Månad: augusti 2023

Skulle spela in med stora ljudkortet, men det lax inte, trots att jag gjort det förut. Så det fick bli att jag spelade in som röstmemo på telefonen, som vanligt. Inte bra; kass ljud. Men jag ville utnyttja det faktum att jag nu gett fan i astmamedicinen några dar, för att kunna sjunga någorlunda. (Att inhalera det där cortisonpulvret gör mig nämligen hes som en kråka.)

Valet av låt föll på En gång skall stenen…, som jag upptäckte inte fanns bland Låtar från hemmastudion på Min musik. Går så här:

En gång skall stenen du krälar under
lyftas från dina skuldror
och försvinna

En gång skall molnet som regnar småspik
som spön rakt över ditt huvud
förrinna

Och det enda som hörs
och det enda som förstörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de störtar till marken
och krossas till grus
och förgörs

En gång skall zenitsolens strålar
som sveder axlar och ryggen
i havet förgås

En gång skall ledans bläckfiskarmar
som slingerstryper dig sakta
öppna sitt lås

Och det enda som hörs
och det enda som förstörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de störtar till marken
och krossas till grus
och förgörs

Ja, det enda som hörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de krossas till grus
och förgörs
och förgörs

Den har en lång historia på sätt och vis, den där låten. För ganska exakt tjugo år sen fick jag, på resa i Australien, ett sms från min son Jakob. Han messade:

Once the stone
You’re crawling under
Is lifted off your shoulders
Once the cloud that’s raining
Over your head disappears
The noise that you’ll hear
Is the crashing down of hollow years

Och jag blev orolig som fan, när jag läste den där texten. Nu måste han väl vara deppig och olycklig pojken, tänkte jag, och kände mig tvungen att ringa long distance. Men nädå, det var inget speciellt, sa han. Bara refrängen i en låt han tyckte mycket om: Hollow Years, med gruppen Dream Theater. Jäkligt bra låt, för övrigt:

Många år senare fick jag för mig att översätta den där refrängen, och så småningom också låta den ingå i en egen låt på svenska (som ni troligen nyss lyssnat på). En hel del negativismer i texten förstås, men slutsumman är ju glad och positiv. Så jag antar att ni också blivit uppiggade och glada av detta inlägg, eller?

Inte säker på att jag är helt förtjust i namnet, men det är ett bra ställe: Abecita. Har ni inte varit där förut, så rekommenderar jag definitivt ett besök. Skulle kunna vara det näst mest prestigeladdade fotokonstmuseet i Sverige, näst Fotografiska i Stockholm. Borås kan vara stolt! Men framför allt är det fint ordnat, finns mycket att se; sisådär fem utställningar samtidigt som byts var 3:e månad eller så.

Jag var där idag. Bland det mest framträdande var utställningen “Make Believe”, med bilder av den surrealistiske mästaren Erik Johansson. Se bara:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vad tror ni om AI, artificiell intelligens alltså? Jag har inte trott nånting om detta, fram tills för ett par nätter sen, då jag lyssnade på Max Tegmarks sommarprogram i P1. Nu har jag gått från att inte tro nånting, till att inte veta vad jag ska tro.

Det var ett underligt sommarprogram. Max Tegmark jobbar på MIT, Massachusetts Institute of Technology, forskar om AI bl.a. Han är “en av världens mest citerade kosmologer” (81.000 citeringar), enligt Wikipedia. I sitt Sommar-program berättar Tegmark, att han tror att mänskligheten dör ut ungefär samtidigt som han själv rimligen lär krepera, om sisådär 30-40 år. Och han säger det “med en mild, nästan sagostundsliknande röst som han behåller genom hela programmet” (cit. Jörn Spolander i DN). Det är fråga om en “undergångsorgie i munter berättarton” (Spolander igen).

Tegmark talar i ömsinta ordalag om sin son Leo, sin hustru, och sina nyligen bortgångna föräldrar – följt av den totala dystopin alltså: AI tar kål på oss, det mesta tyder på det, enligt Max T. Och han borde ju veta vad han talar om, eller? Ja, jag vet som sagt inte vad jag ska tro.

Lite kärnpunkter från MT:s Sommar-program: 1) intelligens definierar han som “konsten att effektivt lösa svåra problem” 2) artificiell intelligens är helt enkelt icke-biologisk intelligens 3) vi behöver inte förstå oss på hur den mänskliga hjärnan fungerar (vilket vi inte gör) för att konstruera AI som vida överträffar hjärnan – icke-biologiskt då. 4) vi behöver inte programmera AI att bli smartare än vi, AI lär sig själv. Vi förstår inte hur det går till, men det fungerar bevisligen (och det går blixtsnabbt).

Programmet innehåller förvisso också en del positiviteter om hur vi skulle kunna dra nytta av AI i stället för att låta den krossa oss. Men det mesta tyder på att en realistisk pessimism är befogad. Jag har antecknat en del, men orkar inte redogöra för mer. Ni får lyssna själva, om ni vill veta varför mänskligheten troligen inte har mer än 30-40 år kvar på jorden, eller om vad som eventuellt skulle kunna göras för att förlänga tidsfristen något (länk ovan).

Snubblade över ett upplyftande Samuel Beckett-citat idag:

When you’re in the shit up to your neck, all you can do is sing.

Det fick mig att tänka på historien om den icke-konformistiska sparven som ljöt en tragisk och ögonblicklig död, på grund av att den sjöng i skiten – se tidigare inlägg Schysst sensmoral?

Kan det finnas något samband månntro? Troligen inte, råden om vad man bör företa sig om man befinner sig i en skithög tycks ju motsäga varandra i hög grad. Å andra sidan vet man ju inte om Beckett var en aning suicid. I så fall lär han ha kunnat uppskatta om det hade gått för honom som för sparven, som ett resultat av det myckna sjungandet i skiten. Då är ju parallellen där, menar jag.

På en resa till Afrika 2018 delade jag rum med Gunnar från Stockholm. Gunnar var bra; han snarkade exempelvis inte. Och så gav han mig idén att man borde göra en fotobok varje gång man har gjort en rejäl resa. Dels är det ett skapande nöje att göra en fotobok, dels minns man då resan bättre och kan påminna sig själv (och andra, om de skulle vara intresserade) om den för evärdeliga tider framöver. Jag tyckte det lät som en bra idé, och tänkte att jag minsann skulle göra likadant.

Och så blev det. Jag började med resan till Mexiko 2011. Då hade jag ganska nyss skaffat systemkamera och börjat fotografera på allvar så att säga. Sen dess har det blivit 26 resefotoböcker. De blir s.k. coffee table books; ligger och väntar på att bli tittade i, i vardagsrummet. Det är inte så många som vill titta i dem, inte ens jag själv särskilt ofta. Men när det tittas är det ändå nostalgitrippigt och givande. Och tänk sen när jag är död, så roligt barn och barnbarn och barnbarnsbarn (om det blir några) kommer att tycka det är, att bläddra i dessa minnen av vad gubben hade för sig när det begav sig.

För ett par dar sen fick jag se att Fotoklok i Skene, där jag gjort alla mina fotoböcker, erbjöd 35 procents sommarrabatt fram till 31 juli! Och så visste jag ju samtidigt att jag låg efter med fyra resor som inte fotobokiserats. Nu flög den lede snåljåpen i mig. Jag måste helt enkelt gör klart de där fyra felande böckerna innan rabattiden gick ut! Jag måste!

Att skapa fotoböcker på det sätt jag vill skapa dem på är superroligt. Men det tar tid! Så det blev det att jag var uppe till klockan 02.00 natten till igår, måndag, och jobbade med detta. Och igår, söndag, fortsatte jag bara. Kom in i ett slags flow, glömde tiden fullständigt. Satt framför datorn och funderade och klickade, funderade och klickade tills ögona stirr-rödnade långt bortom all ära och redlighet… Men vid sjutiden igår kväll var det klart, och jag kunde sända in filerna till Fotoklok. Vilken triumf! Och jag sparade nästan åttahundra spänn på rabatten! (Då kan ni ju räkna ut vad det ändå kôstade… Men det är superfina böcker med hårda pärmar, så det så.)

När jag får dessa fyra senaste bokliga, estetiska föreviganden, av resorna till Door County i USA, Zimbabwe i Afrika och tågfototrippen till Tyskland, Tjeckien och Slovakien i höstas, samt odyssén till Ecuador nu i januari-februari, så kommer antalet upp till trettio. Trettio resor och trettio fotoböcker sen 2011 (se förteckning på Mina resor). Nicht so schlecht von einem Holzpferd gepinkelt! (som tysken antagligen inte alls säger).

Som ett litet kuriosum kan nämnas, att jag idag upptäckte att jag glömt att fotoboka en resa; ölstudie-resan till Bamberg i Tyskland i maj förra året nämligen. Jag får vänta tills Fotoklok har rabatt nästa gång, så fixar jag den med…