Ja, ni har sett och läst större delen av texten till min sommarkrönika i ett tidigare inlägg, kära bloggister. Men något har texten förändrats (bl.a. med hjälp av sakkunnig B.T.-redaktör), så ni får den en gång till in extenso här, precis som den publicerades i dagens B.T.:
Vår svenska skog har utsatts för monokulturellt mord
I det skogsskövlande landet Sverige av idag finns riktig skog mest i naturreservat och nationalparker. Skog är nämligen en naturtyp med många träd (löv- och barrträd av olika arter i olika åldrar) eller icke-träd (gläntor). Alla träden i en sådan skog är inte nödvändigtvis bara till för människan, utan också för andra former av liv.
Den svenska skogen har tyvärr i profitens namn utsatts för monokulturellt mord i stor skala, och till största delen förvandlats till granplanteringar, alternativt kalhyggen.
Desto större blev därför min glädje, när jag vid ett besök i min småländska hembygd häromåret återfann min gamla skogsskolväg i nästintill ursprungligt skick, det vill säga den omgavs fortfarande av skog!
I första och andra klass gick jag till fots till skolan (rött hus med vita knutar) på en två kilometer lång skogsväg. Någon biltrafik förekom inte här, bonden som ägde skogen hade häst, inte traktor. Vid min skolväg fanns smörgåsstenen där man kunde äta upp medhavda skolmackor, medan man lyssnade till suset i trädtopparna. På ett speciellt ställe längs stigen skrämde jag allt som oftast upp någon tjäder med våldsamt uppflogsbrak (jag skrämde tjädern, tjädern skrämde mig). I min skolvägsskog fanns förvisso gott om granar, men också tallar blandat med lövskog, träd av olika storlek och ålder. Det fanns gläntor här och där, kärr och mossar.
Och nu blev jag alltså så där oresonligt lycklig när jag fann att min skolväg fortfarande vindlade sig fram genom riktig skog. Träden hade växt rejält förstås sen jag såg dem sist för 65 år sen. Smörgåsstenen däremot hade krympt lite grand jämfört med hur jag mindes den.
Ena änden av skolvägen hade visserligen snoppats av av en asfalterad riksväg, men merparten var helt intakt. Bonden som ägde skogen dåförtiden var lite alternativ så där, frisk och sund naturmänniska, typ. Kanske hans son, som ärvt skogen, blev likadan och därmed begriper att skog inte bara ska användas till att tjäna pengar på.
Så nu vet ni, strax utanför Broaryd i Småland, sisådär 10 mil från Borås, finns lite riktig skog kvar. En gång tänkte jag gå till Göteborg på Sjuhäradsleden, men ångrade mig efter blott en dagsetapp: det var för fult helt enkelt, med alla planteringar och kalhyggen. I framtiden ska jag åka ner till Småland och återuppleva min gamla skogsskolväg i stället.
Jörgen Larsson
Lärare och forskare (rytmdoktor), numera pensionär, med basläger på Trandared. Tycker om att resa, sjunga och spela musik (gör låtar under artistnamnet J.T., vilka framförs av bandet Soggy Bees), fotografera, skåda fågel, läsa och baka bröd, med mera.
Sommarminne: En vacker sommardag för länge sen fikade jag med min dotter Ylva, då 16 år gammal, på Great Blasket Island i sydvästra Irland. Vi satt på en solig läsluttning, havet bredde ut sig nedanför oss. Det absolut enda som hördes var en en humla som surrade och en svirrsjungande sånglärka över våra huvuden. Det var en ljuvlig stund, för alltid fäst i mitt minne.
