Månad: juni 2023

Idag gratulerar vi mitt mittersta barnbarn Frode (3 äldre och 3 yngre), som fyller 7! Det blev sång och partaj direkt på midsommaraftons morgon.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Ja, redan nu utbrister bloggredaktören i detta tillrop. Det är kreativitetskris i bloggverkstaden nämligen. Redaktören har tänkt drista sig ända ner till södra Skåneland över helgen. Huruvida några halv- eller helkvädna blogginläggsutbrott är att vänta utifrån dessa breddgrader är ovisst.

Några rader av Alf Henriksson till glädje och tröst:

Att vakna en morgon när himlen är blå
och finkarna gnyr som besatta
och öppna sin stugdörr och barfotagå
på vildgräsets daggiga matta
kan låta de saligas fröjd slippa lös
och göra den trögaste själ religiös.

Ögonblick i tiden
korta
ogripbara
kanske identiska
med evigheten

(däremellan må ensamhet
och det grå förnuftet råda
ensam blå förnuftig grå
blåsam gråman, ensam tvåman
däremellan må ensamhet
och det grå förnuftet råda)

Paradiset är
när man tycker sig vara
mitt i livet

(däremellan må ensamhet
och det grå förnuftet råda)

Stunder av enkel, mänsklig samvaro
ögonblick av tillvarons heliga, helhetliga
mystik

(däremellan må ensamhet
och det grå förnuftet råda)

Gränsöverskridanden
till landet Epifania
omärkliga,
partisaniga,
mockasintassande indianiga
som när poetens egentligen ganska taniga
dikter blir alldeles oemotståndligt orkaniga
förvandlas till flygande badrumsmattor, majestätiskt gåsgamiga
där han liksom svävar över Samaría-ravinen i de kretensiska bergen med flygsálig visshet överblickande himlajorden…

(däremellan må ensamhet
och det grå förnuftet råda
ensam blå förnuftig grå
blåsam gråman, ensam tvåman
däremellan må ensamhet
och det grå förnuftet råda)

Och den blå
pingvinen
dansar
på isen

På mänsklighetens tid fanns ett hästdjur som hette zebra. Zebran var i svartvitt och långrandig. Som en tidig Bergman-film ungefär.

På mänsklighetens tid fanns gravitationen. Den funkade bra på äpplen men gjorde livet tungt att bära. Gravitationen kallades också för tyngdlagen eller lagen om alltings jävlighet.

På mänsklighetens tid gick undergångsstämningen oftast över efter en stund. Det vara bara sista gången den inte gick över, och även då gick den över till slut.

Citaten från En bok för ingen av Isabella Nilsson. Se även “Historia ascondita” och “Hur är det med själsfinemangligheten egentligen?”.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

En gång skall stenen du krälar under
lyftas från dina skuldror
och försvinna

En gång skall molnet som regnar småspik
som spön rakt över ditt huvud
förrinna

Och det enda som hörs
och det enda som förstörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de störtar till marken
och krossas till grus
och förgörs

En gång skall zenitsolens strålar
som sveder axlar och ryggen
i havet förgås

En gång skall ledans bläckfiskarmar
som slingerstryper dig sakta
öppna sitt lås

Och det enda som hörs
och det enda som förstörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de störtar till marken
och krossas till grus
och förgörs

Ja, det enda som hörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de krossas till grus
och förgörs
och förgörs

They call it stormy Monday
but Tuesday’s just as bad
They call it stormy Monday
but Tuesday’s just as bad
Wednesday is worse
And Thursday’s also sad

The eagle flies on Friday
Saturday I go out to play
The eagle flies on Friday
Saturday I go out to play
Sunday I go to church
That’s when I get down on my knees
And I pray

I say, Lord have mercy
Lord Lord Lord Lord have mercy on me
Yeah Lord, Lord Lord Lord
have mercy on me
Don’t you know I’m just
trying to find my baby
Won’t somebody please
Send him home to me

Listen to it with Eva Cassidy…

That’s what it boils down to, after all…

Läste just en artikel av författaren och filosofen Jonna Bornemark i Sveriges Natur (nr 3.23) med samma rubrik som ovanstående. Den inleds enligt följande:

Den serie av miljökriser* som vi befinner oss i har en lång idéhistoria bakom sig. Den västerländska människans relation till den omgivande naturen och andra arter sitter djupt: andra djur är dem vi har definierat oss i kontrast till och naturen är där för oss att besegra och använda. Ett sätt att berätta historien är att säga att vi vann, antropocen är här. Vi hämtar idag allt effektivare det vi tycker oss behöva ur jorden och har omvandlat grisar till produktionsenheter. Men vinsten visade sig var en pyrrhusseger: till vår stora förvåning upptäckte vi att vi var en del av den natur vi just besegrat.

Hur hanterar en kultur en sådan situation? En kultur som har sågat och sågat på den gren hon sitter på och sedan blir förvånad när hon börjar ana att hon kommer falla när hon lyckas. Slutar hon såga? Eller byter hon bara ut sågen mot en som är tillverkad med fossilfri el?

*(trippelkrisen: den globala uppvärmningen, förlusten av biologisk mångfald och spridningen av miljögifter; mitt tillägg)

Den här inledningen är en bra sammanfattning av läget i stort; den situation mänskligheten befinner sig i. Analysen av läget är korrekt. Den nödvändiga ”lösning” av problemet som beskrivs i artikeln är eventuellt också korrekt – i teorin. Men tyvärr i praktiken omöjlig.

Grunden till omöjligheten finns redan i rubriken, menar jag: ”Kan vi ändra vår kultur?”

För det första: Detta ständigt upprepade ”vi”. Vilka ”vi” är det som åsyftas? Bornemark ställer själv frågan i texten, dock utan att besvara den. Vi, är det Jonna Bornemark och Sveriges Naturs läsare? Är jag inkluderad, är ni som läser det jag skriver inkluderade? Håller ens dessa vi med om Jonna Bornemarks beskrivning av problemet och dess lösning?

Och resten då? De som inte läser Sveriges Natur? De som inte är skarptänkta nog att följa hennes intelligenta, teoretiska resonenmang? Alla de som kanske anar en del, men absolut inte vill avstå ett uns av de materialistiska njutningsmedel de har tillskansat sig? De som tjänar på att forsätta som tidigare tills vi störtar över kanten?

Bornemark är inne på att vi i väst måste förändra vår livsstil i första hand. Visst, det är alldeles riktigt. Men det räcker inte långt, eftersom de övriga miljarderna människor i låg- och medelinkomstländer strävar efter precis samma materiella välstånd som vi har. Enligt precis samma kapitalistiska tillväxtmodell som vi har följt för att nå vårt ”välstånd”.

Tyvärr är ”de” oändligt många fler än Bornemarks ”vi”.

Men ett ännu större problem som ställs på sin spets via artikelrubriken är ordet ”kultur”. Det borde stått: ”Kan vi ändra vår natur?” Att använda ordet kultur betyder att stanna kvar i det som orsakat alltihop: tanken att vi människor är annorlunda och separerade från allt annat levande. Vi är kultur, resten är natur.

Men nej, vi är också primärt natur. Vi är en djurart bland andra. Och vi följer samma evolutionära grundprinciper som allt levande: Vi strävar efter att förmera oss i första hand. Vi bryr oss på allvar om andra arter bara om det kan gynna oss själva. Och så kommer vi att fortsätta bete oss, tills evolutionen själv sätter stopp för oss. Ju mångtaligare och mer dominerande en art blir, desto sårbarare blir den. Upprätthållen biologisk mångfald gör ekosystemen flexibla och anpassningsbara, medan biologisk enfald, monokultur, gör ekosystemet sårbart. Minsta störning får enorma effekter: matbrist, vattenbrist, pandemier, krig och konflikter…

Homo sapiens har varit enormt evolutionärt framgångsrik. Vi uppfyller jorden. Men denna ”framgångssaga” har haft och har ett mycket högt pris.

Vi är inte den första art – och säkert inte den sista heller – som sågat av den gren vi sitter på…

Efter dessa deprimerande utläggningar krävs några mysiga blombilder för att lätta upp stämningen, känner jag…

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jo, det är det här med låttexter på svenska och/eller engelska. Finner det fascinerande att fundera över vad som vinns eller förloras på respektive språk. I tidigare inlägg har jag gett exempel på en översättning från svenska till engelska; från Children of a Wandering Star till Stjärnljusbarn.

Nu har jag fått för mig att översätta åt andra hållet, från svenska till engelska; från finnas till till love and play. Låten finns att lyssna på i en något tidigare version på Hemmamusikvideor. Här kommer texterna:

finnas-till-utan-ack

Texten har inspirerats av min vistelse hos mina amerikanska vänner, långt upp i Wisconsin, Door County. Där har de ett sommarhus alldeles vid stranden av den väldiga Lake Michigan. Senast jag var där, i september 2022, hade jag fått för mig att gå ner till sjökanten varje morgon i soluppgången. Det var då jag tyckte vågorna talade till mig… (p.s. The Big Dipper är lika med Karlavagnen.)

så skönt
så infernaliskt skönt
att ligga och dra sig
draaaaaaaaa sig…
halvt vaken
halvt fortfarande
middagsslumrande
i junihettan

bara ligga och
draaaaaaaa mig
hundrafemtioprocentigt
avslappad
i varje lem
skönt naket
utslagen
utsträckt
i sängen

barnröster utanför
genom vidöppet fönster
människoaktiviteter
bryr mig inte
pågår utan mig
för jag ligger bara här
och duger
precis som jag
inte är
särskilt ofta

vet ingenting
om nånting
av allting

osäkert
om jag nånsin
kommer att kliva upp
ur sängen
nåt mer

så skönt
så infernaliskt
skönt

aaaahhh….