Jag råkade läsa veckans krönika i nättidskriften Kvartal, och blev gravt förbannad. Den hade rubriken ”Anteckningar från en rättssal”, skriven av Rasmus Dahlberg, skådespelare och skribent, och därutöver vän till Fredrik Andersson, mördad på ett gym i Stockholm. Andersson, 54 år, gift och trebarnsfar, försökte hindra en vid tillfället 16-årig ung man att skjuta ihjäl en Bandidos-ledare, som också befann sig på gymmet. Det tilltänkta offret överlevde, men Fredrik Andersson träffades av ett av skotten, och dog.
Mördaren hade tre medhjälpare och handlade på order av en knarkboss, för närvarande bosatt i Turkiet.
Inom samma vecka hade mördaren också kastat in en exploderande handgranat på en restaurang i Stockholm.
Gärningsmannen, nu 17 år, dömdes till 2 år och 11 månaders sluten ungdomsvård på ett SIS-hem (Statens InstitutionsStyrelse) (varifrån han fritogs en månad senare, i samband med ett tandläkarbesök). Straffet utökades till fyra år i hovrätten (vilket innebär att han är ute efter tre år).
De två brotten, mordet och handgranaten, har ett straffvärde motsvarande 18 års fängelse för en ”vuxen”.
Efter mordet hade gärningsmannen åkt till Armenien. Under sin vistelse där blev han svensk medborgare, trots att han misstänktes för mord.
De tre medhjälparna frikändes helt, trots att DNA från en av dem hittades på skotthylsor på mordplatsen, samt på flyktbilen. Hans telefon hade också färdats med flyktbilen hela vägen till och från mordplatsen. Men det räckte inte som bevisning. Åklagaren hade yrkat på 10-12 års fängelse.
Den sammanlagda juridiska kostnaden för målet blev cirka tre miljoner kronor. Staten betalar. Mördarens advokat fick ett arvode på 523.000 kronor, en av medhjälparnas advokater fick 573.000, varav 147.000 för ”tidsspillan vid restid”. Allt exklusive moms.
Samtliga åtalade ”förnekar brott”. Det hör man i stort sett varje gång, från alla dessa gängkriminella mördare. Vafan betyder det? frågar jag mig. Hur kan man förneka brott när ens DNA finns på skjutvapnet och offrets blod på ens kläder? Ett sådant förnekandet kan väl inte ha nån som helst juridisk betydelse i alla fall?
Mördarens föräldrar hävdar att deras son inte begått något brott, och överklagar att de utdömts att betala skadestånd till offrets anhöriga.
Som sagt, mycket av det här gör mig faktiskt heligt förbannad. Jag får känslan att något måste vara väldigt fel, inte bara i huvet på dem som skjuter, utan också i det svenska rättssystemet.
Men jag orkar inte reda ut det mer än så här. Läs gärna krönikan i sin helhet själva (bara ett par sidor lång), så får ni se om ni delar min uppfattning och min vrede.
