woman
it will make you moan
and you will cry
no never no nothing no lovin’
since you said goodbye
me dead and gone
me don’t know how to survive
longin’ for you
like the mountains
long for the sky
it’s not sustainable!
it’s not sustainable!!
it’s not sustainable!!!

and the wind whispers
never sleeps, never sleeps
it’s for keeps
it’s for keeps…

P.S. Låten, för det är en låt, drar lite mot reggae, men associerar nog mest till J.J. Cales sugande sensuella Cocaine. Ni ska få musiken så småningom, när min röst och stämma återigen blir vad den en gång var. Vem vet, det kanske bara dröjer kort tills dess… (åh, va jobbigt! att du alltid ska va så j-a positiv…!). D.S.

”Låt mig kyssa ditt ansikte.”
”Nej.”
”Din hatt.”
”Nej, inte den heller.”
”Vad tror du om därbak på klänningsryggen då?”
”Aldrig i livet!”
”Ditt hjärta?”
”Ok då – du får kyssa mitt hjärta.”

kanske är jävig
men du var så grön
jag svär
som ljuvaste svar på min bön
åh, du var så skön

du kom till mig
och vi såg på varann
vi två tillsammans
vi såg vår värld
vi såg att den var sann

Åh, Kalle Kolibri
du satt på min lins
det blev ögonkontakt
det va stort, åh jag minns
jag sa hej hej hej
det här är världens grej
det är du och jag
för alltid från idag
vi flyger tillsammans
i samma lag
du och jag

du fundera på mig
jag fundera på dig
det va’ bara vi två
allt annat försvann
som bara annat kan

vi kommunicerade
så mycket vi hann
vi två vi spela
som i samma band
som från samma land

Åh, Kalle Kolibri
du satt på min lins
det blev ögonkontakt
det va stort, åh jag minns
jag sa hej hej hej
det här är världens grej
det är du och jag
för alltid från idag
vi flyger tillsammans
i samma lag
du och jag

P.S. Låten handlar om den största upplevelsen för mig (vad Kalle K tyckte vet jag inte) under min Ecuador-resa i januari i år. D.S.